Då var det äntligen dags. Efter att ha vaknat, ätit frukot, fixat matsäck o gjort allt klart så fick jag jäkta ner till stationen, som är samlingsplats. Jag hade tänkt vara först men kom sist. Hör till ovanligheterna..men nu hade jag strulat till en massa. Oljepåfyllnng, bromskoll o luftkoll. I sista minuten...suck.

Vi var 4 som drog iväg. Jag hade redan varit ut o rekat vart vi skulle  och jag har åkt viss del av rutten för några år sedan..Men vägar förändras o minnet sviker ju äldre man blir.

Vi åkte mot Ljuså och när man pecis passerat byn så tar man av till höger mot Sörbyn. Antar att det kan vara en gammal militärväg för den verkar vara hysat använd. Lite blandat underlag o rätt mycket grus på sidorna, men rolig.

Många kurvor o folket man möter hälsar alltid. Tycker väl det är känt folk som kommer. 

Vi stannar strax innan Sörbyn. Det finns en sorts gammal kvarn där. Antagligen öppen under sommaren. Rätt mysig miljö.

Efter vattenpåfyllnad fortsätter vi efter grusvägen mot Klingersel. Den är mestadels som ett salsgolv men vissa delar är sladdade så det dammar en hel del. Helt plötsligt dammar en hoj förbi mej o då släpper mina spärrar. Det är Mats som fått nog av min fegkörning.

Så härligt att tokköra o känna bakändan svassa lite. Det riktigt bubblar i mellangärdet av farten o känslan. Jag vet inte hur fort det går för jag står en hel del. Men det finns inga skyltar så jag antar att det är fri fart som gäller...eller??

Vi var ett bra gäng för alla bytte om o körde antingen fort eller sakta. Man fick ligga var man ville. Efter eget önskemål och sånt är skönt. Man kör efter sin kunskap o hur mycket man vågar.

Från Klingersel till Mårdsel är det asfalt. En härligt kurvig väg. Relativt nylagd så man kan lägga ner hojjen i kurvorna, om man vägar.

Efter pausen o mellansnacket i Mårdsel så fortsatte vi ca en km till korsningen mot Murjek.

Murjekvägen tillåter fart. Det är grus men har blivit två hjulspår och mötena är sporadiska..eller rättare sagt obefintliga. Naturen är fin o kuperad. Jag tvingade mina nyfunna vänner att agera skådisar. Körde före dem o så fick de komma körandes efter vägen o jag filmade. Riktigt roligt o blev bra. Framme i Murjel lyckades Christina o Mats hamna bakom bommarna..ja alltså tågbommarna..så jag o John fick vänta..men vi är ju van..;)

Vägen mellan Murjek o Polcirkeln är lite mer utmaning för det var nog nyhyvlat. Inte jättetjockt men tillräckligt för att bakändan dansar. Att stå då gör den lättare att köra. Det dammade ngt otroligt. Framförallt det ljusa gruset. Om man låg för nära så såg man inget.

Jag trodde ju att polcirkelbågen låg efter den vägen. Icket sa Nicke (Mats) Den ligger på den andra vögen som han försökte få mej att ta men som jag inte fattade. Man kan inte kräva för mkt av en som kommer från byn. Nåja..jag hinner väl se den ngn.

Nu var John hungrig så vi skulle stanna o fika. Som tur var hade Mats koll på var vi kunde stanna. En fin rastplats vid Råneälven. Med utedass!!! Välbehövligt. Vi hade alla stått o det fanns en orsak till det.

Nyätna o piggare diskuterade vi hur vi skulle köra. Messaure ville vi se o Mats hade en genväg som han tyckte vi skulle ta. Det är en skogsväg som går till Nattavara stn.

Det visade sig vara en helt perfekt grusväg. En sån man alltid vill köra. Sand o grus. Dammar otroligt mycket men man kan köra fort o ändå känna sig stadig. Så vi brassade på ordentligt o jag filmade. Det var riktigt roligt att se hur olika mina vänner kör.

Sen finns det ju de som måste ut i leran o sjunka ner för att jobba sig upp..ingen nämnd.

Det var nästan med sorg som jag lämnade skogsvägen. Den var roligast för dagen. När vi kom till korsningen som skulle ta oss till Messaure så trodde jag att det var asfalt..SUCK. Tills Mats sa att det var grus.. Men den var nästan helt slät..

John drog iväg som en avlöning..Jag tog rygg på honom..Mats o Christina kom lite efter. Vägen var bred o slät. Greppet var som asfalt. Gick alldeles för fort. Jag hann aldrig ikapp John o det var ju det jag försökte. På slutet av vägen är det härligt kuperat o vyn över dalen är jättefin. Jag stannade o fotade o de andra körde ner till korsningen. Där bestämdes att vi skulle se dammen först.

Vad vi inte fattade var att vi skulle köra tillbaka till byn sen..man kan tro att det är jag som förirrat mej utan GPS. Fram o tillbaka..Tur att Mats är en lugn kille.

Messauredammen är en produkt av idogt arbete. Ligger ofantligt vackert o under uppbyggnaden fanns ett samhälle med nästan 3000 invånare. Inget av byn finns kvar. Ja förutom vägarna o några skyltar. Men det är fashinerande att åka omkring o titta i skogen. Det finns informationstavlor o gamla bilder att se. Samt en miniatyr på hela byn.

När vi kollat igenom byn o njutit av vyerna så fortsatte vi mot Jokkmokk. Asfalt men det var väl ok. När vi nästan var framme så kommer en liten älg utrusande ur skogen. Ser Mats, blir livrädd o vänder. Skulle jag åxå gjort om jag sett honom komma susande sådär.

Nu åker vi in till Jokkmokk o tankar. Sen lite middag. Det är inte det lättaste att hitta ngnstans att äta i det samhället en lördag. Det mesta är stängt.

Till slut hittade vi ett ganska oansenligt ställe, Men de hade mat, När vi alla beställt o skulle sätta oss så upptäckte vi att de hade en jättefin uteplats. Till sommaren kommer det att vara en prunkande oas. Åk dit o ät. maten var bra. Som vanligt så minns jag inte namnet men det finns inte så många. I närheten av Folkets Hus.

Vi började alla bli trötta så vi valde att köra ner till Kitajaur o därifrån in mot Harads. Vägen mellan Kitajaur o Harads är jättetrevlig att köra. Den är väldigt kurvig o kuperad. Men just idag så är den full av rullgrus. Är man minsta rädd så blir det obehagligt. För vägen är hård under o gruset som hyveln dragit upp är som en isbana o hojjen går som en guttaperka.. Så för att motverka det mesta så står vi så mkt vi orkar. Eftersom vägen är så hal så försöker vi köra mer samlat..

Vi kör in på en mindre väg som genar lite..lite skönt när man är trött. Sen kör vi södra sidan från Harads ner mot Bredåker. Den är inte i det bästa skicket.Men vi kör ganska fort. Dammar nästan inget. Några potthål o lite gamla spår.

Som avslutning stannar vi o summerar dagen. 9 timmars resande, Både känd o okänd mark/väg.

Det bestäms redan nästa rutt, nu är det bara att vi bestämmer när. Men nu ska alla hem o smälta gruset i munnen, tvätta kläder o hoj. Tack alla för en riktigt rolig tur..Hoppas att vi åker snart igen.

Efter en natt med nästan ingen sömn är det alltid lika spännande att starta morgonen. Kokade kaffe och kokade ägg. Bra med mycket protein när man inte är som vissa andra (ingen nämnd) som kan äta vid varje stopp..;)

Såg fram emot dagen äventyr. Majrundan.

Denna runda har pågått i..tja 20 år uppe i norr. Man utgår från Piteå och kör fyrkantenområdet. Det är även Luleå- Boden -Älvsbyn och avslutas i Piteå med paltmåltid.

Jag har under många år, när jag var hojlös, stått o räknat o längtat efter att få vara med. Min första majrunda gjorde jag för 5 år sen och jag har inte ångrat mej att jag började.

Jag höll mej inloggad på fejjan för att se ifall det hände något. Vädret var väl inte på topp men det var uppehåll. Kl 9 gick jag ut o började baxa fram Pärlan.

Jag är en envis brud som inte ger mej i första taget. Fram ska den! trots all sank-gräsmatta o lera. Som alla vet, i min närhet, är min Pärla även min ögonsten.  Byter inte på ett tag nu.

Klädde på mej o drog iväg. Känslan att själv kunna köra iväg är bland det bästa jag vet. Inga måsten att ha med sig ngn. Att dra dit man vill, obeskrivlig.

Väl framme vid bron, Hedenbron, fanns det redan en hel del väntande vänner.

Det var nämligen så att denna tur från Boden initierades av en man som hette Jan-Anders Olander. Man körde från Hedenbron i Boden till Ersnärs via småvägar. Sedan joinade man Pitegänget i Ersnäs. Han dog för ett antal år sedan och sedan dess har denna tur gått till minne för honom. Fint tycker jag och naturligtvis åker vi.

Kl är halv tio och som en samling höns, rusar vi till hojjarna o tar på oss hjälmarna, startar upp ekipagen o det finns en förväntan i luften. Startsignal..Hjärslagen ökar..nuu är vi på väg. Samma förväntan att få se hur många vi blir. 

Jag hamnar relativt långt fram. Den ringlande ormen av hojjar är det jag ser framme vid horisonten. Den förespråkar något nytt. Vad kommer i sommar? Vilka äventyr ska vi få vara med om? Framtiden kör framför mej och den känslan är väldigt speciell. Naturligtvis kommer tankarna på septemberrundan till mej, ödesperson som jag är..Lite som " ja det går fort o snart är säsongen slut.  Men hallå SKÄRP DEJ..Den börjar ju NUUU..NJUUUT!!

Halva vägen är nylagd o helt underbar. Den resterande halvan är väl mindre underbar med tjälskott o gruslagningar. Men jag har en känsla av att vi alla njuter. Ja sen är det ju detta med vädret. Helt plötsligt ser jag nga vita saker flyga mot mej. SNÖ...NU..SUCK.. Jaja..vi kör vidare i ett gorail (som man säger om en tillfällig nederbörd i april).

Sen blir detta snöfall till regnblandat o ca 2 grader (säger min hoj varnande).

Framme vid Ersnärs blir jag bjuden på kaffe av min goda vän Sigge. Ja inget sitter ju bättre i denna "värme"!. 

Har ju även i år kommit på att jag har handtagsvärmare, slog jag på efter halva vägen. ( Förra hösten körde jag 20 mil o frös innan jag kom på att jag hade dessa. Man lär sig)

Vi behövde inte vänta så länge så kom Pitegänget. Vi hakade på i snöregnet o körde mot Luleå. Väl framme fanns det redan en hel del som väntade. Det kändes som att vi var "hur många som helst". Hojåkare ÖVERALLT. Men vi vet ju alla att det är ett speciellt, BRA folk.

5 min kvar till avgång, en hoj som körde med plakat.. Kul grej o som vanligt hönsen samlades. Vi skötte oss nog bra, tror jag. Luleå var knökfull av folk. De stod o kollade in oss efter stadens gator. Bra om man inte får motorstopp nu..Lite lågt då..Pju det gick vägen. Jag verkar ha lärt mej att växla. skööönt.

Vi fortsatte mot Boden. Efter hela vägen, som är ca 3,5 mil, står det folk o vinkar. Nu hör det till saken att man dricker kaffe o vatten, det är kallt..Ja vad drabbas vi av lite till mans/kvinns...nödig. Hem eller inte hem...det är frågan. Jag åkte hem en sväng, för att dränera tankarna. Det roliga var att när jag åkte ner till järnvägsstationen, som är uppsamlingsplatsen, så hakade jag på den sista hojjen..(för tillfället. För det kom fler senare) Fräck som jag är , stannade jag till o snackade jag med grabbarna vid en av de stängda infarterna..Jaaa mer berättar jag inte, förutom att jag inte hamnade sist..Tack förresten..;)

Under alla stoppen går man runt o surrar med likasinnade. Det som är skönt med hojåkare är att man är sin hoj. Man pratar sällan om jobb o familj. Det är allt kring hojjen o färden. Så det spelar ingen roll vem du är, för du är alltid välkommen.

Ja så måste jag ju kommentera detta med solen. Den var ju i Boden. Dessutom går Bodensarna "nästan" man ur huse. För att se på hojkortegen. Eloge till dem.

Vidare från Boden går färden via en härlig kurvig väg genom skogen till Älvsbyn. Men jag måste erkänna att jag frös, trots handtagsvärmarna. Det blåste kallt. Sen var det massor med långsamåkande partier, som  inte blir så roliga i längden. Men är man många så kan det bli så.

Älvsbyns centum blir fullt när vi kommer. Och gatan som vi embarkerar ligger i en gryta, så ni kan tänka er ljudet so m blir när alla kör in. Dessa HD åkares oljud..;)

Ja, min majrunda tog slut här. Jag frös massor. Det blev en grekisk sallad innan vi vände hemåt. Vi tog samma väg tillbaka men nu i en ngt högre fart. Kurvorna blir så härliga att åka igenom. Vi stannade till vid en vacker sjö, drack lite kaffe. Men det blåste kallt så vi fortsatte hemåt.

Väl hemma ställde jag mej i duschen VARMT, en lång stund. Sen somnade jag i soffan. 

Sammantaget kan jag väl säga att jag fått tillfälle att träffa massor med härligt mc folk. Fått sitta på Pärlan o må gott. Jag lär nog sussa gott nu...mer kommer framöver