Alla inlägg under augusti 2013

Av Anki R - 20 augusti 2013 07:32

Ojojoj..det kändes inte nådigt att vakna. HAde sovit nog dåligt på grund av det nackonda. Trots intaget av droger så hade smärtan väckt mej vid varje vändning. Och jag är som en torktumlare. Ligger nog inte stilla så länge.
JAg fick vända mej på sida o sakta sätta mej upp i sidled. Efter ytterligare en tablett så bad jag Tibbe ge mej en knådning. Jag var lite orolig över hur dagen skulle gå. Tänk om jag blev lika stel igen till kvällen. Huga vad elak jag skulle bli då.

Efter frukost och nedpackning så kom vi iväg. Det kändes inte alltför eländigt och nu hade vi bestämt att vi skulle köra ner till Gardasjön. Kanske skulle vi sova där. Men först skulle vi hitta en fotoaffär frö att fixa min kamera som fått spunk kvällen innan. Vi körde in till byn o hittade en liten fotoaffär. Där fick vi hjälp o de konstaterade att kameraladdaren hade gett upp. Jag köpte en ny och hade nu min hjärna varit lite alert så hade jag köpt ett minneskort. Men just denna morgon så var den inte alls vaken. 

Medans jag packade ner mina grejjer så köpte Tibbe en karta som räckte en bit in i Frankrike. 

     


JAg vet inte varför men jag har alltid trott att Gardasjön ligger på en platt slätt. Men nu är det inte riktigt så i verkligheten. Dagen såg ut att bli fin. Ett lätt dis låg över dalen när vi susade fram. Vi hade kört genom en av Italiens mer upplysta tunnlar , dock inte alltför lång. Det skulle nog bli en varm dag.

Vägarna var rätt fina och trafiken rätt nådig. Vi snirklade oss fram genom landskapet o påbörjade så en nedstigninng mot en dalgång. Serpentinerna var rätt breda men trafiken desto tätare. Ju längre ner vi kom desto vackrare blev det. Nu är jag ju inte så välutrustad med god syn så det tog rätt lång tid innan jag såg vad dalen innehöll.

         


Det var VINSTOCKAR!!! Yes. Vilken syn...underbara värld så vackert. Vinstockar så långt ögat kan se. Vi hade sån tur så vi kunde stanna rätt högt uppe på berget. Ngn smart Italienare hade byggt ut en av seprntinerna så att det gick att stanna o njuta av vyn. Vi parkerade o passade på att fota. Jag kände hur hela jag uppfylldes av ett lyckorus. Vin som alltid har varit en av mina stora intressen och som jag läst om detta. NUUUU fick jag även se o känna om jag ville. JAg hade kunnat stanna en evighet.

Nåja...det skulle ju bli spännande att köra genom området. För Tibbe hade lovat mej att vi skulle köra genom vinstocksodlingarna. Han höll vad han lovat.
Det kändes så häftigt att köra ner i dalen o glida fram mellan odlingarna. Små vackra välstädade byar passerade. Nu var det varmt. Jag kände att jag började bli hungrig o vi stannade till på ett torg inne i en by.

     

Det stod en Ducati parkerad med packning på så vi parkerade brevid o skulle sätta oss när killen, som ägde Duccen, började prata med oss. Det visade sig att han var från Norge och hade färdats genom Italien i drygt en vecka. Han skulle nu köra till Biltåget i Trento och dit var det inte långt kvar. Så nu passade han på att äta lite innan han åkte hem.

Han hade kört vid Gardasjön o kunde bara rekommendera det. Men han hade också besökt Dolomiterna och var helt såld på det. Han menade på att Trollstigen i Norge var en plutt jämfört med dem. Ja vad vet jag..har ju aldrig varit dit...än.

Han åkte vidare och vi satte oss o käkade en mycket god måltid. Värmen var liiite påfrestande o nu hade vi lärt oss att man tar av sig kläder o skor så mår man bättre.
Vi satt utanför restaurangen , som tillika visade sig vara ett sorts stadshus för byn. När jag skulle pudra näsan så tog det en hel evighet att hitta rätt dörr. Den låg på övre plan och det var marmorgovl i stora salar. Tom toaletterna var jättefina. Det skumma var att de inte kunde ta emot mitt mastercard när jag skulle betala. Ja eller kanske inte så skumt för är det ngt kort som inte funkar bra i europa så är det just mastercard. Visa verkar funka överallt.


Nu var vi nyladdade med energi o skulle fortsätta neråt. Vi körde vidare o kom ut ur den fina vindalen. Innan vi kom upp på motorvägen så ville vi tanka lite och hör o häpna när vi kom till en mack o ägaren sa att bensinen var slut..Hmmm konstigt. Nå vi fortsatte till nästa o fick till slut hjälp utav en mimikfattig kvinna. Hon rörde inte en min medans vi tankade. Det där med service var nog inte hennes starkaste sida. Men vi vart ju rätt nöjda med att ha fått fylla på lite.

Upp på ngn sorts motorväg kom vi och vi körde väl ngn mil innan jag fick den berömda vändom signalen utav orienteringsmästaren själv. Då hade vi passserat två skyltar som det stod Riva del Garda på. Så jag kan väl säga att vi bägge har lite synproblem..eller??

Nå vi vände och efter ytterligare två vändningar så hade vi nog funnit den rätta vägen. Det var inte ngn jättebred sak vi hamnade på men eftersom det stod MOT gardasjön på Italienska så var det väl bara att följa den.

Tempmätare visade nu 36 grader och trots att det fläktade så kändes det som att luften stod stilla. Vi körde uppåt o in i en tunnel. Den var inte den bäst upplysta. Vi låg i ömkörningsfilen o passerade ett flertal bilar. Helt plötsligt ser jag hur en bil kastar sig ut framför Tibbe. Jag ser hur han liksom rycker till och tänker..NU blir han påkörd. Men han hann bromsa. Gissa om en som blev arg. Han gasade ikapp bilen, som nu återvänt till höger körfält. Kör upp brevid o tutar o visar knytnäven. Nu var han riktigt förb...

VI körde ut ur tunneln o efter ngn kilometer kunde vi stanna o pusta ut. Ärligt så hann jag tänka tusen tankar där inne i tunneln. Trots att jag låg en bra bit bakom så hann jag se allt o hann även tänka på vad som kunde ha hänt om... Men tack o lov...vi kom helskinnade ur det, bägge två.


Vi fortsatte ner i dalen och passerade flera borgar som syntes på höjderna. Ni vet såna gamla saker som säkert var turistattraktioner. Men nu var det ju Gardasjön som hägrade. Plötsligt kom vi ut igenom en dal o in i nästa och Gardasjön öppnade sig.

Inte alls platt. Det var som en sänka med bergen omslutna kring sig. Jättevackert med det blågröna vattnet. Den var stooor. Jättestor. Jag ryser när jag tänker på känslan som genomfor mej.   

Vi körde på högersidan hela vägen. De hade byggt vägen genom otaliga tunnlar. Endel korta o endel riktigt långa med avfarter inne i tunnlarna. Trafiken var intensiv o blandad. Många hojar mötte oss o körde även förbi. Jag upplevde att vägen var ganska smal så jag kände inte för att brassa på hur mycket som helst. Samhällena som vi passerade låg på sluttningarna och var relativt tättbebyggda. . Jag tror att det var i Tignale som vi stannade. Vi körde ner till kajkanten o parkerade mellan flera andra hojer.

        

Nu var det 38 grader o svetten rann innanför kläderna. Jag skulle ju lämna en del av min kära mor där så jag tog av mej jackan o hjälmen. Spatserade iväg ner till stranden. Men hur jag än försökte så kom jag inte ner till vattnet. Stora stenar låg ivägen och jag kunde se mej själv balanserandes på dessa o så plums... Nää så roligt ville jag inte vara. SÅ jag gick tillbaka, satte mej på kajkanten och när ingen stod o kollade så släppte jag ner "det dära" i vattnet o det gled med vågorna. Det kändes bra att ha fått göra det. Hon ville ju så gärna komma till Italien. Min lilla mamma.

Medans vi stod vid hojjarna kom en kille fram o pratade med oss. Det verkade vara ngt konstigt med oss för att vi kom från Sverige. Sen var det detta med GS o tjej..Jaja..men nu kör jag det..

Han berättade att han jobbade med att exportera vin till bl a Sverige. Gissa om jag blev intresserad. Dessutom körde han åxå BMW. a det ni..Var det min Italienare som jag nu fick träffa. Njäää...jag måste erkänna att jag inte ens funderade i de banorna. Det var ju bara Amarone i min skalle. Ibland är man inte allt för smart. Tänk vilken 10poängare.. Hmm jag minns faktiskt inte hur han såg ut ens..asgarv.

Vi fortsatte vidare o Tibbe hade lovat att vi skulle stanna i Salo så skulle han programmera in resten av rutten. Jo nog stannade vi allt. MITT i en korsning. Han fixade o donade o jag dirigerade trafiken...Vi körde upp mot bergen igen. Det hade vi bestämt nere i Tignale. För vi stod inte ut med värmen. Planerna först hade ju varit Venedig..men det tar vi en annan gång.

Nu bar det sig inte bättre än att vi körde fel...IGEN. Men en vänlig man på moppe visade oss den rätta vägen. Klockan hade redan blivit halv sex o vi visste inte var vi skulle sova. Vi hade ett mål men man vet ju aldrig. Vi körde efter jättefina vägar och upp på en bergssida med jättefin utsikt. Efter två timmar var vi framme. Vi hamnade i Bagolino. Vi körde in i samhället o hittade absolut inget. Det fanns skyltar om hotell men ingen vägbeskrivning. Eller så handlade det om att vi helt enkelt inte fattade vad som stod på skyltarna. Troligen var det så.

Vi pakerade o då kom det fram en suspekt typ. Rökte en cigg, ca 30 år. Skitiga kläder o massor med tatueringar. Lite ärrig i hyn. Han skulle absolut visa oss vägen.

Nu kände jag mej väldigt liten. Med honom kom en kvinna. Hon såg precis likadan ut. Kläderna hängde lite säckigt på henne. Han hämtade sin bil o kom fram till oss. Vi skulle följa honom. Han körde en sprilland nu merchedes. Hmm fattar ni vad som rörde sig i min skalle. Oråd.

Nå jag hängde efter Tibbe med ett visst avstånd. Jag visste ju att jag hade rätt mycket att köra med, så jag kunde kanske fly om det behövdes.

Vi körde o kom in på jättesmala skumma vägar. Mitt hjärta skendae av obehag. Helt plötsligt öppnar sig vyn över en jättevacker sjö och ett fint hotell blir synligt. Vi pakerade och killen rusade in o kollade..Nej det var fullt. Ja men han skulle guida oss till ett annat hotell som han kände till.

Hmm kunde detta vara riktigt sant.. Upp igen o vidare. Klockan var åtta o det började skymma. Vi körde ytterligare nga km genom konstiga gränder och åter kom vi ut till en väldigt naturskön plats. Dääär fick han napp.

Vi parkerade och tackade så mycket för hjälpen. Han susa de iväg glatt, tyckte att så hjälper väl alla till.

ja ni..gissa om jag kände mej dum. Såå himla gulligt att verkligen se till att vi skulle hitta nåt. Snacka om att ha förutfattade meningar om folk. Fy dej Anki. Nåja jag vet att även Tibbe hade funderat.

Vi kom att sova på Pescatore i Bagolino. Ett jättefint hotell med en underbar sjöutsikt. Personalen var underbara o vi kunde parkera under tak. Middan var färdig att intas trots avv vi kom så sent. Wifin funka.

Efter dusch o mat tog vi oss en liten tur runt, bara för att få röra på benen. Sen gick vi upp o la oss. Jag tror att jag somnade innan jag nått kudden. Vilken dag och vilket äventyr jag varit med om. Nacken hade inte varit alltför ond o på kvällen kändes allt riktigt bra.

      





ANNONS
Av Anki R - 14 augusti 2013 07:39

Söndagmorgon

Nu skulle ju nästa äventyr börja. Jag , Tibbe o Christine skulle fortsätta mot Cortina. Vi hade under gårkvällen funderat hur vi skulle köra. Jag ville se Gardasjön o det hade han inget emot.

För snart två år den, närmare bestämt 17 september, dog min mamma helt plötsligt. Vi skulle ha åkt till Italien några dagar senare och hon skulle åka med. Nu blev det inte så. Det var hennes önskan att åka dit o hälsa på min kusin. MEn ibland är det inte meningen bara.. Så jag ville ändå att min älskade mamma skulle få komma till Italien. Jag tog med en sak som hon burit och hade redan bestämt att den skulle få stanna kvar i Italien. Gardasjön kom att bli ett jättebra alternativ.

Morgonen började som vanligt med frukost och medans de andra åkte upp till uppsamlingsplatsen för att säga hejdå så passade jag på att ta mej lite kvalitetstid med mej själv. Bara ta hand om mej själv och packa ner allt.

Så när Tibbe o Christine kom ner så var jag klar att åka.

Nu hade vi ju inte varit helt smarta för vi orkade inte tanka kvällen innan och i Italien är även bensinstationerna stängda, på mindre ställen. Så var det även i Comergliance. Så vi fick söka oss ut till ett större samhälle. Dessutom hade vi ingen karta. Som tur hade en av tjejerna en som vi fotade. Då kunde vi åtminstone veta åt vilket håll vi skulle och Tibbe kunde lägga in nga waypoints i sin GPS.

Man kan ju fundera hur vi är funtade som inte ens brytt oss om att skaffa en karta. Antagligen totalt obrydda om att hitta..Nä bara lite otänkta. Kanske en bra egenskap när vi ändå är lediga.

Vi kom oss iväg o första anhalten blev närmaste öppna tankstation. Lite roligt var att Christine, som körde bil, iklädd kjol. fick hjälp med att tanka. Jag hade hjälmen på mej o tankade själv. Tibbe likaså. Betalningen skedde utomhus i kontanter. Kvinnans list eller??

Vi hade ännu inte bestämt klart var vi skulle sova men att vi skulle köra till Cortina via nga bergspass det var klart. Så vi började att köra upp mot Tolmezzo. Vägarna hade vi redan kört, jag kände igen mej. Det var smalt o kurvigt. Träden växte som en tunnel och branterna avlöste varandra.

     

Idag kändes det inte alls otäckt utan jag kunde slappna av o bara njuta av allt. Nu hann jag ju t o m se en hel del. Kameran som hängde runt halsen fick jobba hårt. Det var söndag o trafiken var klart lugnare.

Just området runt Sappada är ofantligt vackert. Dit ska ni åka. Byarna ligger så vackert i branterna och vägarna går i serpentin genom dem. Husen är smyckade med blomkrukor och här o var klättrar en Bouganvillea efter en husvägg med sina vackra cerisa blommor. Det finns några små cafeer som är öppna o där trängs ortsbefolkningen antingen med en kaffe eller ett glas vin. Tänk om vi också kunde vara så avslappnade att vi gjorde sånt. Men vi passerar vidare mot nästa bergspass.

   

Stigningen mot passset som skulle ta oss till Cortinas centrum var också fin. Vägen var relativt nygjord och bred. Jag hann se en hel del och även knäppa en o annan bild. Nu måste jag erkänna att av alla bilder jag tagit så har jag sparat en tredjedel. Naturligtvis blir allt ju inte bra när man fotar i farten. Men 1000 bilder är jag helt nöjd med.

Runt Cortina var det en del cyklister och jag måste säga att de är ett modigt släkte. Tänk en bunt husbilar. De tar stor plats o kör sakta. Om du hamnar mellan såna, som cyklist , så syns du inte ens. Cyklisterna kämpar uppför passen och nerför har de ett rasande tempo. Jag skulle nog inte våga och dessutom skulle jag aldrig orka. Ni kan ju tänka er, jag kör uppför en hårnålskurva på ettan i vissa branter. Tänk då denne cyklist...HAN CYKLAR UPPFÖR..suck.

När vi kommit över passet så gick vägen i serpentiner nerför och Cortina bredde ut sig nedanför. Det ligger i en dal, riktigt vackert. Vi fick köra ganska länge för att hitta parkeringar. Det stod flera hojar uppställda och det var tydligen någon form av marknad inne i centrum. Vi parkerade o la in våra kläder i Christines bil. Rätt skönt för det var varmt och uppför. Sen att dra omkring på tankväskan är inte så roligt.

Vi hittade en restaurang o till min glädje så fanns det sallader att köpa. Pastan började bli lite trist och Pizza skulle jag väl hinna äta senare. Ja det blev en grek!! EN GREK i Italien..hur tänkte jag nu..jajaja men gott var det.

I Cortina skulle Vi skiljas åt från Christine som skulle fortsätta till Frankrike. Så efter lite pussar o kramar så åkte vi åt varsitt håll. Fortfarande ingen karta men GPS en var nu laddad så vi borde hitta rätt.


Vi tog oss upp mot passen och Bergen låg framför oss. De kändes verkligen höga. Jag får alltid en sån skräckkänsla när jag föreställer mej att jag kommer att köra på smala branta serpentinvägar. Det var inte så farligt även om passo Giao nästan är 3000 m öh: Det var en häftig känsla när vi kom upp. Vi stod på en platå som var grön med alla berg runt oss. Endel långt borta andra så att man nästan kunde röra dem. Men de var väldigt mycket lägre nu. Man insåg hur otroligt högt uppe man var.

      

Däruppe fanns en restaurang och det stod flera hojar uppställda. Förmodligen ett mycket vanligt ställe att stanna på.

Vi filmade några snuttar innan vi fortsatte.

Nerför gick i rätt mjuka serpentiner o utsikten var superb. Dolomiterna är helt enkelt storslagna.

Vi kom fram till en liten by och ovanför den tornade en kyrka upp sig. Kyrkan låg högt uppe i en brant och jag tänkte...måtte det inte vara dit vi ska åka. Ser jättefarligt ut..Ja inte ska man ju tänka så, då blir det just så. naturligtvis passerade jag kyrkan 10 minuter senare. Nu blev vägen riktigt smal. Regnet hängde i trädtopparna. Skogen var, som tur var, gammal och tät. Tyvärr så kunde jag inte stanna o fota för det fanns flera vackra små fall som var fotningsbara.

Det blev brantare o smalare. Kurvorna avlöste varandra o nu kändes det som att köra storslalom, fast åt fel håll. Kurva, uppåt, kurva, uppåt.Jag kände att jag började bli trött. Klockan var nog närmare fem och jag var trött o lite hungrig. Kaffe hade vi inte. Det började dugga. Nu kom vi över toppen o fortsatte neråt. Efter en kvart så blev det uppehåll igen och vi hade kommit ner o körde efter en bergssida. Äntligen stannade vi.

   

Tibbe hade sett en spännande klippa och ett litet fall som vi kunde titta på. Det var skönt att stå o gå. Jag kände att min nacke var stel. Men snart skulle vi nog vara framme.

Tibbe hade htittat ut ett ställe som han varit förr på o dit skulle vi nu köra. Vi intog lite dryck o fortsatte vidare.

Passerade nästa pass och kom ner till en vägkorsning när himlen öppnade sig. Det formligen vräkte ner.

Vi hade tur för vi körde inte många hundra meter så tog molnet slut. Vi hade nu kommit ner i en dal o skulle hitta hotellet. Vi kom fram till Perazzo (Val di Fiemme) o stannade vid en obemannad mack. Men hur vi än leta så hittade vi inget. Så vi fortsatte förbi o vidare till nästa by. Där stannade vi vid ngt som såg ut som ett hotell, men det visade sig vara ngn sort hållplats för bussar. Tibbe ringde en vän som konstaterade att vi kört in i fel dal och om vi skulle vidare rätt så var det att passera ytterligare ett pass. ÄRLIGT jag orkar inte. Ja så vi drog tillbaka hittade ett nedlagt hotell, vid den tidpunkten var jag grinfärdig av trötthet.

Det slutade med att vi körde tillbaka till Perazzo o hittade ett hotell. Där checkade vi in och jag tog mej en het dusch. Jag var så stel i nacken så jag kunde inte röra huvet. Kameran hade fått ett tuppjuck o bilderna stammade fram. Batteriet giclk inte att ladda. Ja vad mer kan man önska.

Vi gick ner o käkade. och jag preppade mej med lite värktabletter. Att sen få tag i lite wifi var helt underbart. Så det blev nog en och en halvtimmes fejjande.

Mannen som ägde hotellet ville ha våra pass o Tibbe pratade med honom. Han hade varit till sverige o träffat Charlotte Kalla. Tibbe sa att jag o Charlotte var från samma by.. Ja det tyckte han var jättespännande..Fy dej Tibbe..Det är ju 4 mil ifrån...men jag orkade inte protestera. Jag lovar att det var riktigt skönt att lägga sig. Vi hade avverkat 73 mil. 5 olika pass o otaliga serpentiner. Jag var helt enkelt dödstrött.

ANNONS
Av Anki R - 6 augusti 2013 11:02

Vi hade ju anlänt Villach och skulle nu träffa några av deltagarna i mcträffen. Alltid spännande o liite otäckt att vara med om dessa möten. Man har inte en aning om vilka alla är och hur de ska acceptera mej som medlem. Men det blir nog bra, tänkte jag.

Europrez är från början en Amerikask BMW grupp. En av grundarna åkte på dessa möten o insåg att det borde finnas intresse för detta i Europa åxå. Sagt o gjort, han tillsammans med nga andra startade detta för nästan 20 år sen och de har fortsatt att träffas på olika ställen i Europa. Om jag inte missminner mej helt så har det varit i Sverige 2 ggr. Man blir medlem via en redan befintlig medlem..Och det viktiga är INTE vad du har för hoj, för det är inte bara BMW åkare som kommer dit. I år var t o m en HD med på resan. Men det viktiga är nog att man åker på träffarna.

Jag o Tibbe tog våra grejjer o gick till uppsamlingsplatsen. Där stod en samlig gentlemen o damer som också väntade på sina hojar. Det blev ett väldans pussande o presenterande och efter ett tag så hade vi lite koll på varandra.

Vagnarna kom fram till avlastningsplatsen o vi fick själva gå in o hämta dem. Ingen stress alls, utan man fick hålla på att fixa tills man var klar. Men jag upplevde att det var lika otäckt att köra genom vagnen nu som förra gången. Även om jag redan visste hur det gick till.


   

Efter att alla packat sina hojjar så åkte vi i samlad tropp till ett hotell o intog en riktig frukost. Och jag menar verkligen en RIKTIG frukost. De tillagade omeletterna när vi stod o tittade och man fick själv komponera. Allt kändes exclusivt så jag misstänkte att det nog skulle komma att kosta. Ja bara att äta då.

Gänget som träffades här i Villach var riktigt härliga o trevliga. Det var väldigt enkelt att komma in i gemenskapen.

Nicola som var den som arrangerat träffen tog täten när vi skulle åka. Han körde o vi var några som behövde tanka så det var till en mack han skulle. Vi körde o Village kändes ganska stor o trafiken var relativt tät. Helt plötsligt var han bara borta. Hela gänget blev uppställda och det slutade med att Guy tog täten. Ett missförstånd gjorde så att ingen tankade. Vi körde ut ur staden o stannade. Efter många om o men hade alla misstag rätats ut o vi fortsatte. Vi tankade och i nästa by slöt Nicola ihop med oss.

Nicola är Italienare och bor i den norra delen. Han kör en äldre modell av BMW och har nått den aktningsvärda åldern av 80 år. En mycket hövlig man som pratar engelska mellan Italienskan. Han påstår själv att han inte kan engelska men jag hade absolut inga problem att förstå honom.

Han hade valt ut en väg genom vackra byar i Österrike. Det var verkligen vackert. När vi kört i en timme så stannade vi i en by o drack kaffe. Ja jag drack cappucino o de andra ngt som liknade espresson. Små koppar som man dricker ur i en klunk om man är svensk.

Vidare så skulle vi nu börja det som jag var lite rädd för. Vi skulle köra över Plöckenpasset. Det brjade med två hårnålskurvor och accelererade. Uppåt har alltid varit min värsta bit. Nu är passet kanske det snällare så uppåt gick vägen i sköna kurvor och genom trädtunnlar. På vissa partier var vägen så dålig så man studsade fram. Många djupa skåror och gropar. Väl uppe på passet kändes det rätt lugnt. Det här skulle jag väl klara. Pass var väl inget. Trodde jag..hah.

Nedför blev hårnålskurvorna många. Trafiken var rätt intensiv och det var riktigt otäckt att möta de större farkosterna. De hade nog svårt att mötas i kurvorna så man försökte undvika att passera bredvid. Dessutom var det bråddjupt på yttersidan och den sidan var ju där jag körde. Jag valde att köra långsamt när jag såg att de kom. Genombrutna tunnlar fanns både på raksträckorna o i kurvorna. Otäckast var nog i kurvorna.

   

När jag kände att nu har jag nog fått nog rätade vägen ut sig o vi var nere. Hur i hela friden ska jag palla mer pass, tänkte jag.

Nu hade vi kommit in i Italien o på slätten var det inget speciellt. Små byar, oansenliga. Visst finns det vackra trädgårdar men jag kanske var chockad av passet för jag såg inte sånt just nu.

Vi körde på led och snart började eländet igen. Som tur så kör inte Nicola i formel 1 takt utan puttrar på så att även vi fegsnören vågar åka med. Serpentinerna blev nu täta o rätt korta..vi svände höger o vänster om vart annat. En väldigt tät skog räddade mej för att se branterna. Vi körde nog i en mil när vi plötsligt körde in i en hårnålskurva och mitt i den skulle vi svänga upp till ett hus. Jag var inte alls beredd så när jag väl stannat funderade jag på vad som hände?? Varför stod vi här?? Vi var framme...skööönt förutom att det säkert var 30 grader. Av med kläderna för nu fick vi vänta. Receptionen öppnade om en halvtimme och då skulle vi få våra rum.

     

Utsiktern var magnifik för man såg delar av Dolomiterna i bakgrunden. Dessa berg är i olika grå nyanser, sen kan det vara snösträngar kvar lite här o där.

Nicola berättade att det hade regnat så mycket så allt var ovanligt frodigt o grönt. Det prunkade av grönt o vackra blommor. Inget torrt alls.

När vi då fått våra rum visade det sig att jag skulle bo nere i byn. Tibbe skulle bo uppe vid receptionen. Hmm kändes lite scary att bli ensam med främligar.. Men det var inget problem. Jag fick följa med ett gäng och vi körde ner till hotellet. Ett jättefint litet hotell där personalen bara pratade Italienska. Ja du milde vad vi pratade med händerna...men det gick.

Jag fick ett rum högst upp o när jag kom in i rummet blev jag mycket positivt överaskad. Det var stort, innehöll 2 sängar och ett jättefint badrum. Jag kunde bre ut mej. Nu tog jag mej en lite Martini för att känna att jag var framme. Satt o njöt av vetskapen att jag hade ett fyra v långt äventyr framför mej.

Efter duschen gick jag ner för att bekanta mej med ytterligare folk. Mötte 4 svenskar varav en jag träffat i Åre och en som jobbat uppe i Harads. Ja världen är verkligen liten.

Det var ett härligt gäng och det blev många skratt. Kl 18 kom en buss och hämtade oss upp till receptionen där vi hade alla måltider.

De kvällar som vi träffades brukade börja med att vi samlades runt ett bord med fördrinkar. Det kallades för Grappaträdet. Varför var för att man i begynnelsen hade bestämt att man skulle ha med sig grappa o ställa ut det till alla. Nu hade det utökats till ..ja allt som man kan tänka sig gilla. Grappa har ju aldrig varit min favvo och det var väl tur för min del att det fanns annat.

Vi lärde känna varandra i två timmar o sen var det dags för lite mat. Pasta och jag tyckte att det var väldigt mycket att äta. Lämnade lite när magen var full..Men ack så jag bedrog mej...det kom mer. En tallrik med olika ostar o lite sallad..Till efterrätt blev det frukt..Nu var man riktigt mätt.

När kl var runt 22 så kände jag mej helt slut av att ha sovit rätt dåligt samt alla nya människor och intryck. Så jag raggade tag i Ingrid (som är från Hamburg) hon ville också gå tillbax. Så när kl var runt halv elva så la jag ihop mina blå och somnade ovaggad.

Fredag

Vaknade rätt tidigt o det kändes en aning overkligt att jag faktiskt var i Italien. Kl 8 var frukosten dukad. Jag hade fått veta att det bara fanns luftbröd o marmelad. Ngt som jag inte alls brukar äta. Till min glädje fanns det skinka o ost åxå..Så det blev en bra frukost. Till detta två koppar cappucino o lite juice. Sen packade vi hojjarna för dagens äventyr. Jag hade klätt av min alla packväskor så att den skulle tappa vikt o bli lite smidigare att köra. Vem vet det kanske skulle bli smala vägar osv.

Vi körde upp till receptionen där alla skulle samlas. Hur körningarna skulle arrangeras hade jag inte en aning om. Man kan väl säga att arrangemanget kanske inte var helt fullständigt. Vi hade fått körrutter tillsända via mail men eftersom jag inte har ngn GPS så hade jag inte ngn större behållning av dessa siffror. Nåja efter ett tag kom Tibbe o frågade om jag ville åka med dem..Ja självklart ville jag det. Så vi blev 4 hojjar som drog iväg på ett eget äventyr.

Vi körde neråt byn igen men vek sedan av på en minimal väg. Denna kom att ta oss till en ofantligt vacker men otäck plats. Det var kurvigt o jag låg sist. Vägen var i samma standard som i Sverige, alltså guppig o spårig. Vi svängde av på nya vägar o sen började vi stiga. Det blev brantare o brantare och jag såg ner i en vacker grön dal..Serpentinerna blev tvärare o tvärare och avlöste varandra. Det var skog som växte på branten men jag lovar om man kör av vägen, så kommer man att falla lääänge och, det kommer att göra ont..

Nu var kurvorna så tvära så jag såg inte alls de andra. Plötsligt efter en timmers körande uppför i serpentin tog skogen slut o ett brant men grönt berg låg framför mej. Det fortsatte att gå uppför. Dessutom hade jag nu en bil framför mej och det gick inte fort. Plötsligt stannade bilen i uppförsbacken. Jag hade ju inget annat alternativ utan att stanna. Då helt plötsligt kom en hund rusande o skällde på mej. Jag hojtade tillbaka o då kom vi bägge igång igen. Nu hade jag en möjlighet att köra förbi och tog den. Ytterligare några kurvor o uppåt så såg jag hur de andra stannat till på en rätt stor parkering. Huvva vad brant det var. Jag försökte att inte tänka på att jag kunde rulla ner för kanten..Väl framme skakade mina ben. Jag klev av. Tittade utåt o det var verkligen andlöst vackert. Dalen nedanför var långt nere, långt borta. Färgerna var gröna o blå. Otroligt vackert. Men brant.

      

Nu skulle vi fortsätta ett tag efter bergskanten innan vi började åka neråt. Vi rullade vidare och jag la märke till att vägen som vi skulle köra inte hade räcken...och var av grus. Man kunde inte möte en bil. Jag tänkte..Gode Gud ..hjälp mej. Jag tittade ner i avgrunden..fick en käftsmäll o körde mot bergväggen istället. Sen valde jag att inte kolla ner på en bra stund.

Bruno o Donatella låg framför mej..Sen jag, efter mej Tibbe o Christine..sen Paulo o Christina. Grusvägen var nog inte mer än högst två km men kändes som 2 mil. Och när vi åter var på asfaltvägen så kunde jag andas. Det är ju inte själva gruset som är otäckt utan att det inte fanns ngt som helst skydd på den branta sidan.

Nerför var det brant o vackert. Liksom uppvägen avlöste serpentinerna varandra.. Men nerför är ingen match. Det är som att då kan jag själv reglera farten.

Det var ju fler hojjar ute o vi passerade ett antal som hade stannat. Fanns så många vackra fall o andra fina saker att kolla på. Väl nere hade Bruno pratat med Andrea, som själv sitter i rullstol efter en mc olycka, han körde bil o skulle träffa oss vid en restaurang.

Vi fortsatte och vägen var ömsom kurvig o brant o ibland körde vi genom tunnlar. Lite konstig känsla att tunnlarna var totalt svarta o beläggningen var gatsten. Så man guppade omkring o kanske var det halt, men man har inte råd att tänka så..Går så mkt energi till andra saker.

Helt plötsligt kom vi fram till en alldeles grön sjö. Så fint. Det var en ngt mjukare dalgång och det fanns ängar på sidorna av vägen. Serpentinerna kringlade sig genom ängarna och vi steg uppåt. VI skulle till en by som låg på en bergssida men vy över sjön. Gatorna var av kullersten och det var inte lätt att parkera när man har taxben. Jag var tvungen att köra ner o ställa hojen på ett plant ställe.

      

Till lunch fick vi lufttorkad skinka..Sen olika pastasorter..En polentakaka med ost o skinka o efterrätt om man ville. Men man orkar ju inte. Dessutom är efterrätterna mastodontstora. Man kan nog dela upp den till 4 pers o det räcker ändå..
Sedan är ju kutymen att man dricker vin till maten..Det valde jag bort..Och när jag sa att jag inte blandar alkohol o körning så tittade de undrande på mej..(Hon är inte klok) Innan vi åkte fick alla en Grappa o tuur att jag inte gillar det..Så jag kunde tacka nej. Antagligen tyckte de att jag var oförskämd..Men jag är ju uppvuxen med våra lagar och det vill jag hålla på. Andra får ju göra sina egna val. Sen är det så att om det inte händer ngt så kan man köra berusad i Italien. Polisen får tydligen inte stoppa en förare för blåsning. Men är du påverkad o det händer nåt o man konstaterar att du druckit då kan det bli krångligt. Dessutom är ju serpentinkörningen ny för mej o då vill jag vara alert..Annars kan det göra ont.

Lunchen tog säkert två timmar och vi hade en bit hem så vi fortsatte. Nu skulle vi bara köra till hempasset så det var inte så krånglig körning. Däremot passerade vi en hel del byar. Och det som faschinerar mej är att man bygger ett hus i en brant. Man går in vid vägen och när man kommer till andra sidan huset så kan det vara en brant nedanför..Att de vågar. Dessutom har man Dolomiterna runt sig hela tiden och även om skogen är tät så kan man ana stupen här o var. Många vattendrag var torra och man såg att det runnit floder här o var, men just nu fanns bara gruset kvar. Där vatten fanns var det alldeles grönt.

Vi körde tillbaka o kl var nog halv 6 när jag parkerade vid hotellet. Träffade Ingrid som sa att bussen skulle gå upp vid 6. Gäller att vara snabb. JA ni som känner mej vet att jag inte är ngn långduschare. Så jag stod nere med de andra vid tio i sex..Om än blöt i håret, men åtminstone luktade man inte som en skogshuggare mer.

Det var varmt..Säkert runt 27 grader trots att det var kväll. Väl uppe så fick jag kontakt med yttervärlden och satt o skrev lite inlägg. Det var skönt att kunna visa att man levde.

Denna kväll blev inte så annorlunda mer än att Hasse hade kommit. Han körde bil o skulle vara med oss under kvällen o sen fortsätta vidare imorgon. Fick trevligt sällskap av honom till bordet.

Nu blev det en sorts köttfärslimpa o pasta...sen sallad..åsså en glass till efterrätt. Vinet som serverades var lokalt o lite kul att få smaka.


Sen stod vi nere i mörkret o pratade med varandra. När kl var runt halv elva var jag slut så jag tog mej ner till hotellet. Somnade bums av alla intryck.

Lördag

Soligt o fint när jag slog upp mina blå. Åter en dag att lägga till minnesbanken. Frukost o sedan upp till samlingen. Nu hade många tagit lite sovmorgon så jag stod o vänta. Åter fick vi frågan om vi ville hänga med våra Italienska vänner. Jag trodde inte att de skulle fråga för jag antog att de tyckte att jag körde som en kratta. Så glad blev jag och hängde med. Först åkte vi till en lokal klädaffär där de sålde designkläder. Jag gick inte in för det var för varmt.
Seda fortsatte vi iväg en bit till ett litet fik. En kaffe blev det o sen fick jag veta att vi skulle åka till österrike o kajka runt där. Så Plöckenpass fick sig en duvning igen. Men nu upplevde jag den inte alls så hemsk och jag hängde verkligen med i svängarna. Ngt hade nog hänt under natten. Kanske hade alla hårnålar ramlat på plats inom mej.

      

Väl uppe tog vi en paus. Jag försökte låna en toa men det gick inge bra. Damen som ägde den enda toa ansåg attt jag inte var kund så jag fick absolut INTE låna den. Då tog det skruv i Donatella. Hon bad mej följa med och så gick vi tillsamman tillbaka. Där läste hon lusen av bartendern och han vek sig. SJälvklart fick vi låna toan.

När jag var klar stod damen inne o väntade på mej..Började råskälla och jag fattade ju inget hon sa. Då kom Donatella till min undsättning o det uppstod en ordväxling. Jag gick sakta ut igen. Kände att jag inte kunde tillföra ngt. Ut kom Donatella mäkta irriterad över damens uppträdande. Synd jag inte sa att jag är hotelljournalist. Hade kanske gått bättre då. Efter den dusten var jag nog lite tilltufsad men känslan släppte så fort vi körde iväg.

Högst uppe vid passet där gränsen mellan Italien o Österrike går finns en riktig klättervägg. Människorna som var på väg upp såg uut som små myror. En kille kom ingen vart under den tiden vi satt o fikade. Ja jag skulle ju inte ens kommit på tanken att försöka så jag kan förstå att det inte gick...

Nerför var en skön körning med mjuka hårnålar och tät skog. Vi mötte flera hojar och vädret var riktigt skönt. Österrike är ngt mer välordnat än Italien. Vackra blomuppsättningar pryder bakonger och fönster. Många färger. Husen är roligt målade och här o var finns ngt korsvirkeshus. Men framförallt så är det inget skräp.

   

Vi kom ner i en dal o fortsatte upp för nästa pass. I Österrike är dock serpentinerna inte alls lika tvära. Vägarna är klart i bättre skick.

På ett ställe hade man placerat ut 7 små torn på en kulle. Jag funderade på vad det var och fick förklarat att (jag tror) under påsken så gick man till ett nytt torn varje dag för att be. JA vi har alla våra traditioner.

Vi fortsatte genom små byar och passerade genom en by som låg vid ett vatten. Otroligt vackert för Dolomiterna låg som en vägg bakom. Hela byn återspeglades i vattenytan.

Vi fortsatte vidare o kom fram till byn där vi åter skulle svänga av mot ett pass till Italen. Men vägen var avstängd lite längre fram. Det var cykeltävling. Otroligt vad det cyklas i Europa..Och Österrike, Italien o Schweiz är absolut full av dessa träningscyklister. Ja det började egentligen redan i Norge, detta med många tävlingscyklister.. Ja vad vet jag kan ju vara norrmännen som följt oss ut i världen. Vi fick vända o ta en annan väg. Det fanns ju några att välja o vi kom oss vidare mot bergen igen. Nu började maggen känna en aning hunger. Vi stannade till vid en vacker sjö där svanarna bodde. Även där var det cykeltävling. Kanske var det samma tävlig för de brukar ju cykla rätt långt när de börjat. Vi var nu i sydtyrolen som finns i både Österrike o Italien. Allt har tydligen tillhört Italien en gång i tiden.


      

Till lunch åt jag gröna harlortar..Eller näää det var små gnoccisar med sparris. Gott men mycket. Vi åt alla pasta o sen ville de ha efterrätt. Du milde..en hade räckt till oss alla.

Turen till Italien var rätt okomplicerad men av ngn anledning sp kom vi ifrån varandra i en by. Tibbe o Christine körde fel..jag o Paulo körde åt ett annat håll. Fick vända för vägen var avstängd och Bruno gav upp när han fått vänta på oss rätt länge. Hemvägen gick genom en dalgång o jag körde först. När jag kom till en korsning så stannde jag för jag hade inte en aning om vilket håll jag skulle köra. Det visade sig att vi var i våran by..Så jag hade 2 min hem från korsningen. Tur att Paulo hittade annars hade vi kanske inte varit hemma än. Vem vet.

Som vanligt var vi väl sist så jag rusa upp o duscha för sista kvällen var ju speciell.

Uppe i restaurangen skulle vi börja med slowfood. Olika skinkor, korvar o ostsorter till en förrätt. Man åt så man storknade för det smakade mycket gott. Sen fick vi Soppa och till efterrätt blev det ngn chokladdessert. 

Kvällen var ljuvlig och jag satt o funderade på hur jag skulle tacka för all vänlighet som jag mötts av..Så när vår diktatore hade tackat arrangörerna så var det min tur. Jag tog mod till mej, klättrade upp på scenen o tittade utåt rummet. Sorlet var nästan öronbedövande. Hur skulle jag nu göra. Kan inte vissla hm hm...sagt o gjort jag började sjunga..somewhere over the rainbow.....det blev knäpptyst...jag fortsatte en stund till. Sen tackade jag för det fantastiska bemötandet o allt som jag fått vara med om. Osv..Sen tackade jag för mej, hoppade ner o gick fram o kramade mina nya hojvänner. (de jag kört med) 

Kvällen var lugn o man fick många nya vänner. Alla skulle ju fortsätta imorgon så det blev inte så sent. Jag fick sällskap av Donatella o en vän till henne. Två väldigt tjusiga kvinnor med åtskilligt med erfarenhet.  Lika trött som vanligt somnade jag direkt. Hörde inte när första gänget drog vid 5. Nädå jag sussade sött.

Söndagens äventyr blir nästa del i berättelsen...


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se