Vi hade ju anlänt Villach och skulle nu träffa några av deltagarna i mcträffen. Alltid spännande o liite otäckt att vara med om dessa möten. Man har inte en aning om vilka alla är och hur de ska acceptera mej som medlem. Men det blir nog bra, tänkte jag.

Europrez är från början en Amerikask BMW grupp. En av grundarna åkte på dessa möten o insåg att det borde finnas intresse för detta i Europa åxå. Sagt o gjort, han tillsammans med nga andra startade detta för nästan 20 år sen och de har fortsatt att träffas på olika ställen i Europa. Om jag inte missminner mej helt så har det varit i Sverige 2 ggr. Man blir medlem via en redan befintlig medlem..Och det viktiga är INTE vad du har för hoj, för det är inte bara BMW åkare som kommer dit. I år var t o m en HD med på resan. Men det viktiga är nog att man åker på träffarna.

Jag o Tibbe tog våra grejjer o gick till uppsamlingsplatsen. Där stod en samlig gentlemen o damer som också väntade på sina hojar. Det blev ett väldans pussande o presenterande och efter ett tag så hade vi lite koll på varandra.

Vagnarna kom fram till avlastningsplatsen o vi fick själva gå in o hämta dem. Ingen stress alls, utan man fick hålla på att fixa tills man var klar. Men jag upplevde att det var lika otäckt att köra genom vagnen nu som förra gången. Även om jag redan visste hur det gick till.

Efter att alla packat sina hojjar så åkte vi i samlad tropp till ett hotell o intog en riktig frukost. Och jag menar verkligen en RIKTIG frukost. De tillagade omeletterna när vi stod o tittade och man fick själv komponera. Allt kändes exclusivt så jag misstänkte att det nog skulle komma att kosta. Ja bara att äta då.

Gänget som träffades här i Villach var riktigt härliga o trevliga. Det var väldigt enkelt att komma in i gemenskapen.

Nicola som var den som arrangerat träffen tog täten när vi skulle åka. Han körde o vi var några som behövde tanka så det var till en mack han skulle. Vi körde o Village kändes ganska stor o trafiken var relativt tät. Helt plötsligt var han bara borta. Hela gänget blev uppställda och det slutade med att Guy tog täten. Ett missförstånd gjorde så att ingen tankade. Vi körde ut ur staden o stannade. Efter många om o men hade alla misstag rätats ut o vi fortsatte. Vi tankade och i nästa by slöt Nicola ihop med oss.

Nicola är Italienare och bor i den norra delen. Han kör en äldre modell av BMW och har nått den aktningsvärda åldern av 80 år. En mycket hövlig man som pratar engelska mellan Italienskan. Han påstår själv att han inte kan engelska men jag hade absolut inga problem att förstå honom.

Han hade valt ut en väg genom vackra byar i Österrike. Det var verkligen vackert. När vi kört i en timme så stannade vi i en by o drack kaffe. Ja jag drack cappucino o de andra ngt som liknade espresson. Små koppar som man dricker ur i en klunk om man är svensk.

Vidare så skulle vi nu börja det som jag var lite rädd för. Vi skulle köra över Plöckenpasset. Det brjade med två hårnålskurvor och accelererade. Uppåt har alltid varit min värsta bit. Nu är passet kanske det snällare så uppåt gick vägen i sköna kurvor och genom trädtunnlar. På vissa partier var vägen så dålig så man studsade fram. Många djupa skåror och gropar. Väl uppe på passet kändes det rätt lugnt. Det här skulle jag väl klara. Pass var väl inget. Trodde jag..hah.

Nedför blev hårnålskurvorna många. Trafiken var rätt intensiv och det var riktigt otäckt att möta de större farkosterna. De hade nog svårt att mötas i kurvorna så man försökte undvika att passera bredvid. Dessutom var det bråddjupt på yttersidan och den sidan var ju där jag körde. Jag valde att köra långsamt när jag såg att de kom. Genombrutna tunnlar fanns både på raksträckorna o i kurvorna. Otäckast var nog i kurvorna.

När jag kände att nu har jag nog fått nog rätade vägen ut sig o vi var nere. Hur i hela friden ska jag palla mer pass, tänkte jag.

Nu hade vi kommit in i Italien o på slätten var det inget speciellt. Små byar, oansenliga. Visst finns det vackra trädgårdar men jag kanske var chockad av passet för jag såg inte sånt just nu.

Vi körde på led och snart började eländet igen. Som tur så kör inte Nicola i formel 1 takt utan puttrar på så att även vi fegsnören vågar åka med. Serpentinerna blev nu täta o rätt korta..vi svände höger o vänster om vart annat. En väldigt tät skog räddade mej för att se branterna. Vi körde nog i en mil när vi plötsligt körde in i en hårnålskurva och mitt i den skulle vi svänga upp till ett hus. Jag var inte alls beredd så när jag väl stannat funderade jag på vad som hände?? Varför stod vi här?? Vi var framme...skööönt förutom att det säkert var 30 grader. Av med kläderna för nu fick vi vänta. Receptionen öppnade om en halvtimme och då skulle vi få våra rum.

Utsiktern var magnifik för man såg delar av Dolomiterna i bakgrunden. Dessa berg är i olika grå nyanser, sen kan det vara snösträngar kvar lite här o där.

Nicola berättade att det hade regnat så mycket så allt var ovanligt frodigt o grönt. Det prunkade av grönt o vackra blommor. Inget torrt alls.

När vi då fått våra rum visade det sig att jag skulle bo nere i byn. Tibbe skulle bo uppe vid receptionen. Hmm kändes lite scary att bli ensam med främligar.. Men det var inget problem. Jag fick följa med ett gäng och vi körde ner till hotellet. Ett jättefint litet hotell där personalen bara pratade Italienska. Ja du milde vad vi pratade med händerna...men det gick.

Jag fick ett rum högst upp o när jag kom in i rummet blev jag mycket positivt överaskad. Det var stort, innehöll 2 sängar och ett jättefint badrum. Jag kunde bre ut mej. Nu tog jag mej en lite Martini för att känna att jag var framme. Satt o njöt av vetskapen att jag hade ett fyra v långt äventyr framför mej.

Efter duschen gick jag ner för att bekanta mej med ytterligare folk. Mötte 4 svenskar varav en jag träffat i Åre och en som jobbat uppe i Harads. Ja världen är verkligen liten.

Det var ett härligt gäng och det blev många skratt. Kl 18 kom en buss och hämtade oss upp till receptionen där vi hade alla måltider.

De kvällar som vi träffades brukade börja med att vi samlades runt ett bord med fördrinkar. Det kallades för Grappaträdet. Varför var för att man i begynnelsen hade bestämt att man skulle ha med sig grappa o ställa ut det till alla. Nu hade det utökats till ..ja allt som man kan tänka sig gilla. Grappa har ju aldrig varit min favvo och det var väl tur för min del att det fanns annat.

Vi lärde känna varandra i två timmar o sen var det dags för lite mat. Pasta och jag tyckte att det var väldigt mycket att äta. Lämnade lite när magen var full..Men ack så jag bedrog mej...det kom mer. En tallrik med olika ostar o lite sallad..Till efterrätt blev det frukt..Nu var man riktigt mätt.

När kl var runt 22 så kände jag mej helt slut av att ha sovit rätt dåligt samt alla nya människor och intryck. Så jag raggade tag i Ingrid (som är från Hamburg) hon ville också gå tillbax. Så när kl var runt halv elva så la jag ihop mina blå och somnade ovaggad.

Fredag

Vaknade rätt tidigt o det kändes en aning overkligt att jag faktiskt var i Italien. Kl 8 var frukosten dukad. Jag hade fått veta att det bara fanns luftbröd o marmelad. Ngt som jag inte alls brukar äta. Till min glädje fanns det skinka o ost åxå..Så det blev en bra frukost. Till detta två koppar cappucino o lite juice. Sen packade vi hojjarna för dagens äventyr. Jag hade klätt av min alla packväskor så att den skulle tappa vikt o bli lite smidigare att köra. Vem vet det kanske skulle bli smala vägar osv.

Vi körde upp till receptionen där alla skulle samlas. Hur körningarna skulle arrangeras hade jag inte en aning om. Man kan väl säga att arrangemanget kanske inte var helt fullständigt. Vi hade fått körrutter tillsända via mail men eftersom jag inte har ngn GPS så hade jag inte ngn större behållning av dessa siffror. Nåja efter ett tag kom Tibbe o frågade om jag ville åka med dem..Ja självklart ville jag det. Så vi blev 4 hojjar som drog iväg på ett eget äventyr.

Vi körde neråt byn igen men vek sedan av på en minimal väg. Denna kom att ta oss till en ofantligt vacker men otäck plats. Det var kurvigt o jag låg sist. Vägen var i samma standard som i Sverige, alltså guppig o spårig. Vi svängde av på nya vägar o sen började vi stiga. Det blev brantare o brantare och jag såg ner i en vacker grön dal..Serpentinerna blev tvärare o tvärare och avlöste varandra. Det var skog som växte på branten men jag lovar om man kör av vägen, så kommer man att falla lääänge och, det kommer att göra ont..

Nu var kurvorna så tvära så jag såg inte alls de andra. Plötsligt efter en timmers körande uppför i serpentin tog skogen slut o ett brant men grönt berg låg framför mej. Det fortsatte att gå uppför. Dessutom hade jag nu en bil framför mej och det gick inte fort. Plötsligt stannade bilen i uppförsbacken. Jag hade ju inget annat alternativ utan att stanna. Då helt plötsligt kom en hund rusande o skällde på mej. Jag hojtade tillbaka o då kom vi bägge igång igen. Nu hade jag en möjlighet att köra förbi och tog den. Ytterligare några kurvor o uppåt så såg jag hur de andra stannat till på en rätt stor parkering. Huvva vad brant det var. Jag försökte att inte tänka på att jag kunde rulla ner för kanten..Väl framme skakade mina ben. Jag klev av. Tittade utåt o det var verkligen andlöst vackert. Dalen nedanför var långt nere, långt borta. Färgerna var gröna o blå. Otroligt vackert. Men brant.

Nu skulle vi fortsätta ett tag efter bergskanten innan vi började åka neråt. Vi rullade vidare och jag la märke till att vägen som vi skulle köra inte hade räcken...och var av grus. Man kunde inte möte en bil. Jag tänkte..Gode Gud ..hjälp mej. Jag tittade ner i avgrunden..fick en käftsmäll o körde mot bergväggen istället. Sen valde jag att inte kolla ner på en bra stund.

Bruno o Donatella låg framför mej..Sen jag, efter mej Tibbe o Christine..sen Paulo o Christina. Grusvägen var nog inte mer än högst två km men kändes som 2 mil. Och när vi åter var på asfaltvägen så kunde jag andas. Det är ju inte själva gruset som är otäckt utan att det inte fanns ngt som helst skydd på den branta sidan.

Nerför var det brant o vackert. Liksom uppvägen avlöste serpentinerna varandra.. Men nerför är ingen match. Det är som att då kan jag själv reglera farten.

Det var ju fler hojjar ute o vi passerade ett antal som hade stannat. Fanns så många vackra fall o andra fina saker att kolla på. Väl nere hade Bruno pratat med Andrea, som själv sitter i rullstol efter en mc olycka, han körde bil o skulle träffa oss vid en restaurang.

Vi fortsatte och vägen var ömsom kurvig o brant o ibland körde vi genom tunnlar. Lite konstig känsla att tunnlarna var totalt svarta o beläggningen var gatsten. Så man guppade omkring o kanske var det halt, men man har inte råd att tänka så..Går så mkt energi till andra saker.

Helt plötsligt kom vi fram till en alldeles grön sjö. Så fint. Det var en ngt mjukare dalgång och det fanns ängar på sidorna av vägen. Serpentinerna kringlade sig genom ängarna och vi steg uppåt. VI skulle till en by som låg på en bergssida men vy över sjön. Gatorna var av kullersten och det var inte lätt att parkera när man har taxben. Jag var tvungen att köra ner o ställa hojen på ett plant ställe.

Till lunch fick vi lufttorkad skinka..Sen olika pastasorter..En polentakaka med ost o skinka o efterrätt om man ville. Men man orkar ju inte. Dessutom är efterrätterna mastodontstora. Man kan nog dela upp den till 4 pers o det räcker ändå..
Sedan är ju kutymen att man dricker vin till maten..Det valde jag bort..Och när jag sa att jag inte blandar alkohol o körning så tittade de undrande på mej..(Hon är inte klok) Innan vi åkte fick alla en Grappa o tuur att jag inte gillar det..Så jag kunde tacka nej. Antagligen tyckte de att jag var oförskämd..Men jag är ju uppvuxen med våra lagar och det vill jag hålla på. Andra får ju göra sina egna val. Sen är det så att om det inte händer ngt så kan man köra berusad i Italien. Polisen får tydligen inte stoppa en förare för blåsning. Men är du påverkad o det händer nåt o man konstaterar att du druckit då kan det bli krångligt. Dessutom är ju serpentinkörningen ny för mej o då vill jag vara alert..Annars kan det göra ont.

Lunchen tog säkert två timmar och vi hade en bit hem så vi fortsatte. Nu skulle vi bara köra till hempasset så det var inte så krånglig körning. Däremot passerade vi en hel del byar. Och det som faschinerar mej är att man bygger ett hus i en brant. Man går in vid vägen och när man kommer till andra sidan huset så kan det vara en brant nedanför..Att de vågar. Dessutom har man Dolomiterna runt sig hela tiden och även om skogen är tät så kan man ana stupen här o var. Många vattendrag var torra och man såg att det runnit floder här o var, men just nu fanns bara gruset kvar. Där vatten fanns var det alldeles grönt.

Vi körde tillbaka o kl var nog halv 6 när jag parkerade vid hotellet. Träffade Ingrid som sa att bussen skulle gå upp vid 6. Gäller att vara snabb. JA ni som känner mej vet att jag inte är ngn långduschare. Så jag stod nere med de andra vid tio i sex..Om än blöt i håret, men åtminstone luktade man inte som en skogshuggare mer.

Det var varmt..Säkert runt 27 grader trots att det var kväll. Väl uppe så fick jag kontakt med yttervärlden och satt o skrev lite inlägg. Det var skönt att kunna visa att man levde.

Denna kväll blev inte så annorlunda mer än att Hasse hade kommit. Han körde bil o skulle vara med oss under kvällen o sen fortsätta vidare imorgon. Fick trevligt sällskap av honom till bordet.

Nu blev det en sorts köttfärslimpa o pasta...sen sallad..åsså en glass till efterrätt. Vinet som serverades var lokalt o lite kul att få smaka.

Sen stod vi nere i mörkret o pratade med varandra. När kl var runt halv elva var jag slut så jag tog mej ner till hotellet. Somnade bums av alla intryck.

Lördag

Soligt o fint när jag slog upp mina blå. Åter en dag att lägga till minnesbanken. Frukost o sedan upp till samlingen. Nu hade många tagit lite sovmorgon så jag stod o vänta. Åter fick vi frågan om vi ville hänga med våra Italienska vänner. Jag trodde inte att de skulle fråga för jag antog att de tyckte att jag körde som en kratta. Så glad blev jag och hängde med. Först åkte vi till en lokal klädaffär där de sålde designkläder. Jag gick inte in för det var för varmt.
Seda fortsatte vi iväg en bit till ett litet fik. En kaffe blev det o sen fick jag veta att vi skulle åka till österrike o kajka runt där. Så Plöckenpass fick sig en duvning igen. Men nu upplevde jag den inte alls så hemsk och jag hängde verkligen med i svängarna. Ngt hade nog hänt under natten. Kanske hade alla hårnålar ramlat på plats inom mej.

Väl uppe tog vi en paus. Jag försökte låna en toa men det gick inge bra. Damen som ägde den enda toa ansåg attt jag inte var kund så jag fick absolut INTE låna den. Då tog det skruv i Donatella. Hon bad mej följa med och så gick vi tillsamman tillbaka. Där läste hon lusen av bartendern och han vek sig. SJälvklart fick vi låna toan.

När jag var klar stod damen inne o väntade på mej..Började råskälla och jag fattade ju inget hon sa. Då kom Donatella till min undsättning o det uppstod en ordväxling. Jag gick sakta ut igen. Kände att jag inte kunde tillföra ngt. Ut kom Donatella mäkta irriterad över damens uppträdande. Synd jag inte sa att jag är hotelljournalist. Hade kanske gått bättre då. Efter den dusten var jag nog lite tilltufsad men känslan släppte så fort vi körde iväg.

Högst uppe vid passet där gränsen mellan Italien o Österrike går finns en riktig klättervägg. Människorna som var på väg upp såg uut som små myror. En kille kom ingen vart under den tiden vi satt o fikade. Ja jag skulle ju inte ens kommit på tanken att försöka så jag kan förstå att det inte gick...

Nerför var en skön körning med mjuka hårnålar och tät skog. Vi mötte flera hojar och vädret var riktigt skönt. Österrike är ngt mer välordnat än Italien. Vackra blomuppsättningar pryder bakonger och fönster. Många färger. Husen är roligt målade och här o var finns ngt korsvirkeshus. Men framförallt så är det inget skräp.

Vi kom ner i en dal o fortsatte upp för nästa pass. I Österrike är dock serpentinerna inte alls lika tvära. Vägarna är klart i bättre skick.

På ett ställe hade man placerat ut 7 små torn på en kulle. Jag funderade på vad det var och fick förklarat att (jag tror) under påsken så gick man till ett nytt torn varje dag för att be. JA vi har alla våra traditioner.

Vi fortsatte genom små byar och passerade genom en by som låg vid ett vatten. Otroligt vackert för Dolomiterna låg som en vägg bakom. Hela byn återspeglades i vattenytan.

Vi fortsatte vidare o kom fram till byn där vi åter skulle svänga av mot ett pass till Italen. Men vägen var avstängd lite längre fram. Det var cykeltävling. Otroligt vad det cyklas i Europa..Och Österrike, Italien o Schweiz är absolut full av dessa träningscyklister. Ja det började egentligen redan i Norge, detta med många tävlingscyklister.. Ja vad vet jag kan ju vara norrmännen som följt oss ut i världen. Vi fick vända o ta en annan väg. Det fanns ju några att välja o vi kom oss vidare mot bergen igen. Nu började maggen känna en aning hunger. Vi stannade till vid en vacker sjö där svanarna bodde. Även där var det cykeltävling. Kanske var det samma tävlig för de brukar ju cykla rätt långt när de börjat. Vi var nu i sydtyrolen som finns i både Österrike o Italien. Allt har tydligen tillhört Italien en gång i tiden.

Till lunch åt jag gröna harlortar..Eller näää det var små gnoccisar med sparris. Gott men mycket. Vi åt alla pasta o sen ville de ha efterrätt. Du milde..en hade räckt till oss alla.

Turen till Italien var rätt okomplicerad men av ngn anledning sp kom vi ifrån varandra i en by. Tibbe o Christine körde fel..jag o Paulo körde åt ett annat håll. Fick vända för vägen var avstängd och Bruno gav upp när han fått vänta på oss rätt länge. Hemvägen gick genom en dalgång o jag körde först. När jag kom till en korsning så stannde jag för jag hade inte en aning om vilket håll jag skulle köra. Det visade sig att vi var i våran by..Så jag hade 2 min hem från korsningen. Tur att Paulo hittade annars hade vi kanske inte varit hemma än. Vem vet.

Som vanligt var vi väl sist så jag rusa upp o duscha för sista kvällen var ju speciell.

Uppe i restaurangen skulle vi börja med slowfood. Olika skinkor, korvar o ostsorter till en förrätt. Man åt så man storknade för det smakade mycket gott. Sen fick vi Soppa och till efterrätt blev det ngn chokladdessert. 

Kvällen var ljuvlig och jag satt o funderade på hur jag skulle tacka för all vänlighet som jag mötts av..Så när vår diktatore hade tackat arrangörerna så var det min tur. Jag tog mod till mej, klättrade upp på scenen o tittade utåt rummet. Sorlet var nästan öronbedövande. Hur skulle jag nu göra. Kan inte vissla hm hm...sagt o gjort jag började sjunga..somewhere over the rainbow.....det blev knäpptyst...jag fortsatte en stund till. Sen tackade jag för det fantastiska bemötandet o allt som jag fått vara med om. Osv..Sen tackade jag för mej, hoppade ner o gick fram o kramade mina nya hojvänner. (de jag kört med) 

Kvällen var lugn o man fick många nya vänner. Alla skulle ju fortsätta imorgon så det blev inte så sent. Jag fick sällskap av Donatella o en vän till henne. Två väldigt tjusiga kvinnor med åtskilligt med erfarenhet.  Lika trött som vanligt somnade jag direkt. Hörde inte när första gänget drog vid 5. Nädå jag sussade sött.

Söndagens äventyr blir nästa del i berättelsen...