Senaste inläggen

Av Anki R - 22 juli 2012 18:11

Jag har aldrig varit till stora sjöfallet. Många av mina vänner har berättat om naturen däruppe, men det är alltid svårt att föreställa sig något oupplevt. Sagt och gjort..varför vänta..jag åkte dit. 

Lördag morgon o kl är 7. Natten har varit lång för jag hade så svårt för att slappna av inför resan.

Lite groggy av för lite sömn slår jag upp mina blå o konstaterar att det spöregnar. Jaha..vad göra. Datorn får avgöra..

Det ser ju lovande ut iaf..i eftermiddag ska det bli bättre. Jag åker.

HAr avtalat en tid med en person som jag aldrig åkt med förr, men tydligen så är resmålet inte okänt för honom så det känns ju tryggt. I övrigt vet jag inte mer än vad han heter. Scary..men vågar du så vinner du.

Står på avtalad plats o får ett meddelande om att han blir försenad..Jaja, positiv som jag är så åker jag hem o väntar. 

Efter en timme glider en guldvinge fram på gatan och vi hälsar på varandra innan vi drar iväg.

Jag börjar med att köra först. Regnkläderna är på. Man vill ju inte börja resan med att bli blöt.


Det som är så skönt med hoj är just alla dofter man slås av. Alla ljud (förutom hojjens). Man har en otrolig frihet inom sig o ibland får jag bara såna glädjefnatt så jag skulle vilja skrika. 

Första stoppet blir vid Edeforsbron, där jag tar av mej regnjackan. Kommer lite småskvitter men man är ju inte gjord av socker så jag chansar. Vi fortsätter o Tänk, solen titta fram innan vi är i Vuollerim. Världen blir verkligen vacker av solljuset. Att färdas efter älven är njutning. 

Vi stannar till i Jokkmokk o jag får en fråga av en man som passerar mej..-Är det inte kallt att köra? Ja det är det faktiskt. Det blåser och jag väljer att ta på mej regnjackan igen. 

Efter Jokkmokk kommer de fantastiska Lindströmmålningarna och turist som jag är, måste jag föreviga dem. Har aldrig stannat tidigare men med hoj har man friheten att stanna på konstiga ställen. Eller har o har..man stannar. Visst grymtar säkert folk men det får de ta så länge det inte blir farligt.

Färden fortsätter vidare med ett stopp i Porjus där jag fyller på med bensin. Vi är osäkra om macken i sjöfallet är öppen och chansa vill vi inte.

Vägen mot Ritsen är stundvis rätt rak men har äver otroliga vyer. Man skulle nog kunna ta hur många foton som helst. Faktum är att jag ångrar ett ickestopp.. Lapparna hade satt upp färgad väv som ett hägn. Det hade ,förmodligen av sol o vind, blivit knallrosa. Vilken häftig färg. Ni ser när ni passerar.


Vi möter inte många mcekipage. Men vädret inbjuder nog inte till det. Mitt i allt börjar vi fysa o stannar för att ytterligare bylta på oss. Tanken är att stanna till i Saltoluoktaövergången o koka kaffe. Men då hade mitt ressällskap pratat med folk uppe i Sjöfallet och det var bara ngn kilometer kvar dit upp och vi skulle äta lunch. Jaja, det där med nga kilometer var nog åtskillig mer. Men när vi var framme så var det otroligt skönt att komma in i värmen o kunna ta av sig kläder. 

Vi åt o hade en mycket trevlig stund under lunchen. De vi träffade där hade varit upp till Ritsen o visade bilder på hur vägen såg ut. Det var inte så vacker syn då det varit ett skred, förra våren (tror jag). Men den var farbar så vi bestämde att vi skulle åka en bit uppåt. 


Vädret ser rätt bra ut uppöver. Fjällen är jättevackra. Här o var rinner små vattenfall från fjällsidorna. Man känner sig väldigt liten i alla denna storslagna värld. 

Suorvadammen var nog inte alls vad jag tänkt mej. Jag förväntade mej en hög mur men det var mer en kulle med småsten. Jaja jag gillar sten men just den sorten är inte det jag blir upphetsad av. Däremot kan jag säga att det finns en otroligt vacker stensrt som blir lila i vatten. Den hade jag nog kunnat plocka på mej i mängder.

När man kommer upp på kanten o tittar ut över magasinet så blir man ganska lurad. Det ser inte så stort ut, men när mna fortsätter köra utmed så känns det som att det aldrig tar slut. Magasinet är helt enket enormt. Jag har för mej att Micke, mitt ressällskap. sa att det var 8 mil långt. Vet inte men om det är så..ja då förstår ni.

Vi kör nga mil efter vägen och den påminner om Norge. Förutom att den är väääldigt smal o otroligt dålig. Visst den är asfalterad men trasig. Och det går att köra om man håller en ngt lägre hastighet. Ett ganska stort område är skadat av raset och det håller man på att repa. Men det går att passera.

Vi stannade utmed och gick upp till ett av fallen. Micke gick ner till ravinen för att fota och jag passade på att fortsätta uppåt. Verkade som att det var en vältrampad stig jag funnit. Väl uppe så såg man jättelångt. Jag tog många bilder och det som jag faschinerades av var att det växlar väldigt fort. Ljuset förändras hela tiden. Solen lyser men molnen färdades oroligt fort. Samma vy kunde förändras helt beroende på hur molnen låg. Jag pulade på o hittade både blommor och stenar och tiden rusade. Micke låg o kröp på marken för att få "bästa bilden". Tänk vilka jobb vi kan ha. När jag blir stor ska jag bli stenletare på heltid...hehe.


Vi vänder tillbaka och då säger han att vi ska passa på att titta på fallet när vi passerar. Fallet?? Ja stora sjöfallet!!! Alltså. Ärligt! Har aldrig tänkt på att stora sjöfallet är ett fall..Det finns så många konstiga namn utan innebörd så det är nog inte så konstigt egentligen. Jag trodde att det bara var en fjällstation.

Sagt o gjort, vi svänger in på en smal asfalterad väg o kör nästan ner till fallet. Enligt Micke har fallet varit stort från början men på grund av regleringen så har man lett om vattnet o byggt underjordiska gångar. Ett enormt arbetet som man bara ser resultatet av. Ja då hade jag sett det.

Vi fortsätter neråt o stannar till vid Saltoluoktaöverfarten men båten står på andra sidan och platsen är ganska ödslig. Det är väldigt vackert i Saltoluokta, så passa på att åka dit om ni har möjligheter. Maten är dessutom högklassig så det ska man inte missa.


Resan ner till Porjus flöt utan större missöden och där tankade vi. Samtidigt försökte ett par tyskar fylla sin BMW men det gick ikket. Deras kort funkade inte. Men det finns goda människor överallt. Kvinnan som drev kiosken kom till deras undsättning. de fick låna hennes kort o betala henne.

Strax nedanför Porjus går rester av den gamla vägen. Vi åkte in på den o fick se en gammal bro som man använt för både tåg och bilar. En järnbro som vi fick veta hette Älvsborgsbron. Rätt kul namn. Efter nga foton fortsatte vi. Målet var Pakkobron. En bro som byggdes i slutet på 1800-talet. Inlandsbanan är det och Tåget som går där brukar stanna för att de som åker med, får chans att se näcken spela. Dit skulle vi.

Efter Ligga svänger vi in på en grusväg. 3 km längre fram uppenbarar sig en vacker stenbro. Bäcken som rinner under den är vacker, om man inte går över bron så missar man fallet. Många fall har jag sett men detta är riktigt vackert.

Vi sätter oss o fikar på hällarna. Kan tänka mej att en solig dag skulle vara helt underbar att tillbringa där.

När vi sitter o pratar så ljuder tågsignalen. Micke agerar blixtsnabbt..Tåget kommer. Nu ska vi fota. Tyvärr var tempen såpass låg så näcken uteblir. Men tåget får vi på bild. Och faktum är att näcken kommer ner o pratar med oss. Han äger huset invid bäcken och brukar gå o sätta sig om tempen överstiger 15 grader. Så nää jag får ju inte se honom im action..Men ni, JAG har träffat honom..påklädd.


Vi blev där ett tag för bilderna måste tas. Så medans fotografen gjorde sitt jobb gjorde jag mitt. Jag hittade nga fina stenar som nu ligger här hemma. Lättroade typer.

På väg hemmåt hade skymingen börjat. Vi hade en fantastisk kvällsol så reskompisen ville dra en repa in efter Kvikkjokksvägen. Ja varför inte..jag har ju aldrig varit där..Vi körde nga mil o både Micke o jag fick nga foton...JA vi ska nog inte jämföra kvaliten men jag är nöjd med min egen prestation..;)

Kanske får jag återkomma med reseberättelse därifrån.

Vi vände när ljuset blivit sämre och passerade snart Jokkmokk. Rätt dött men då var ju kl 1 på natten. Dimman hade börjat lägga sig och jag hade enorma problem med visiret. Det immade av fukten o min andedräkt.

Vi stannade flertalet gånger för att vi frös. Vi klädde oss ännu mer och mitt i allt så kom Micke på att vi skulle koka kaffe. Tuur han var så smart för det gjorde att jag klarade av att köra hem. För jag lyckades bli ganska varm.


Medans vi väntade på att kaffet skulle koka så stannde en bärgningsbil hos oss. Killen som körde frågade om vi hade ngt problem med hojjarna. Det hade vi ju inte men vi frös. Tänk att han stannde. Helt suveränt. Han berättade för oss om en olycka i Svartlå där en ung kille fått sätta sitt liv till. Vi kom att passera stället på hemvägen. Kändes som en onödig händelse, men man vet ju inte vad som hänt.

Vi kom väl hem vid 3 tiden och då hade vi stannat flertalet gånger. Micke han studsade som en boll för han både frös o var trött. 

Väl hemma så blev det en kopp the o en lååång dusch. 

Jag är jättenöjd med resan o sällskapet. Hade inte Micke varit med hade jag ju missat en massa...för att inte nämna Näcken. så TACK Micke för att du följde med.


ANNONS
Av Anki R - 3 augusti 2011 10:50

Efter norgeresan var tanken att åka iväg på en annan tur, men personen som bjudit in mej hörde aldrig av sig, så jag förmodar att jag inte var välkommer att följa med.

Nu hör jag till den kategori människor som inte låter mej "gå under" för att nån är taskig så jag fick ett trevligt förslag, som jag hakade på.

Runt 10 på lördagen kom min kompis o vi skulle ta oss en heldag på hoj. Vi började med att köra mot Morjärv. Tanken var att besöka GKs, käka en glass o sen fara vidare. Vägen dit , via Niemisel , är varierande. vissa partier är riktigt "bumpy road" o andra bra. Rätt mycket ren efter vägen så man gör rättast i att hålla en rimlig fart. Nu måste jag erkänna att det kan vara svårt när vägen är i bra skick.

Naturligtvis så kom renen fram precis när jag körde om en husbil, för husbilarna har ju hittat hit åxå. Det gick bra o ganska snart var vi framme.

Min kompis hade aldrig varit på GKs så det kom att bli en timme där. Plus endel utgifter som JAG inte räknat med...ni vet "bra att ha saker";).

Ja glass blev de ju. Åsså träffade vi på ett par som åxå hade tagit sig en lördagstur på hojjen. Vi surrade med dem ett tag innan vi åter satte oss på hojjarna.

Precis utanför Morjärv öppnade sig himlen o regnet öste ner...ca 5 minuter. Sen kom solen igen. Jag lovar, mellan Morjäv o Överkalix kan man inte köra sakta, trots stoppklossar. Och har ni tänkt på vilken fantastisk natur det är där. Älven som ändrar skepnad hela vägen. Från att stilla rinna, bli ett brett sel o nästan stå still, till att rasande virvla  förbi Räktforsens steniga parti. När jag var barn var skogarna täta efter vägen och nu när man åker där så är det avverkat en hel del. Trollskogstiden är förbi.

Jag körde in vid Nilles bar, tänkte vi skulle köra över Svartbyn o kolla läget. Nu är det nog inte en världsmetropol, men trots allt så är det en rätt vacker bygd.

Ni som är intresserade av gamla traktorer ska ju passera där. det finns en som har ett helt gäng med traktorer uppställda vid vägen, man kan inte missa det.

Vårat mål var Nybyn o en kvinna som har två riktigt fina kissar som vi skulle gosa med. Inne i överkalix var det väl inget större röj, men när vi passerade Brännvalls cafe satt en hel del där o fikade. En gång i tiden jobbade min mormor där. Och ni som ännu inte varit dit o fikat, gör det. En nostalgitripp få man nog säga.

Vi stannade i Nybyn i säkert en timme o surrade med en mycket trevlig person. Tänk vad många fina människor vi har runt oss som vi aldrig får chansen att träffa. Mc ger en massa möjligheter till snack, som man vanligtvis inte gör när man är ute med bil. Vi fick oss lite kaffe o fotsatte vidare.

Övertorneå skulle få sig en påhälsning.

Jag var dit för en massa år sedan, på en begravning. Körde från Överkalix. Vägen var fin då. Nu hade den fått sig några tjälskador så det pågick en makover som började ca 2 mil från Byn. Nu var det inte så farligt för det var bara översta lagret på asfalten som skalats bort. Inget lösgrus precis.

Övertorneå ligger vackert till vid älven. Nu hade mörka moln tornat upp sig, men det regnade inte. Vi passade på att inta en snabblunch i form av en hamburgare. Sen tankade vi lite. Tanken var att köra neråt via finland o i finland är bensinen ngt dyrare..ca 1 kr.

Precis när vi körde över bron så började det dugga, men det slutade när vi körde in i Ylitornio. Där skulle det inhandlas longdrinks. Man måste ju passa på när man ändå är i närheten.

Världen är liten , för på parkeringen stod det folk från Luleå, som kompisen kände. De hade varit ngn dag i Finland o mått gott. Ja det kan man ju åxå göra.

Vi fortsatte vidare söderut o klockan var nog runt 4 på em nu. IKEA var ju ett av målen, ja inte för mej, men jag hänger ju med...Jag kan ju styra vagnen om inte annat.

I finland är ju vägarna i ett helt annat skick. Inte specielltmånga skador där inte. Men hastigheten är 80 o 100. Husen är målade i pastellkulörer, mestadels gula. Visst finns andra färger åxå..exempelvis ett rosa timrat hus. Synd på den timringen. Men men vi har ju alla olika tycken.

I finska Kukkola stannade vi till. Fantastiskt vackert ställe med den virvlande forsen framför oss. Vi satte oss på en stock o drack kaffe. Som underhållning hade vi en man som håvade sik. Ser lite vanskligt ut där de står i båten som är fastknuten i en brygga mitt ute i strömmen. Undrar om man skulle överleva en färd nedför forsen. Nåja nu skulle vi inte ens testa..;)

Att köra i finland är nog rätt likt hemma förtom skyltarna. Nu råkar jag kunna lite finska men jag lovar, det är inte alltid så lätt att förstå vart man ska köra. Nåja. att köra över från Tornio till Happis är ju inte så svårt. O vi körde inte alls vilse.

Framme på IKEA svidade vi om till sommarkläder. Man kan ju inte äntra en sån affär i hojstället. Då flyter man bort.

Ja just det, jag köpte ju nya hojstövlar sist jag var till finland. De ser prexis ut som skinnstövlar. Rätt snygga. Men de är gjorda i ett sorts gummi. Jättesköna till och med att gå i. Dem hade jag¨på mej o inte ett skavsår fick jag trots att det var första gången.

Vi strosade runt i affären, åt lite, fortsatte runt. Jag träffade en fd arbetskompis, som inte kände igen mej alls förrän vi började prata. Rätt kul faktiskt.

Ni som nu känner mej vet ju att jag har en tendens att lessna rätt snabbt på att gå runt utan ngt mål. Jag köpte två mindre burkar...kompisen tyckte  att det var urkul..och det var ju bra. Vi stannade tills vi blev utslängda...

Hemfärden gick via Kalix och Storön. Fantastiskt vacker därute. Vi stannade tll i hamnen o bara njööt av utsikten mot havet.

Nu måste jag erkänna att vägen ditut bitvis är dålig. MEN det är värt att åka. Passa på att köra ner till de olika hamnarna (för det finns flera efter vägen) DET ÄR JÄTTEFINT DÄR. Min förra mckompis brukade kajka runt o utforska olika ställen så jag har sett en hel del.

När vi kom närmare Boden låg dimman över ängarna. Det ser så fint ut. lite trollskt. Men fuktigt o lite kyligt hade det blivit. väl hemma intogs en kopp the o mackor. Jag tror att vi var rätt nöjda bägge två med vår tolvtimmarstur i omnejden.

ANNONS
Av Anki R - 2 augusti 2011 11:21

Sist ur sängen, som vanligt. När jag vek undan gardinen tänkte jag..Oooops idag ÄR det dimma. När jag kollade närmre så var det rutan som immat igen!!!

Ute i köket var det febril aktivitet. Verkade som att reskompisarna längtade hem. Jag hade nog kunnat fortsätta ngn dag till men ensam skulle nog inte vara lika roligt.

Hojjarna packades o regnkläderna åkte på, det duggade lite o molnen låg nästan i backen. Mina skor var väl inte helt torra så jag tog på mej ett par plastpåsar över sockan så jag inte skulle frysa. Funkar jättebra, ett knep som jag lärde mej när jag var ute o jagade fågel o blev blöt.

En av hojjarna ville inte starta, så ägaren gick in efter en kastrull, gav den några slag och vips så startade den. TUR DE ANDRA VET HUR MAN KAN GÖRA. sJÄLV HADE JAG NOG GETT UPP-

Första etappen blev att ta sig över gränsen och det var ingen lek. Ju högre upp destå tätare dimma. Jag såg precis framförvarande hoj inget annat. Man fick en känsla av att det var stup på ena sidan men man såg det inte. Jätteotäckt tyckte jag. Dessutom...vad gör man om det står ett djur på vägen. Man ser 10 m framför sig. Hinner man bromsa. Visiret immade.

Dimman var som tätast högst uppe på krönet o när vi började åka nedåt så lättade det rätt snabbt. Onekligen lite synd tt missa vyerna, för vi såg faktiskt INGET alls.

Vid gränsen började man åter se mer natur o inom en timme var det klar sol.

Rätt faschinerande att naturn kan vara så totalt olika i två länder. I Norge höga toppiga fjäll o i Sverige rundare lägre. För att inte tala om vägarna. För i Sverige är de myyycket bredare redan efter gränsövergången. Vi har faktiskt en mycket vacker fjällvärld men den är inte en lika stor utmaning som Norges.

Vi stannade vid Hemavans hotell. Jag har aldrig varit dit så jag blev nog en aning förvånad över litenheten. Regnkläderna åkte av för solen strålade o värmde. Nu kändes det som hemma igen.

Vissa problem igen med att starta en av hojjarna, men trägen viner. Den längtade nog åxå hem.

Fortsatt körde vi ner mot Tärnaby. Vi tänkte hälsa på Ingo, stickan o Anja, när vi ändå var så nära. Sagt o gjort vi rullade vidare och nuuu kom vi att passera Hemavan. Nu försod jag. Hemavan är ju en stor by under vintern, men under sommaren bor det nog bara ett fåtal fasta. Finns massor med boende för skidåkarna.

Finns många fina vyer när man kör neråt...eller åt sidan. Ja ni vet vad jag menar. stora fjällsjöar, små stugor o de mjukt rundade bergen runt. Lite snö på ngt ställe men inte alls som i Norge.

Rätt mycket mer insekter åxå. Vid vissa stråk smattrar det mot visiret.

Tärnaby ligger alldeles vid en stor sjö (tror jag) och när vi rullade in så kom det några droppar. Först hittatde vi ett lunchställe mitt i byn med de serverade bara fisk och en av kompisarna äter inte fisk, så vi åkte tilbaka till ett hotell i början av byn. Till min glädje så serverades det kåldolmar. Gott gotti gott gott.  Medans vi åt så regnade det. Men solen strålade helt underbart. Vädret är otroligt lynnigt. Ena stunden regn o några minuter senare sol.

Mätta o belåtna o nytankade fortsatte vi hemmåt. Vi matade mil måste jag erkänna. Vid ett tillfälle på en raksträcka hoppade en ren ut på vägen. Han som körde före mej fick verkligen bromsa. och jag som kom efter, fick användning av abs en. Efter det stannade vi för att lugna våra nerver o kolla allas bromsar. Ganska snabbt hade vi tagit oss till Sorsele. Där stannade vi vid en mack för påfyllning av godis o dränering av våra egna system. På parkeringen stod två tyskar med varsin fantasisk hoj. Den ena hade en Triumph som hade en riktigt bra höjd för mej. Han lät mej provsitta o då passade den andra mannen att ta ett foto av mej o honom. Han skulle skicka ett mms hem till frun. Sen fick jag provsitta BMWn. En GS 1200. Alldeles för hög men helt underbar. Jag ska önska mej längre ben i julklapp. De skulle åxå upp till Lofoten o Nordkap. Trevliga gubbar måste jag säga. Han med Triumpen hade en kamera fastsatt i fronten. Den hade jag kunnat äga. Så slipper jag ta fram telefonen i farten.

Mellan Sorsele o Arvidsjaur är det ju nästan bara skog så här var et bara att ta sig hem som gällde. Vi stannade till för att klä av oss mer. Varmt som bara den.

Mellan Arvidsjaur o Älvsbyn hade de ju ett långt vägarbete. Det skulle vi passera, Först kom vi till några småsnuttar o på ett ställe var det riktigt tjockt med grus så jag fick ett kast med hojjen. Jag hann tänka..-Nu gå det åt pipsvängen..Men jag lyckades häva sladden o kom upp på asfalten på fel sida. Tur jag inte fick möte. Det var inte dags än. Han tänkte nog på mej...han däruppe.

I Älvsbyn stannade vi o tog avsked av varann. Tre skulle till Luleå o två till Boden.

Färden hem gick via Brännbergsvägen och nu kändes den inte alls speciellt kurvig utan ganska mysig.

Det var faktiskt skönt att komma in på gården o parkera ekipaget. Att packa ur allt o surra med ungarna. Den egna sängen var trots allt, efterlängtad.

Det här är inte sista gången jag åker. Jag kan nog göra det ensam åxå. Men jag hoppas att jag även nästa sommar får möjligheten att åka ngnstans, under några dagar med andra likasinnade. För det var en härlig upplevelse och jag tyckte att det var trevligt. Tack för att jag fick följa med på denna resa. Hoppas att jag inte levde om för mycket!!

Av Anki R - 1 augusti 2011 10:58

Ajojoj trots all stoppning man har runt kroppen så kändes brädorna från sängen. Hade iaf sovit bra. Men denna morgon vaknade jag INTE sist. Yipiee...Fler som va trötta av resan.

Molnen låg så långt nere så att bergen syntes bara till hälften.

Frukost intogs och vi hade två alternativ idag. Antingen skulle vi köra till Mo i Rana eller så till Tärnaby. Vi var ju tidsoptimister så vi siktade på Sverige. Nåja...vi ser ju.

Regnkläderna fick vänta för det såg inte regnigt ut. Kvällen innan hade det åskat en liten stund och på himlen såg vi två regnbågar. Inte så ofta man ser det men det händer ju.

Vi packade ihop alla grejjer o påbörjade vår trip. Fösta anhalten kom att bli Saltströmmen. Sorgligt nog tog ju dimman bort en hel del av det vackra, så jag kommer att åka samma väg ngn för att få se allt "på riktigt".

Jag fick den delikata uppgiften att köra först. Väg 17 är en relativt nyrepad så asfalten är jämn o fin. Och de som säger att den är tråkig att köra har fel, enligt mej. Den är både vacker o skön att köra.

Fram till Saltströmmen kändes lite som en transportsträcka.

Saltströmmen, för mej, är en massa roliga minnen. Jag o min fd man brukade åka dit o fiska sej o torsk med haspel. Vi fick alltid en hel del. Våran bröllopsresa gick åxå dit. En verklig tid av lycka, så jag känner för den platsen. En plats att må gott på.

Vi stannade vid brofästet och gick ner till strömmen. Fantastiska virvlar som troligen var fyllda med fisk. Det kokade. För en gångs skull var det få fiskare igång.

På denna plats är klipporna så otroligt vackert utskurna av vatten som slipat dem. Det ser ut som gammalt trä. De andra gick upp o jag stod o tittade ut över allt vackert, njööt o mådde gott. Vem vet, kanske man aldrig återvänder igen. Kanske gör man det. Framtiden får visa.

Uppe vid parkeringen hade gänget träffat på hojåkare som skulle uppåt. De hade sitt äventyr på Lofoten framför sig, vi hade vårt neråt, framför oss.

Nu behövde jag inte köra först, vilket jag tycker är skönt. För då kan jag koncentrera mej på naturen istället.

Som vanligt finns en hel del tunnlar som man ska passera och jag kommer ihåg en spciellt. Precis innan tunneln fanns en skylt som visade får. Jag tänkte,,,DET MÅSTE VARA FEL. Men icket, för i tunnelmynningen hade det legat får. Naturligtvis såg inte jag dem, men mina medresenärer hade sett dem. Så när vi stannade nästa gång så kom det upp att de sett dem där. Otroligt!! Egentligen livsfarligt. Så ett råd från oss...Var uppmärksam på skyltarna.

Vårat lunchstopp kom att bli i Örnes. På hotellet fick vi ngt som liknade en dubbelmacka med (för min del) en kycklingfile o sallad o annat jox. Mätt o belåten och varm kom vi så åter ut till hojjarna. Lite mer kläder åkte på för till o från så blev det lite kallt.

Svartisen är en glaciär som jag hört så mkt om. När vi stannade till vid en plats mitt emot så låg molnen alldeles för lågt för att man alls skulle kunna se detta. Lite trist. Men ännu en orsak till att åka tillbaka ngn.

Idag skulle vi åka med två färjor och den första som vi kom till skulle ta oss från Foröy till Ågskardet. En resa på ca 15min och på denna övergång stod vi bredvid hojjarna o såg absolut inget.

Nu hade vi lite tidsnöd, så när vi lagt till så drog vi direkt vidare till nästa färja. Jag såg ganska snabbt att två av de våra inte hängde på. Men eftersom en av dem hade kommunikation med en av oss så trodde jag att allt var ok. Nu visade det sig att den andra hojjen inte riktigt ville starta. Men efter ett tag så hade den gått igång o de kom ifatt oss precis innan andra färjan. Den som skulle ta oss från Jektvika till Kilbogdhamn.

Vi hade tur, den var nästan en halvtimme försenad. Och även om vi inte kom först så ville de ha hojjarna längst fram, så vi passerade alla bilar. Vi parkerade o gick upp o satte oss. Fönsterplats så vi såg den fina naturen i fjorden. Resan tog ca 1 timme.

När vi hade kört ngn mil efter färjan så började det regna. Vi stannade till vid en rastplats o tog på oss lite regnkläder. Jag kände mej lat o skippade byxorna. Det skulle jag få äta upp sen.

Till o från vräkte regnet ner. Ibland såg man nästan inget alls. Men ju närmre Mo i Rana vi kom desto bättre blev det. När vi kom in i stan så hade det slutat.

Mo i Rana är en vacker stad...eller den ligger vackert till.

Jag måste erkänna att precis där kände jag mej ursliten och genomblöt. Jag hade sjöar i skorna. Nu togs diskussionen om vi skulle åka till Tärna eller... Som tur var blev det att stanna. Så efter tankning o frukostköp drog vi till campingen. Där stod ett motellrum o väntade på oss. Ni kan nog ana att vissa av oss mådde HUR BRA SOM HELST.

Precis före oss hade tre tyska män tagit in i rummet bredvid. De skulle upp till Nordkap o Lofoten. Jag hörde, när jag packade ur hojjen, det välbekanta ljudet av en öl som öppnades.

Vi åt lite o sen klurade vi på hur mina skor skulle hinna torka til nästa morgon. De åkte in i varmluftsugnen. Funkade hur bra som helst. Trots mina vänners oro att det inte skulle bli bra. Jag fick nybakade skor nästa morgon. O de mådde bara bra. Jag lovar att jag somnade så fort jag la ner huvet på kudden.

Av Anki R - 30 juli 2011 08:56

Alla sova tyst det är i huset...trodde jag när jag slog upp mina blå. Det var nog tvärt om, som vanligt. Storsovaren var sist uppe som vanligt.

Regnet öste ner o dimman låg nästan nere vid marken. Jag lovar att det kändes skönt att INTE ligga i tält. De andra hade börjat med frukosten så det var bara att hugga in. Vi hade inte direkt bråttom eftersom det regnade. Dessutom skulle färjan till fastlandet gå vid 14 så tid hade vi (trodde vi).

Jag slog en pling för att boka in oss på båten o fick då veta att det var försent Man måste göra det dagen innan. Men rösten gav mej förslaget att åka dit I TID o ställa mej i kö. För vi kunde ju ha tur o komma med. SUCK. Ett sånt besked är onekligen lite jobbigt när man har en bestämd rutt.. Skulle vi bli tvugna att stanna ett dygn till eller?

Gemensamt bestämde vi att vi åker till Moskenes o ställer oss i kö. Vi började  att packa ihop o bestämde oss att köra trots regnet. För att jag inte skulle bli blöt om fötterna så tejpade vi fast regnbyxerna i skorna. Sen hade jag lyckats få ett hål i baken, när vi satt i Arjeplog. En spik hade släppt i stolen så jag slet upp ett hål. Tuuur man hade silvertejpen med sig.

Ni drog iväg o regnet var liksom en blöt dimma. Inga direkta droppar men hinnan la sig på visiret. Ni vet ett sånt fuktigt tillstånd som inte går att avvärja.

När vi kom till Leknes sprack molnen upp o solen tittade fram.Jag kan säga att hela vägen ut på Lofoten var sådan. Väldigt varierande. Dock hade vi tur för det regnade i stort inget. Vi var tvugna att stanna en bit ut o ta av oss, för när väl solen syntes gick det inte att ha på sig ett extraskinn.

Vägen mellan Leknes o Moskenes ÄR väldigt vacker. Och ibland finns det gamla asfalterade vägar brevid tunnlarna. Ta dem...Nu hade vi liiite bråttom så vi försökta ta den bästa vägen.

Med oss fanns hela tiden dessa husbilar som sinkade oss.

Bron över till Lofoten låg väldigt vackert till. Som ett avslut mellan det öppna havet o bergstopparna. Tog några bilder i farten. Men ni lär se när ni åker dit.

Ju längre ut man kommer desto smalare blir vägarna. På en del ställen kan man inte mötas. Vissa av broarna har rödlysen som reglerar åt vilket håll nan får köra. O vilen natur. Ser ut som ett lilleputtland med alla små stugor på klipporna o båtar som ligger förankrade i småvikarna. Bergen ligger så nära så de känns extrahöga. Man kan defenitivt INTE köra som en dåre. Jag hade nog kunnat stanna o fota , hur mkt som helst. Men det fanns ingen chans att stanna. Trafiken är hela tiden det som tar ens uppmärksamhet.

Väl framme i Moskenes så hamnade vi i den andra raden av såna som inte bokat. Det fanns fyra linjer så det kändes som att detta skulle gå vägen. Vi fick tom betala.

Undertiden som vi väntade så gick jag in till turistinfon o bokade en stuga i Bodö. Killen som satt i receptionen gjorde allt för att jag skulle bli nöjd. Först fick jag erbjudande om ett rum för två som kostade 2000 kr. MEn det baxnade jag över. Å aldrig. Sen httade han en stuga spm kostade 840 kr o den tog jag.

Eftersom man aldrig vet om man hinner fram innan stugorna är slut för kvällen så kom vi på att gå in på turistinfona o boka i förväg. Det är rätt skönt att veta att man har ngnstans att sova när man är trött efter en lång dag. Dessutom går de att avboka.

De andra hade sysselsatt sig med att fixa med bromsarna på en utav cyklarna under tiden. Och det verkade som att alla var nöjda. jag stötte på ett svenskt par som bor i Schweitz. De hade varit i Norge under en vecka. Skillnaden på deras land o detta var allt vatten. De tyckte att det var helt olika. Men väldigt dyrt.

Färjan kom o vi fick köra ombord bland de sista. Vi hade tur för det var en hel del som blev kvar (4 timmar till). Inne på färjan fick vi dra fast hojjarna med spännband. Förmodligen för att vi skulle ut på öppet vatten o där kan allt hända. Nu var det relativt lugnt under överfarten.

Vi gick upp o började med att äta. Alla var hungriga. Sen gck vi upp på däck o la oss att sova. Det blåste en hel del men med mc kläderna kändes det bara skööönt. Tiden gick rätt fort o vi hann tom dricka kaffe innan det var dags att lägga till. Total tjocka rådde när båten la till. Man såg inget framför sig. Så när vi körde ut ur hamnen så kändes det bra att det fanns gps att förlita sig på. Först skulle vi hitta ett elektronkvaruhus, en av deltagarna hade nämligen glömt sin laddare på ett av stugorna. Vi hittade Norges elgigant. När vi ändå var på köpcentrat så passade vi på att köpa frukost. Sen åkte vi till stugan. Den var rätt liten men vi skulle ju bara sova.

Innan vi helt la till för kvällen så bestämde vi oss att åka på lite sightseeing i stan. Vi körde in igen o parkerade vid hamnen. Tog oss en promenad ut på piren o tog lite bilder o bara njöööt. Vädret var helt klart. Solen sken o himlen var helt blå. Sen åkte upp till Bodös utkiksberg. Häftigt var det. Vägen gick i serpentin o kurvorna var tvära. Naturligtvis hade jag alldeles för hög växel så jag fick motorstopp. Å då blir jag riktigt irriterad på mej själv. Stackars han som var bakom.

Utsikten va fantastisk men det börjar bli ett uttjatat ord för hela Norge är ju fantastisk när det gäller vyer.

På väg tillbaka till stugan så tankade vi inför imorgon. Upptäckte där att min hoj gått precis 3000. Kul ställe. Man kommer ihåg det.

Hemma i stugan åt vi o planerade hur vi kulle köra under morgondagen.

Av Anki R - 27 juli 2011 09:09

Tänk vad ett par öronproppar kan göra mycket när man behöver sova. Jag låg i soffan o jag sov säkert bland de bättre. Jag vet att jag har en tendens att snarka när jag är riktigt trött. Det hade jag gjort. Nåja de andra var inte alltför elaka på mej, som tur är. Frukost intogs och strax efter 9 var vi på rull mot etapp Leknes. (Läknäss säger norrmännen). Tanken med Harstad var Adolfkanonen. En stor kanon som Hitler lät sätta upp för han ville skydda den delen av Norge. Den är tydligen inte använd för det syftet men den är provad. Till Harstads förtret för det hade tydligen kostat. Massor med rutor hade gått sönder i stan. Men när vi kom upp dit så var det inte ngn visning förrän om ca 1,5 timme.

Vi bestämde att vi skulle åka iväg istället. Vi passade dock på att stanna till på en parkering invid en gammal kyrka. Detta för att ta en gruppbild. Undertiden som kameran riggades så passade jag på att gå in på kyrkogården. Vad jag kunde förstå så är de en av de äldsta kyrkorna i den delen av Norge. Den ligger alldeles vid fjoden. Väldigt vackert till. Efter gruppbilden började vår resa för dagen.

Mellan Harstad o första färjan mellan Revsnes och Flesnes (Hinnöya) var vägen ganska smal o kurvig. Den första biten hade vi ett evigt sjå att köra om dessa husbilar.Ju längre söderut (västerut) vi rullade. Desto vackrare blev vyerna. Vi stannade till vid en nybyggd bro (som gick ver till en liten tätbebyggd ö), där stod en hyrbil innehållande en familj från de södra delarna av sverige. De hade kört runt i några dagar o skulle flyga hem senare under dagen. Ja så kan man åxå göra.

När vi körde efter de slingriga vägarna tätt intill bergen så slås man av att granarna växer nästan rakt upp efter bergssidan. Undrar hur de lyckas sitta kvar. Tätt tätt, nästan lite trollskt. Det är åxå väldigt grönt o frodigt överallt med både älggräs o rallarrosor som blommar förfullt. Jordgubbsodlingar liggeri backen ner mot fjorden.

Första färjan går rätt fort. Det är nog en av de kortaste övergångarna. Vårt nästa mål blev Sortland där vi passade på att äta lunch. Innan man kommer in i stan passerar man över en ganska hög bro. Broarna överlag, som vi passerade, hade en brant form. Rätt tjusiga. Man kom upp o såg långt.

Lunchen intogs på en pizzeria. Vi var ju inte sååå sugna på just den sortens mat o hade tur att det serverades annat Det blev pasta för mej o en till. Killarna tog kött. Inte så blodigt dyrt ca 90kr för mej.  I Sortland (Westerålen) var det enda gången vi såg en polisbil. Ambulanser såg man varje dag men just polis verkar vara en sparsam sort ute på öarna. Mellan Sortland o Melbu är naturen ganska platt jämfört med de andra öarna. Vägarna är något bredare. Mao inte lika rolig att köra.

Färjan mellan Melbu och Fiskeböl går igenom vacker natur. Och när man kommer upp på ön (austvågöya) så kör man in i en fantasivärld. Det är så otroligt vackert o känns som en overklig värld. Höga berg som omgärdar fjordar. Tyvärr var det så svårt att stanna så för min del blev det en bild när jag körde in på en grusväg. De andra hade fått fnatt o dragit iväg på race mot Svolver. Jag körde i maklig fart o bara njöööt av allt vackert att se.

Framme i Svolver stod de andra fint uppställda o väntade på tanten. Här tankades det o sen fick killarna fnatt o började tvätta hojjarna o då var jag inte sen att hänga på. Nåja det blev bara fronten. Rätt stor kyrkogård fanns i fronten. Man hade ingen större hjälp av att försöka se genom rutan. 

Ju närmare Leknes vi kom desto plattare blev det. O molnen började hopa sig. Som tur var hade de andra bokat en stuga när vi var i Melbu så vi skulle försöka hitta dit, Det var en aning svårt. För att finna vägen fick de gå in på turistinfon o fråga. Våran stuga visade sig ligga ovanför Leknes så det var bara att köra tillbaka (fast en annan  väg).

Vi var nog lite trötta o modlösa när vi satt upp på hojjarna igen. Vägen vi körde var skittråkig från början men ju längre ut vi kom desto vackrare blev den. Vägen smalnade av o var skönt kurvig. Som tack för uthålligheten fick vi se en camp som låg otroligt vackert o stugan var gudomlig.. Man hade nog säkert kunnat sova 10 pers där o vi var 5. Stort o rymligt och alldeles vid vattnet. En altan som var byggd över vattenlinjen. Vi åt o drack gott o sen blev inte kvällen senare än vanligt. (förutom för vissa)!!!

Av Anki R - 26 juli 2011 09:57

Morgonen var klar, solen sken o luften var hög o varm. När man tittade norrut såg man fjällen med snöfläckar.

Det var full verksamhet på campen. Flertalet var på väg ut o fiska o vandra. Kändes väldigt spännande att packa hojjen för nu skulle vi iväg. Ju närmare gränsen vi kom desto vackrare o storslagnare blev naturen. Bergen blev högre o toppigare. Man kände sig som en lilleputt när man kom körande i dalarna. Gränsen passerade vi utan större mankemang o fortsatte uppåt passet. Junkedal är otroligt vackert o brant på sina ställen. Fotostopp högst upp o samtidigt stannade en röd saab dr. Ett svenskt par stannade o mannen hjälpte oss att ta gruppfoton. Vyn ner i dalen var mäktig. Vi faschinerades alla av det oceangröna vattnet som finns i Norge. Måste ha med botten att göra. För var man än kör så finns det vita stenar i massor.

E6an är riktigt vacker opp till Bognes. (Färjan till Lofotenöarna.) 

Vi stannade till vid Rognan. Solen strålade o visade upp landet från sin absolut bästa sida. Den röda saaben stannade till vid oss o mannen som fotat oss tidigare kom fram till oss o berättade att, han hade lagt kameran på biltaket när han skulle fota oss. Ja vad hände...jo han hade bara kört iväg från den där uppe. Vi tänkte ju inte på det så vi drog. De hade fått vända tillbaka o den hade legat kvar o hade klarat sig från skador..Vilken tur för att fota tillhör väl en semester i Norge.

Resan fortsatte o vi hade en plan att stanna o ta ut pengar i Fauske. Väl där så skulle vi tanka o medans vi stod där kom det flera hojåkare som åxå behövde påfyllning. Att hitta en bank var ju inte så svårt när man är utrustad med GPS. Ja inte jag men två av de andra i gänget hade varsin. Med pengar på fickan så kände vi oss ganska trygga med att vi i allafall skulle ta oss runt rutten. Det finns ju både campingar o färjor som kanske inte tar kort. Nu kan jag säga att alla förjor som vi åkte tog kort åxå.

I Fauske finns en vägskylt Sulitelma. Ni som har möjlghet, ta en tur dit. Det är vackert. Dessutom kan man tydligen köra dit på vintern med skoter, från svenska gränsen. Där finns en fantastisk isvägg som man bara måste se.

 Resan fortsatte mellan höga berg o djupa dalar som. Vackra fjordar o både långa o korta tunnlar. För mej som aldrig kört hoj i en tunnel blev det en första obehaglig upplevelse att köra in i en tunnel. Kändes som att mörkret kom väldigt nära mej. Man såg bara lysen framför sig. Den fösta dagen tyckte jag att tunnlarna var jobbiga. Men man vänjer sig. Inne i de långa tunnlarna känns det riktigt fuktigt i ibland kallt. Vissa gånger när man kom ut så var visir o speglar helt igenimmade. Men vilka byggnadsverk. Den längsta tunneln vi åkte igenom var runt 7 km lång ( kan ha varit ngn längre men det är vad jag kommer ihåg).

Vi stannade o intog lunch inne i en dal med berg runt oss o vatten nedanför. Livet kändes heelt underbart när vi satt där i solen o njööt. Flertaler hojjar o husbilar passerade.

 Det vi kunde konstatera var att det var väldigt många husbilar som kajkade runt under resan. Förmodlign är det enklare att färdas så på dessa smala kurviga vägar som Norge har.

Sista biten innan färjan så var det väldigt vackert. Jag upplevde att vi befann oss väldigt högt uppe och blev lite förvånad att jag med min höjdrädsla klarade av detta så bra. Jag bara njöt.

Första färjan skulle bli spännande att äntra. Som jag då är, hade ju redan funderat ut allt elände som kan hända..

Var det halt att köra på metallen? Nej inte alls.

Hur visste man var man skulle parkera? De som dirigerar trafiken visar exak hur man ska stå.

Tänk om hojjen välter? Nej det gör den inte. Man pular in en växel så står den lydigt där. Och där man måste förankra hojen, där finns spännband att låna.

Men om man inte kommer med? Oftast gör man det för hojjen tar inte så stor plats o de vill fylla fäjan. Så med kom vi alltid.

Resan över till  Lödingen tog ca en timme o var jättehärlig. Man är lite trött efter alla mil o kurvor, så färjan är ett ypperligt tillfälle att powernappa

Vi hade Harstad som mål men om vi hittade en camp utanför så gjorde det inget. Nu hittade vi ingen förutom ett hotell som var svindyrt. Så vi hamnade inne i Harstad på deras camp. En 4 stuga med soffa så det var inget större problem att sova skönt. Vi hade en stuga ganska högt uppe så utsikten var underbart vacker över berg o fjord.

 Vi körde in till centrum o åt på Peppes. Där hade de även nät om vi kunde surfa på. Så fejjan fick sig en duvning. Maten var dyyyr. Pizza för runt 200 kr. Min lasagne kostade 170kr..Svettigt värre. Innan vi åkte tillbaka till stugan så köpte vi frukost. Sen blev det en trevlig kväll med mycket snack o skratt. Jag sov som prinsessan på ärten. Soffan med två madrasser.




Av Anki R - 25 juli 2011 11:13

Några dagar innan resan hade vi bestämt att vi skulle träffas i Älvsbyn. Vi var tre som skulle åka tidigare på dagen. Senare skulle de två andra komma.

Jag har ju aldrig varit ng längre runda så mina packningskunskaper, på hoj, är ganska dåliga. Men med många råd o bra ideer så lyckades jag bra. Allt höll under hela resan. Och jag lärde mej eftersom vad jag ville ha med mej in i stugorna, under dagarna som gick. Kläderna hade jag packat i zip off påsar.Vilket passade mej alldeles utmärkt.

På vägen till Älvsbyn kom jag på att jag inte kollat luften i däcken. Så det kollade jag på macken när jag kom fram. Bakdäcket är ju nybytt så det hade rätt mängd men framdäcket var alldeles för lite i. De andra hade redan kommit o vi tog oss en kopp kaffe innan vi skulle fortsätta.

Samtidigt med oss kom ett gäng från finland som skulle åka ner till trollstigen. En av kvinnorna hade en GS 800. Jag hade kunnat byta rakt av om hon velat.

Mellan älvsbyn o Avidsjaur gick det ganska fort förutom ca 1.5 km som var grus. Vägarbete pågick. Vissa delar var rejält tjocka o hojjen dansade ngt. På ett ställe stod en husbil med varningsblinkers. den hade lyckats ramma en ren som låg i det andra diket.

En riktigt fin natur får man beskåda på vägen upp.Väl framme i Arvidsjaur blev det påfyllning av bensin o luft.

Strax utanför samhället stannade vi o tog på oss rengkläder. För mellan Arvidsjaur o Arjeplog så regnade det. På ett ställe kändes det som hagel. Bra träning inför Norge, tänkte jag. Framme i Arjeplog så passade vi på att äta. Undertiden stod regnet som spön i backen.

På Frasses hade de en sorts grej man fick i kassan som lät när maten var klar. Det var bara det att när min började låta och jag gick för att hämta maten så var det fel mat som stod där. Jaja. nymodigheter!!!!

När vi ätit klart så hade det slutat regna. Vi tog en tur upp till hotellet för att spana på utsikten. Den var magnifik. Arjeplog ligger otroligt vackert till med allt vatten runtomkring.

På vägen upp mot Sandviken ( ligger strax ovanför Vuoggatjolme) sprack molnen upp o solen värmde oss o världen. En helt fantastiskt fjällvärld syntes framför oss. Jag var tvungen att stanna o ta foton. Man får en sprudlande lyckokänsla av att se sånt. Man blir glad. Väl framme i Sandviken välkommnades vi av ägarna.

-Jasså tjejmaffian är ute o kör..sa han . Innan vår manlige deltagare fått av sig hjälmen. Nåja det fick han höra under resten av resan.

Stugan låg väldigt vackert. Alldeles invid sjön o på andra sidan låg fjällen. Jag pratade med stuggrannen som berättade att de varit till Sandviken i 25 år. Varje sommar. Och de kommer från Strömstad. Hon hade hittat bergskristall på fjället. Gissa om jag blev sugen. Nåja några stenar åkte ju med därifrån.

Vid halv tio kom resten av gänget o vi satte oss ner o planerade resan o skrattade o mådde gott. Vid 00 slog vi igen våra korpgluggar för att ladda för vår fortsatta resa.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se