Senaste inläggen

Av Anki R - 17 september 2013 21:05

Kan ni fatta..vi sov till halv 9. Urtrötta resenärer och nu var den värsta delen på våran resa gjord. Inga häftiga pass skulle passeras mer. Kanske en o annan motorväg..men annars. Ja Tibbe han loovade att nu kommer vägarna att vara körvänliga.

Vi steg upp o för första gången på resan fick jag ägg till frukost. Är en äggfantast utan dess like. Förr åt jag bara ägg när jag sov på hotell. Men numer äter jag massor med ägg även hemma. Gissa om jag saknat detta. Jag var urnöjd.

Nu skulle vi hitta ut från detta konstiga , men vackra ställe. Vi packade hojjarna o drog iväg .  

Vi körde från hotellet o det var inte det enklaste att hitta ut till storvägen. Det blev en hel del kryssande innan vi hittade rätt. Vi körde uppåt. högre o högre. En fantastisk vy över det samhället vi sovit i låg nedanför oss.


Vilken fantastisk värld vi lever i. Bara ut o res o upplev. Vi körde utmed bergskanten. Högt uppe men det verkade som att min värsta höjdrädsla hade gett med sig för det kändes alldeles ok att susa fram i kruvorna trots stupen. Målet idag skulle bli ....nånstans. Inget var planerat alls. 

Vi körde ganska högt uppe på bergskanten och vägen var för tillfället enfiligt. En  snickare eller nåt sånt körde förbi oss i hög fart. Ja man slutar aldrig förvånas över dessa fartdårar.    

Vi kom ner i dalen och det var riktigt vacker. När vi kört några mil i väldigt kuperad terräng kom vi fram till en liten by. Utanför husen var det utsmyckat med band o allehanda grejjer. Såg ut som att de hade firat ngt. När vi körde ut ur byn så passerade vi en kyrkogård. Helt otroligt vilken ordning de hade. Var tvungen att stanna o föreviga det..jättefint.

  

Vi körde nu på kurviga smala, men asfalterade vägar. Vi passerade några vägarbeten och kom fram till ett sagolandskap innehållade gullregnsbuskar, eller rättare sagt träd. De lyste upp med sina fina gula nyanser och det kändes som en riktig sagovärld. Väntade mej att trollgubbar skulle komma fram. Men tyvärr var nog det enda trollet...jag själv.


Vi fortsatte och började rulla nedför..Nu hamnade vi i serpentiner igen..Förmodligen ett pass för att snart komma nerpå flackland..Maggen började kurra..serpentinerna var skithäftiga så kameran åkte fram så jag kunde fota Tibbe..När jag kom in i kurvan så var jag tvungen att sätta telefonen i munnen..knäppa jag..suck.

Helt plötsligt kom vi till en kurva med ett vattenfall.. Det bara skrek..FOTA MEJ..varvid vi stannade bortanför i en hiskelig nedförsbacke..Vi fick använda stenar för att få hojjarna att inte välta när vi parkerade. Sen tog vi kaffet o lite kakor så vi kunde fika..jo rätt..mitt i en kurva.. Ni kan ju aldrig ana vad jag gjorde..;)


När vi suttit o njutit ett tag stannade två hojjar invid oss. Det var två par från Polen..Men det som var roligt var att en av kilarna prtade norska. Han berättade att han hade en restaurang i Oslo eller Trondheim..Han var från polen


eller "vad det nu var"..Världen är liten..När de fortsatte så gjorde vi åxå det. Vi kom ner i en fin dal o nu var det dags att tanka. Det blev fika till oss alla..Ja jag menar en glass till oss...Nu var det sådär äckligt varmt igen.Vi skulle nu hitta nånstans att äta lunch o sen fortsätta in i schweitz. 

Nu körde vi nere i en dal o vägen kändes väldigt rak..Vi körde o körde o sen fick jag vändsignalen. Tibbe hade sett en restauran en km tillbaka..Ja o jag som bara hänger på ..ja jag kör ju efter honom..Vi kommer till ett ställe där det står flera långtardare. parkerar och håller på att försmäkta..Varmt o fuktigt..




Det blev en pasta för mej o samma för Tibbe. När det är så varmt så har man int ee så stora matbehov..Ngt enkelt räcker..Vi satt kvar ganska länge o njöt av skuggan. När vi sen hoppa upp på hojjarna o körde vidare så upptäckte Tibbe att jag tappat halvlyset. Så vi körde in i ett samhälle o stannade till vid en mack. En kille kom ut o skruvade lös lampan..hämtade en ny..och satte dit den..Jag gjorde inget annat än betalade..Viken service.

Nu var vi nära gränsen och när vi väl var där så stod en karl där o vinkade oss förbi. De var inte alls intresserade av oss. Kanske tur det.   

Nu hade vi bytt land och färdades högre o högre. Samhället vi körde igenom låg på en kulle, ett berg, ett fjäll, ett JÄTTESTORT berg..som vi skulle över för att sedan komma ner i en fin tjusig dal med grönt vatten. Vi stannade där o tog igen oss en stund.



Tibbe försäkrade mej att det inte skulle bli mer stup.. Måste nu erkänna att jag nog slutat lita på honom..Iaf när det gäller branta hårnålskurvor. Men det var ju bara att gilla läget.. Jag kan ju inte bosätta mej i schweiz..eller kan jag??

Nu skulle vi bara över Berninapasset. För Tibbe hade ju kommit på att vi måste se St Moritz.. Ja jag gillar ju slalom så det måste vi se.

För mej är Bernina ett opelmärke så jag kände mej rätt trygg..och det skulle inte vara brant alls.

Efter lite fotning så fortsatte vi. Nu var Tibbe urless på att jag skulle köra bakom så jag fick köra först. Vi körde över ngt fjälliknande o framför mej tornade stora bergsmassiv fram. Hmm var de dessa som var Bernina? Ja då mina vänner så skulle inte Tibbe överleva så länge till. Vi körde högre o högre upp.. Vägen var nylagd o relativt bred. Stupen var avgrundsdjupa o jag kände av min höjdrädsla, som jag inte gjort på länge.. Illamående blev starkare o starkare. Kände att synfältet snävade ihop sig. Det kändes inte bra.. Dessutom började vi köra uppåt i hårnålskurvor..och jag såg vad som väntade. Efter en kurva kom vi fram till en grusparkering och jag kände att jag var tvungen att stanna. 



       

Av ngn anledning hade de hägnat in gräset men vi hoppade över o klättrade upp på en höjd för att dricka lite kaffe.

 N'ä jag slog inte honom för han försäkrade mej om att  vi strax var uppe. 

När vi fikat färdigt så hörde vi skällor komma mot oss. Vi började gå ner igen och precis när vi hoppat över avgränsningarna så kom ett gäng kossor med en ko"fåra"herde..ja ni vet vad jag menar. Kanske tur att vi var på rätt sida..

Nu var det bara några hårnålar kvar sen skulle ett plattlandskap breda ut sig framför mej. Vägen gick i mjuka kurvor över toppen. Snön låg kvar o det kändes ganska skönt men jag var tvungen att ta på mej handskarna. 

Vi körde över platån och började rulla neråt. Absolut inte så brant spm uppför men i en rätt skön lutning. Ett gammalt tåg kom stånkande och jag hurvades när jag visste vad den skulle nedför. 

När jag tittade bakåt i backspegeln såg jag ett ismassiv..skithäftigt.. Men det gick inte att stanna. 

Väl nere i dalen    var det inte långt till St moritz.



Onekligen en riktigt trevlig stad..eller samhälle. Vi var rätt trötta så Tibbe frågade en av lokalbefolkningen om ett ställe att sova på. 

Han hänvisade till ett hotell o sen även till vandrarhemmet.. Vi stannade till vid hotellet men det skulle kosta 210 Euro..så det blev inte hotell..Vandrarhemmet tog 27 Euro..så valet var enkelt.. Vi fick ett 4bäddsrum o hade sån tur så vi var ensamma. Vi åt o gick sen o la oss. Under natten regnade det.









 



ANNONS
Av Anki R - 20 augusti 2013 07:32

Ojojoj..det kändes inte nådigt att vakna. HAde sovit nog dåligt på grund av det nackonda. Trots intaget av droger så hade smärtan väckt mej vid varje vändning. Och jag är som en torktumlare. Ligger nog inte stilla så länge.
JAg fick vända mej på sida o sakta sätta mej upp i sidled. Efter ytterligare en tablett så bad jag Tibbe ge mej en knådning. Jag var lite orolig över hur dagen skulle gå. Tänk om jag blev lika stel igen till kvällen. Huga vad elak jag skulle bli då.

Efter frukost och nedpackning så kom vi iväg. Det kändes inte alltför eländigt och nu hade vi bestämt att vi skulle köra ner till Gardasjön. Kanske skulle vi sova där. Men först skulle vi hitta en fotoaffär frö att fixa min kamera som fått spunk kvällen innan. Vi körde in till byn o hittade en liten fotoaffär. Där fick vi hjälp o de konstaterade att kameraladdaren hade gett upp. Jag köpte en ny och hade nu min hjärna varit lite alert så hade jag köpt ett minneskort. Men just denna morgon så var den inte alls vaken. 

Medans jag packade ner mina grejjer så köpte Tibbe en karta som räckte en bit in i Frankrike. 

     


JAg vet inte varför men jag har alltid trott att Gardasjön ligger på en platt slätt. Men nu är det inte riktigt så i verkligheten. Dagen såg ut att bli fin. Ett lätt dis låg över dalen när vi susade fram. Vi hade kört genom en av Italiens mer upplysta tunnlar , dock inte alltför lång. Det skulle nog bli en varm dag.

Vägarna var rätt fina och trafiken rätt nådig. Vi snirklade oss fram genom landskapet o påbörjade så en nedstigninng mot en dalgång. Serpentinerna var rätt breda men trafiken desto tätare. Ju längre ner vi kom desto vackrare blev det. Nu är jag ju inte så välutrustad med god syn så det tog rätt lång tid innan jag såg vad dalen innehöll.

         


Det var VINSTOCKAR!!! Yes. Vilken syn...underbara värld så vackert. Vinstockar så långt ögat kan se. Vi hade sån tur så vi kunde stanna rätt högt uppe på berget. Ngn smart Italienare hade byggt ut en av seprntinerna så att det gick att stanna o njuta av vyn. Vi parkerade o passade på att fota. Jag kände hur hela jag uppfylldes av ett lyckorus. Vin som alltid har varit en av mina stora intressen och som jag läst om detta. NUUUU fick jag även se o känna om jag ville. JAg hade kunnat stanna en evighet.

Nåja...det skulle ju bli spännande att köra genom området. För Tibbe hade lovat mej att vi skulle köra genom vinstocksodlingarna. Han höll vad han lovat.
Det kändes så häftigt att köra ner i dalen o glida fram mellan odlingarna. Små vackra välstädade byar passerade. Nu var det varmt. Jag kände att jag började bli hungrig o vi stannade till på ett torg inne i en by.

     

Det stod en Ducati parkerad med packning på så vi parkerade brevid o skulle sätta oss när killen, som ägde Duccen, började prata med oss. Det visade sig att han var från Norge och hade färdats genom Italien i drygt en vecka. Han skulle nu köra till Biltåget i Trento och dit var det inte långt kvar. Så nu passade han på att äta lite innan han åkte hem.

Han hade kört vid Gardasjön o kunde bara rekommendera det. Men han hade också besökt Dolomiterna och var helt såld på det. Han menade på att Trollstigen i Norge var en plutt jämfört med dem. Ja vad vet jag..har ju aldrig varit dit...än.

Han åkte vidare och vi satte oss o käkade en mycket god måltid. Värmen var liiite påfrestande o nu hade vi lärt oss att man tar av sig kläder o skor så mår man bättre.
Vi satt utanför restaurangen , som tillika visade sig vara ett sorts stadshus för byn. När jag skulle pudra näsan så tog det en hel evighet att hitta rätt dörr. Den låg på övre plan och det var marmorgovl i stora salar. Tom toaletterna var jättefina. Det skumma var att de inte kunde ta emot mitt mastercard när jag skulle betala. Ja eller kanske inte så skumt för är det ngt kort som inte funkar bra i europa så är det just mastercard. Visa verkar funka överallt.


Nu var vi nyladdade med energi o skulle fortsätta neråt. Vi körde vidare o kom ut ur den fina vindalen. Innan vi kom upp på motorvägen så ville vi tanka lite och hör o häpna när vi kom till en mack o ägaren sa att bensinen var slut..Hmmm konstigt. Nå vi fortsatte till nästa o fick till slut hjälp utav en mimikfattig kvinna. Hon rörde inte en min medans vi tankade. Det där med service var nog inte hennes starkaste sida. Men vi vart ju rätt nöjda med att ha fått fylla på lite.

Upp på ngn sorts motorväg kom vi och vi körde väl ngn mil innan jag fick den berömda vändom signalen utav orienteringsmästaren själv. Då hade vi passserat två skyltar som det stod Riva del Garda på. Så jag kan väl säga att vi bägge har lite synproblem..eller??

Nå vi vände och efter ytterligare två vändningar så hade vi nog funnit den rätta vägen. Det var inte ngn jättebred sak vi hamnade på men eftersom det stod MOT gardasjön på Italienska så var det väl bara att följa den.

Tempmätare visade nu 36 grader och trots att det fläktade så kändes det som att luften stod stilla. Vi körde uppåt o in i en tunnel. Den var inte den bäst upplysta. Vi låg i ömkörningsfilen o passerade ett flertal bilar. Helt plötsligt ser jag hur en bil kastar sig ut framför Tibbe. Jag ser hur han liksom rycker till och tänker..NU blir han påkörd. Men han hann bromsa. Gissa om en som blev arg. Han gasade ikapp bilen, som nu återvänt till höger körfält. Kör upp brevid o tutar o visar knytnäven. Nu var han riktigt förb...

VI körde ut ur tunneln o efter ngn kilometer kunde vi stanna o pusta ut. Ärligt så hann jag tänka tusen tankar där inne i tunneln. Trots att jag låg en bra bit bakom så hann jag se allt o hann även tänka på vad som kunde ha hänt om... Men tack o lov...vi kom helskinnade ur det, bägge två.


Vi fortsatte ner i dalen och passerade flera borgar som syntes på höjderna. Ni vet såna gamla saker som säkert var turistattraktioner. Men nu var det ju Gardasjön som hägrade. Plötsligt kom vi ut igenom en dal o in i nästa och Gardasjön öppnade sig.

Inte alls platt. Det var som en sänka med bergen omslutna kring sig. Jättevackert med det blågröna vattnet. Den var stooor. Jättestor. Jag ryser när jag tänker på känslan som genomfor mej.   

Vi körde på högersidan hela vägen. De hade byggt vägen genom otaliga tunnlar. Endel korta o endel riktigt långa med avfarter inne i tunnlarna. Trafiken var intensiv o blandad. Många hojar mötte oss o körde även förbi. Jag upplevde att vägen var ganska smal så jag kände inte för att brassa på hur mycket som helst. Samhällena som vi passerade låg på sluttningarna och var relativt tättbebyggda. . Jag tror att det var i Tignale som vi stannade. Vi körde ner till kajkanten o parkerade mellan flera andra hojer.

        

Nu var det 38 grader o svetten rann innanför kläderna. Jag skulle ju lämna en del av min kära mor där så jag tog av mej jackan o hjälmen. Spatserade iväg ner till stranden. Men hur jag än försökte så kom jag inte ner till vattnet. Stora stenar låg ivägen och jag kunde se mej själv balanserandes på dessa o så plums... Nää så roligt ville jag inte vara. SÅ jag gick tillbaka, satte mej på kajkanten och när ingen stod o kollade så släppte jag ner "det dära" i vattnet o det gled med vågorna. Det kändes bra att ha fått göra det. Hon ville ju så gärna komma till Italien. Min lilla mamma.

Medans vi stod vid hojjarna kom en kille fram o pratade med oss. Det verkade vara ngt konstigt med oss för att vi kom från Sverige. Sen var det detta med GS o tjej..Jaja..men nu kör jag det..

Han berättade att han jobbade med att exportera vin till bl a Sverige. Gissa om jag blev intresserad. Dessutom körde han åxå BMW. a det ni..Var det min Italienare som jag nu fick träffa. Njäää...jag måste erkänna att jag inte ens funderade i de banorna. Det var ju bara Amarone i min skalle. Ibland är man inte allt för smart. Tänk vilken 10poängare.. Hmm jag minns faktiskt inte hur han såg ut ens..asgarv.

Vi fortsatte vidare o Tibbe hade lovat att vi skulle stanna i Salo så skulle han programmera in resten av rutten. Jo nog stannade vi allt. MITT i en korsning. Han fixade o donade o jag dirigerade trafiken...Vi körde upp mot bergen igen. Det hade vi bestämt nere i Tignale. För vi stod inte ut med värmen. Planerna först hade ju varit Venedig..men det tar vi en annan gång.

Nu bar det sig inte bättre än att vi körde fel...IGEN. Men en vänlig man på moppe visade oss den rätta vägen. Klockan hade redan blivit halv sex o vi visste inte var vi skulle sova. Vi hade ett mål men man vet ju aldrig. Vi körde efter jättefina vägar och upp på en bergssida med jättefin utsikt. Efter två timmar var vi framme. Vi hamnade i Bagolino. Vi körde in i samhället o hittade absolut inget. Det fanns skyltar om hotell men ingen vägbeskrivning. Eller så handlade det om att vi helt enkelt inte fattade vad som stod på skyltarna. Troligen var det så.

Vi pakerade o då kom det fram en suspekt typ. Rökte en cigg, ca 30 år. Skitiga kläder o massor med tatueringar. Lite ärrig i hyn. Han skulle absolut visa oss vägen.

Nu kände jag mej väldigt liten. Med honom kom en kvinna. Hon såg precis likadan ut. Kläderna hängde lite säckigt på henne. Han hämtade sin bil o kom fram till oss. Vi skulle följa honom. Han körde en sprilland nu merchedes. Hmm fattar ni vad som rörde sig i min skalle. Oråd.

Nå jag hängde efter Tibbe med ett visst avstånd. Jag visste ju att jag hade rätt mycket att köra med, så jag kunde kanske fly om det behövdes.

Vi körde o kom in på jättesmala skumma vägar. Mitt hjärta skendae av obehag. Helt plötsligt öppnar sig vyn över en jättevacker sjö och ett fint hotell blir synligt. Vi pakerade och killen rusade in o kollade..Nej det var fullt. Ja men han skulle guida oss till ett annat hotell som han kände till.

Hmm kunde detta vara riktigt sant.. Upp igen o vidare. Klockan var åtta o det började skymma. Vi körde ytterligare nga km genom konstiga gränder och åter kom vi ut till en väldigt naturskön plats. Dääär fick han napp.

Vi parkerade och tackade så mycket för hjälpen. Han susa de iväg glatt, tyckte att så hjälper väl alla till.

ja ni..gissa om jag kände mej dum. Såå himla gulligt att verkligen se till att vi skulle hitta nåt. Snacka om att ha förutfattade meningar om folk. Fy dej Anki. Nåja jag vet att även Tibbe hade funderat.

Vi kom att sova på Pescatore i Bagolino. Ett jättefint hotell med en underbar sjöutsikt. Personalen var underbara o vi kunde parkera under tak. Middan var färdig att intas trots avv vi kom så sent. Wifin funka.

Efter dusch o mat tog vi oss en liten tur runt, bara för att få röra på benen. Sen gick vi upp o la oss. Jag tror att jag somnade innan jag nått kudden. Vilken dag och vilket äventyr jag varit med om. Nacken hade inte varit alltför ond o på kvällen kändes allt riktigt bra.

      





ANNONS
Av Anki R - 14 augusti 2013 07:39

Söndagmorgon

Nu skulle ju nästa äventyr börja. Jag , Tibbe o Christine skulle fortsätta mot Cortina. Vi hade under gårkvällen funderat hur vi skulle köra. Jag ville se Gardasjön o det hade han inget emot.

För snart två år den, närmare bestämt 17 september, dog min mamma helt plötsligt. Vi skulle ha åkt till Italien några dagar senare och hon skulle åka med. Nu blev det inte så. Det var hennes önskan att åka dit o hälsa på min kusin. MEn ibland är det inte meningen bara.. Så jag ville ändå att min älskade mamma skulle få komma till Italien. Jag tog med en sak som hon burit och hade redan bestämt att den skulle få stanna kvar i Italien. Gardasjön kom att bli ett jättebra alternativ.

Morgonen började som vanligt med frukost och medans de andra åkte upp till uppsamlingsplatsen för att säga hejdå så passade jag på att ta mej lite kvalitetstid med mej själv. Bara ta hand om mej själv och packa ner allt.

Så när Tibbe o Christine kom ner så var jag klar att åka.

Nu hade vi ju inte varit helt smarta för vi orkade inte tanka kvällen innan och i Italien är även bensinstationerna stängda, på mindre ställen. Så var det även i Comergliance. Så vi fick söka oss ut till ett större samhälle. Dessutom hade vi ingen karta. Som tur hade en av tjejerna en som vi fotade. Då kunde vi åtminstone veta åt vilket håll vi skulle och Tibbe kunde lägga in nga waypoints i sin GPS.

Man kan ju fundera hur vi är funtade som inte ens brytt oss om att skaffa en karta. Antagligen totalt obrydda om att hitta..Nä bara lite otänkta. Kanske en bra egenskap när vi ändå är lediga.

Vi kom oss iväg o första anhalten blev närmaste öppna tankstation. Lite roligt var att Christine, som körde bil, iklädd kjol. fick hjälp med att tanka. Jag hade hjälmen på mej o tankade själv. Tibbe likaså. Betalningen skedde utomhus i kontanter. Kvinnans list eller??

Vi hade ännu inte bestämt klart var vi skulle sova men att vi skulle köra till Cortina via nga bergspass det var klart. Så vi började att köra upp mot Tolmezzo. Vägarna hade vi redan kört, jag kände igen mej. Det var smalt o kurvigt. Träden växte som en tunnel och branterna avlöste varandra.

     

Idag kändes det inte alls otäckt utan jag kunde slappna av o bara njuta av allt. Nu hann jag ju t o m se en hel del. Kameran som hängde runt halsen fick jobba hårt. Det var söndag o trafiken var klart lugnare.

Just området runt Sappada är ofantligt vackert. Dit ska ni åka. Byarna ligger så vackert i branterna och vägarna går i serpentin genom dem. Husen är smyckade med blomkrukor och här o var klättrar en Bouganvillea efter en husvägg med sina vackra cerisa blommor. Det finns några små cafeer som är öppna o där trängs ortsbefolkningen antingen med en kaffe eller ett glas vin. Tänk om vi också kunde vara så avslappnade att vi gjorde sånt. Men vi passerar vidare mot nästa bergspass.

   

Stigningen mot passset som skulle ta oss till Cortinas centrum var också fin. Vägen var relativt nygjord och bred. Jag hann se en hel del och även knäppa en o annan bild. Nu måste jag erkänna att av alla bilder jag tagit så har jag sparat en tredjedel. Naturligtvis blir allt ju inte bra när man fotar i farten. Men 1000 bilder är jag helt nöjd med.

Runt Cortina var det en del cyklister och jag måste säga att de är ett modigt släkte. Tänk en bunt husbilar. De tar stor plats o kör sakta. Om du hamnar mellan såna, som cyklist , så syns du inte ens. Cyklisterna kämpar uppför passen och nerför har de ett rasande tempo. Jag skulle nog inte våga och dessutom skulle jag aldrig orka. Ni kan ju tänka er, jag kör uppför en hårnålskurva på ettan i vissa branter. Tänk då denne cyklist...HAN CYKLAR UPPFÖR..suck.

När vi kommit över passet så gick vägen i serpentiner nerför och Cortina bredde ut sig nedanför. Det ligger i en dal, riktigt vackert. Vi fick köra ganska länge för att hitta parkeringar. Det stod flera hojar uppställda och det var tydligen någon form av marknad inne i centrum. Vi parkerade o la in våra kläder i Christines bil. Rätt skönt för det var varmt och uppför. Sen att dra omkring på tankväskan är inte så roligt.

Vi hittade en restaurang o till min glädje så fanns det sallader att köpa. Pastan började bli lite trist och Pizza skulle jag väl hinna äta senare. Ja det blev en grek!! EN GREK i Italien..hur tänkte jag nu..jajaja men gott var det.

I Cortina skulle Vi skiljas åt från Christine som skulle fortsätta till Frankrike. Så efter lite pussar o kramar så åkte vi åt varsitt håll. Fortfarande ingen karta men GPS en var nu laddad så vi borde hitta rätt.


Vi tog oss upp mot passen och Bergen låg framför oss. De kändes verkligen höga. Jag får alltid en sån skräckkänsla när jag föreställer mej att jag kommer att köra på smala branta serpentinvägar. Det var inte så farligt även om passo Giao nästan är 3000 m öh: Det var en häftig känsla när vi kom upp. Vi stod på en platå som var grön med alla berg runt oss. Endel långt borta andra så att man nästan kunde röra dem. Men de var väldigt mycket lägre nu. Man insåg hur otroligt högt uppe man var.

      

Däruppe fanns en restaurang och det stod flera hojar uppställda. Förmodligen ett mycket vanligt ställe att stanna på.

Vi filmade några snuttar innan vi fortsatte.

Nerför gick i rätt mjuka serpentiner o utsikten var superb. Dolomiterna är helt enkelt storslagna.

Vi kom fram till en liten by och ovanför den tornade en kyrka upp sig. Kyrkan låg högt uppe i en brant och jag tänkte...måtte det inte vara dit vi ska åka. Ser jättefarligt ut..Ja inte ska man ju tänka så, då blir det just så. naturligtvis passerade jag kyrkan 10 minuter senare. Nu blev vägen riktigt smal. Regnet hängde i trädtopparna. Skogen var, som tur var, gammal och tät. Tyvärr så kunde jag inte stanna o fota för det fanns flera vackra små fall som var fotningsbara.

Det blev brantare o smalare. Kurvorna avlöste varandra o nu kändes det som att köra storslalom, fast åt fel håll. Kurva, uppåt, kurva, uppåt.Jag kände att jag började bli trött. Klockan var nog närmare fem och jag var trött o lite hungrig. Kaffe hade vi inte. Det började dugga. Nu kom vi över toppen o fortsatte neråt. Efter en kvart så blev det uppehåll igen och vi hade kommit ner o körde efter en bergssida. Äntligen stannade vi.

   

Tibbe hade sett en spännande klippa och ett litet fall som vi kunde titta på. Det var skönt att stå o gå. Jag kände att min nacke var stel. Men snart skulle vi nog vara framme.

Tibbe hade htittat ut ett ställe som han varit förr på o dit skulle vi nu köra. Vi intog lite dryck o fortsatte vidare.

Passerade nästa pass och kom ner till en vägkorsning när himlen öppnade sig. Det formligen vräkte ner.

Vi hade tur för vi körde inte många hundra meter så tog molnet slut. Vi hade nu kommit ner i en dal o skulle hitta hotellet. Vi kom fram till Perazzo (Val di Fiemme) o stannade vid en obemannad mack. Men hur vi än leta så hittade vi inget. Så vi fortsatte förbi o vidare till nästa by. Där stannade vi vid ngt som såg ut som ett hotell, men det visade sig vara ngn sort hållplats för bussar. Tibbe ringde en vän som konstaterade att vi kört in i fel dal och om vi skulle vidare rätt så var det att passera ytterligare ett pass. ÄRLIGT jag orkar inte. Ja så vi drog tillbaka hittade ett nedlagt hotell, vid den tidpunkten var jag grinfärdig av trötthet.

Det slutade med att vi körde tillbaka till Perazzo o hittade ett hotell. Där checkade vi in och jag tog mej en het dusch. Jag var så stel i nacken så jag kunde inte röra huvet. Kameran hade fått ett tuppjuck o bilderna stammade fram. Batteriet giclk inte att ladda. Ja vad mer kan man önska.

Vi gick ner o käkade. och jag preppade mej med lite värktabletter. Att sen få tag i lite wifi var helt underbart. Så det blev nog en och en halvtimmes fejjande.

Mannen som ägde hotellet ville ha våra pass o Tibbe pratade med honom. Han hade varit till sverige o träffat Charlotte Kalla. Tibbe sa att jag o Charlotte var från samma by.. Ja det tyckte han var jättespännande..Fy dej Tibbe..Det är ju 4 mil ifrån...men jag orkade inte protestera. Jag lovar att det var riktigt skönt att lägga sig. Vi hade avverkat 73 mil. 5 olika pass o otaliga serpentiner. Jag var helt enkelt dödstrött.

Av Anki R - 6 augusti 2013 11:02

Vi hade ju anlänt Villach och skulle nu träffa några av deltagarna i mcträffen. Alltid spännande o liite otäckt att vara med om dessa möten. Man har inte en aning om vilka alla är och hur de ska acceptera mej som medlem. Men det blir nog bra, tänkte jag.

Europrez är från början en Amerikask BMW grupp. En av grundarna åkte på dessa möten o insåg att det borde finnas intresse för detta i Europa åxå. Sagt o gjort, han tillsammans med nga andra startade detta för nästan 20 år sen och de har fortsatt att träffas på olika ställen i Europa. Om jag inte missminner mej helt så har det varit i Sverige 2 ggr. Man blir medlem via en redan befintlig medlem..Och det viktiga är INTE vad du har för hoj, för det är inte bara BMW åkare som kommer dit. I år var t o m en HD med på resan. Men det viktiga är nog att man åker på träffarna.

Jag o Tibbe tog våra grejjer o gick till uppsamlingsplatsen. Där stod en samlig gentlemen o damer som också väntade på sina hojar. Det blev ett väldans pussande o presenterande och efter ett tag så hade vi lite koll på varandra.

Vagnarna kom fram till avlastningsplatsen o vi fick själva gå in o hämta dem. Ingen stress alls, utan man fick hålla på att fixa tills man var klar. Men jag upplevde att det var lika otäckt att köra genom vagnen nu som förra gången. Även om jag redan visste hur det gick till.


   

Efter att alla packat sina hojjar så åkte vi i samlad tropp till ett hotell o intog en riktig frukost. Och jag menar verkligen en RIKTIG frukost. De tillagade omeletterna när vi stod o tittade och man fick själv komponera. Allt kändes exclusivt så jag misstänkte att det nog skulle komma att kosta. Ja bara att äta då.

Gänget som träffades här i Villach var riktigt härliga o trevliga. Det var väldigt enkelt att komma in i gemenskapen.

Nicola som var den som arrangerat träffen tog täten när vi skulle åka. Han körde o vi var några som behövde tanka så det var till en mack han skulle. Vi körde o Village kändes ganska stor o trafiken var relativt tät. Helt plötsligt var han bara borta. Hela gänget blev uppställda och det slutade med att Guy tog täten. Ett missförstånd gjorde så att ingen tankade. Vi körde ut ur staden o stannade. Efter många om o men hade alla misstag rätats ut o vi fortsatte. Vi tankade och i nästa by slöt Nicola ihop med oss.

Nicola är Italienare och bor i den norra delen. Han kör en äldre modell av BMW och har nått den aktningsvärda åldern av 80 år. En mycket hövlig man som pratar engelska mellan Italienskan. Han påstår själv att han inte kan engelska men jag hade absolut inga problem att förstå honom.

Han hade valt ut en väg genom vackra byar i Österrike. Det var verkligen vackert. När vi kört i en timme så stannade vi i en by o drack kaffe. Ja jag drack cappucino o de andra ngt som liknade espresson. Små koppar som man dricker ur i en klunk om man är svensk.

Vidare så skulle vi nu börja det som jag var lite rädd för. Vi skulle köra över Plöckenpasset. Det brjade med två hårnålskurvor och accelererade. Uppåt har alltid varit min värsta bit. Nu är passet kanske det snällare så uppåt gick vägen i sköna kurvor och genom trädtunnlar. På vissa partier var vägen så dålig så man studsade fram. Många djupa skåror och gropar. Väl uppe på passet kändes det rätt lugnt. Det här skulle jag väl klara. Pass var väl inget. Trodde jag..hah.

Nedför blev hårnålskurvorna många. Trafiken var rätt intensiv och det var riktigt otäckt att möta de större farkosterna. De hade nog svårt att mötas i kurvorna så man försökte undvika att passera bredvid. Dessutom var det bråddjupt på yttersidan och den sidan var ju där jag körde. Jag valde att köra långsamt när jag såg att de kom. Genombrutna tunnlar fanns både på raksträckorna o i kurvorna. Otäckast var nog i kurvorna.

   

När jag kände att nu har jag nog fått nog rätade vägen ut sig o vi var nere. Hur i hela friden ska jag palla mer pass, tänkte jag.

Nu hade vi kommit in i Italien o på slätten var det inget speciellt. Små byar, oansenliga. Visst finns det vackra trädgårdar men jag kanske var chockad av passet för jag såg inte sånt just nu.

Vi körde på led och snart började eländet igen. Som tur så kör inte Nicola i formel 1 takt utan puttrar på så att även vi fegsnören vågar åka med. Serpentinerna blev nu täta o rätt korta..vi svände höger o vänster om vart annat. En väldigt tät skog räddade mej för att se branterna. Vi körde nog i en mil när vi plötsligt körde in i en hårnålskurva och mitt i den skulle vi svänga upp till ett hus. Jag var inte alls beredd så när jag väl stannat funderade jag på vad som hände?? Varför stod vi här?? Vi var framme...skööönt förutom att det säkert var 30 grader. Av med kläderna för nu fick vi vänta. Receptionen öppnade om en halvtimme och då skulle vi få våra rum.

     

Utsiktern var magnifik för man såg delar av Dolomiterna i bakgrunden. Dessa berg är i olika grå nyanser, sen kan det vara snösträngar kvar lite här o där.

Nicola berättade att det hade regnat så mycket så allt var ovanligt frodigt o grönt. Det prunkade av grönt o vackra blommor. Inget torrt alls.

När vi då fått våra rum visade det sig att jag skulle bo nere i byn. Tibbe skulle bo uppe vid receptionen. Hmm kändes lite scary att bli ensam med främligar.. Men det var inget problem. Jag fick följa med ett gäng och vi körde ner till hotellet. Ett jättefint litet hotell där personalen bara pratade Italienska. Ja du milde vad vi pratade med händerna...men det gick.

Jag fick ett rum högst upp o när jag kom in i rummet blev jag mycket positivt överaskad. Det var stort, innehöll 2 sängar och ett jättefint badrum. Jag kunde bre ut mej. Nu tog jag mej en lite Martini för att känna att jag var framme. Satt o njöt av vetskapen att jag hade ett fyra v långt äventyr framför mej.

Efter duschen gick jag ner för att bekanta mej med ytterligare folk. Mötte 4 svenskar varav en jag träffat i Åre och en som jobbat uppe i Harads. Ja världen är verkligen liten.

Det var ett härligt gäng och det blev många skratt. Kl 18 kom en buss och hämtade oss upp till receptionen där vi hade alla måltider.

De kvällar som vi träffades brukade börja med att vi samlades runt ett bord med fördrinkar. Det kallades för Grappaträdet. Varför var för att man i begynnelsen hade bestämt att man skulle ha med sig grappa o ställa ut det till alla. Nu hade det utökats till ..ja allt som man kan tänka sig gilla. Grappa har ju aldrig varit min favvo och det var väl tur för min del att det fanns annat.

Vi lärde känna varandra i två timmar o sen var det dags för lite mat. Pasta och jag tyckte att det var väldigt mycket att äta. Lämnade lite när magen var full..Men ack så jag bedrog mej...det kom mer. En tallrik med olika ostar o lite sallad..Till efterrätt blev det frukt..Nu var man riktigt mätt.

När kl var runt 22 så kände jag mej helt slut av att ha sovit rätt dåligt samt alla nya människor och intryck. Så jag raggade tag i Ingrid (som är från Hamburg) hon ville också gå tillbax. Så när kl var runt halv elva så la jag ihop mina blå och somnade ovaggad.

Fredag

Vaknade rätt tidigt o det kändes en aning overkligt att jag faktiskt var i Italien. Kl 8 var frukosten dukad. Jag hade fått veta att det bara fanns luftbröd o marmelad. Ngt som jag inte alls brukar äta. Till min glädje fanns det skinka o ost åxå..Så det blev en bra frukost. Till detta två koppar cappucino o lite juice. Sen packade vi hojjarna för dagens äventyr. Jag hade klätt av min alla packväskor så att den skulle tappa vikt o bli lite smidigare att köra. Vem vet det kanske skulle bli smala vägar osv.

Vi körde upp till receptionen där alla skulle samlas. Hur körningarna skulle arrangeras hade jag inte en aning om. Man kan väl säga att arrangemanget kanske inte var helt fullständigt. Vi hade fått körrutter tillsända via mail men eftersom jag inte har ngn GPS så hade jag inte ngn större behållning av dessa siffror. Nåja efter ett tag kom Tibbe o frågade om jag ville åka med dem..Ja självklart ville jag det. Så vi blev 4 hojjar som drog iväg på ett eget äventyr.

Vi körde neråt byn igen men vek sedan av på en minimal väg. Denna kom att ta oss till en ofantligt vacker men otäck plats. Det var kurvigt o jag låg sist. Vägen var i samma standard som i Sverige, alltså guppig o spårig. Vi svängde av på nya vägar o sen började vi stiga. Det blev brantare o brantare och jag såg ner i en vacker grön dal..Serpentinerna blev tvärare o tvärare och avlöste varandra. Det var skog som växte på branten men jag lovar om man kör av vägen, så kommer man att falla lääänge och, det kommer att göra ont..

Nu var kurvorna så tvära så jag såg inte alls de andra. Plötsligt efter en timmers körande uppför i serpentin tog skogen slut o ett brant men grönt berg låg framför mej. Det fortsatte att gå uppför. Dessutom hade jag nu en bil framför mej och det gick inte fort. Plötsligt stannade bilen i uppförsbacken. Jag hade ju inget annat alternativ utan att stanna. Då helt plötsligt kom en hund rusande o skällde på mej. Jag hojtade tillbaka o då kom vi bägge igång igen. Nu hade jag en möjlighet att köra förbi och tog den. Ytterligare några kurvor o uppåt så såg jag hur de andra stannat till på en rätt stor parkering. Huvva vad brant det var. Jag försökte att inte tänka på att jag kunde rulla ner för kanten..Väl framme skakade mina ben. Jag klev av. Tittade utåt o det var verkligen andlöst vackert. Dalen nedanför var långt nere, långt borta. Färgerna var gröna o blå. Otroligt vackert. Men brant.

      

Nu skulle vi fortsätta ett tag efter bergskanten innan vi började åka neråt. Vi rullade vidare och jag la märke till att vägen som vi skulle köra inte hade räcken...och var av grus. Man kunde inte möte en bil. Jag tänkte..Gode Gud ..hjälp mej. Jag tittade ner i avgrunden..fick en käftsmäll o körde mot bergväggen istället. Sen valde jag att inte kolla ner på en bra stund.

Bruno o Donatella låg framför mej..Sen jag, efter mej Tibbe o Christine..sen Paulo o Christina. Grusvägen var nog inte mer än högst två km men kändes som 2 mil. Och när vi åter var på asfaltvägen så kunde jag andas. Det är ju inte själva gruset som är otäckt utan att det inte fanns ngt som helst skydd på den branta sidan.

Nerför var det brant o vackert. Liksom uppvägen avlöste serpentinerna varandra.. Men nerför är ingen match. Det är som att då kan jag själv reglera farten.

Det var ju fler hojjar ute o vi passerade ett antal som hade stannat. Fanns så många vackra fall o andra fina saker att kolla på. Väl nere hade Bruno pratat med Andrea, som själv sitter i rullstol efter en mc olycka, han körde bil o skulle träffa oss vid en restaurang.

Vi fortsatte och vägen var ömsom kurvig o brant o ibland körde vi genom tunnlar. Lite konstig känsla att tunnlarna var totalt svarta o beläggningen var gatsten. Så man guppade omkring o kanske var det halt, men man har inte råd att tänka så..Går så mkt energi till andra saker.

Helt plötsligt kom vi fram till en alldeles grön sjö. Så fint. Det var en ngt mjukare dalgång och det fanns ängar på sidorna av vägen. Serpentinerna kringlade sig genom ängarna och vi steg uppåt. VI skulle till en by som låg på en bergssida men vy över sjön. Gatorna var av kullersten och det var inte lätt att parkera när man har taxben. Jag var tvungen att köra ner o ställa hojen på ett plant ställe.

      

Till lunch fick vi lufttorkad skinka..Sen olika pastasorter..En polentakaka med ost o skinka o efterrätt om man ville. Men man orkar ju inte. Dessutom är efterrätterna mastodontstora. Man kan nog dela upp den till 4 pers o det räcker ändå..
Sedan är ju kutymen att man dricker vin till maten..Det valde jag bort..Och när jag sa att jag inte blandar alkohol o körning så tittade de undrande på mej..(Hon är inte klok) Innan vi åkte fick alla en Grappa o tuur att jag inte gillar det..Så jag kunde tacka nej. Antagligen tyckte de att jag var oförskämd..Men jag är ju uppvuxen med våra lagar och det vill jag hålla på. Andra får ju göra sina egna val. Sen är det så att om det inte händer ngt så kan man köra berusad i Italien. Polisen får tydligen inte stoppa en förare för blåsning. Men är du påverkad o det händer nåt o man konstaterar att du druckit då kan det bli krångligt. Dessutom är ju serpentinkörningen ny för mej o då vill jag vara alert..Annars kan det göra ont.

Lunchen tog säkert två timmar och vi hade en bit hem så vi fortsatte. Nu skulle vi bara köra till hempasset så det var inte så krånglig körning. Däremot passerade vi en hel del byar. Och det som faschinerar mej är att man bygger ett hus i en brant. Man går in vid vägen och när man kommer till andra sidan huset så kan det vara en brant nedanför..Att de vågar. Dessutom har man Dolomiterna runt sig hela tiden och även om skogen är tät så kan man ana stupen här o var. Många vattendrag var torra och man såg att det runnit floder här o var, men just nu fanns bara gruset kvar. Där vatten fanns var det alldeles grönt.

Vi körde tillbaka o kl var nog halv 6 när jag parkerade vid hotellet. Träffade Ingrid som sa att bussen skulle gå upp vid 6. Gäller att vara snabb. JA ni som känner mej vet att jag inte är ngn långduschare. Så jag stod nere med de andra vid tio i sex..Om än blöt i håret, men åtminstone luktade man inte som en skogshuggare mer.

Det var varmt..Säkert runt 27 grader trots att det var kväll. Väl uppe så fick jag kontakt med yttervärlden och satt o skrev lite inlägg. Det var skönt att kunna visa att man levde.

Denna kväll blev inte så annorlunda mer än att Hasse hade kommit. Han körde bil o skulle vara med oss under kvällen o sen fortsätta vidare imorgon. Fick trevligt sällskap av honom till bordet.

Nu blev det en sorts köttfärslimpa o pasta...sen sallad..åsså en glass till efterrätt. Vinet som serverades var lokalt o lite kul att få smaka.


Sen stod vi nere i mörkret o pratade med varandra. När kl var runt halv elva var jag slut så jag tog mej ner till hotellet. Somnade bums av alla intryck.

Lördag

Soligt o fint när jag slog upp mina blå. Åter en dag att lägga till minnesbanken. Frukost o sedan upp till samlingen. Nu hade många tagit lite sovmorgon så jag stod o vänta. Åter fick vi frågan om vi ville hänga med våra Italienska vänner. Jag trodde inte att de skulle fråga för jag antog att de tyckte att jag körde som en kratta. Så glad blev jag och hängde med. Först åkte vi till en lokal klädaffär där de sålde designkläder. Jag gick inte in för det var för varmt.
Seda fortsatte vi iväg en bit till ett litet fik. En kaffe blev det o sen fick jag veta att vi skulle åka till österrike o kajka runt där. Så Plöckenpass fick sig en duvning igen. Men nu upplevde jag den inte alls så hemsk och jag hängde verkligen med i svängarna. Ngt hade nog hänt under natten. Kanske hade alla hårnålar ramlat på plats inom mej.

      

Väl uppe tog vi en paus. Jag försökte låna en toa men det gick inge bra. Damen som ägde den enda toa ansåg attt jag inte var kund så jag fick absolut INTE låna den. Då tog det skruv i Donatella. Hon bad mej följa med och så gick vi tillsamman tillbaka. Där läste hon lusen av bartendern och han vek sig. SJälvklart fick vi låna toan.

När jag var klar stod damen inne o väntade på mej..Började råskälla och jag fattade ju inget hon sa. Då kom Donatella till min undsättning o det uppstod en ordväxling. Jag gick sakta ut igen. Kände att jag inte kunde tillföra ngt. Ut kom Donatella mäkta irriterad över damens uppträdande. Synd jag inte sa att jag är hotelljournalist. Hade kanske gått bättre då. Efter den dusten var jag nog lite tilltufsad men känslan släppte så fort vi körde iväg.

Högst uppe vid passet där gränsen mellan Italien o Österrike går finns en riktig klättervägg. Människorna som var på väg upp såg uut som små myror. En kille kom ingen vart under den tiden vi satt o fikade. Ja jag skulle ju inte ens kommit på tanken att försöka så jag kan förstå att det inte gick...

Nerför var en skön körning med mjuka hårnålar och tät skog. Vi mötte flera hojar och vädret var riktigt skönt. Österrike är ngt mer välordnat än Italien. Vackra blomuppsättningar pryder bakonger och fönster. Många färger. Husen är roligt målade och här o var finns ngt korsvirkeshus. Men framförallt så är det inget skräp.

   

Vi kom ner i en dal o fortsatte upp för nästa pass. I Österrike är dock serpentinerna inte alls lika tvära. Vägarna är klart i bättre skick.

På ett ställe hade man placerat ut 7 små torn på en kulle. Jag funderade på vad det var och fick förklarat att (jag tror) under påsken så gick man till ett nytt torn varje dag för att be. JA vi har alla våra traditioner.

Vi fortsatte genom små byar och passerade genom en by som låg vid ett vatten. Otroligt vackert för Dolomiterna låg som en vägg bakom. Hela byn återspeglades i vattenytan.

Vi fortsatte vidare o kom fram till byn där vi åter skulle svänga av mot ett pass till Italen. Men vägen var avstängd lite längre fram. Det var cykeltävling. Otroligt vad det cyklas i Europa..Och Österrike, Italien o Schweiz är absolut full av dessa träningscyklister. Ja det började egentligen redan i Norge, detta med många tävlingscyklister.. Ja vad vet jag kan ju vara norrmännen som följt oss ut i världen. Vi fick vända o ta en annan väg. Det fanns ju några att välja o vi kom oss vidare mot bergen igen. Nu började maggen känna en aning hunger. Vi stannade till vid en vacker sjö där svanarna bodde. Även där var det cykeltävling. Kanske var det samma tävlig för de brukar ju cykla rätt långt när de börjat. Vi var nu i sydtyrolen som finns i både Österrike o Italien. Allt har tydligen tillhört Italien en gång i tiden.


      

Till lunch åt jag gröna harlortar..Eller näää det var små gnoccisar med sparris. Gott men mycket. Vi åt alla pasta o sen ville de ha efterrätt. Du milde..en hade räckt till oss alla.

Turen till Italien var rätt okomplicerad men av ngn anledning sp kom vi ifrån varandra i en by. Tibbe o Christine körde fel..jag o Paulo körde åt ett annat håll. Fick vända för vägen var avstängd och Bruno gav upp när han fått vänta på oss rätt länge. Hemvägen gick genom en dalgång o jag körde först. När jag kom till en korsning så stannde jag för jag hade inte en aning om vilket håll jag skulle köra. Det visade sig att vi var i våran by..Så jag hade 2 min hem från korsningen. Tur att Paulo hittade annars hade vi kanske inte varit hemma än. Vem vet.

Som vanligt var vi väl sist så jag rusa upp o duscha för sista kvällen var ju speciell.

Uppe i restaurangen skulle vi börja med slowfood. Olika skinkor, korvar o ostsorter till en förrätt. Man åt så man storknade för det smakade mycket gott. Sen fick vi Soppa och till efterrätt blev det ngn chokladdessert. 

Kvällen var ljuvlig och jag satt o funderade på hur jag skulle tacka för all vänlighet som jag mötts av..Så när vår diktatore hade tackat arrangörerna så var det min tur. Jag tog mod till mej, klättrade upp på scenen o tittade utåt rummet. Sorlet var nästan öronbedövande. Hur skulle jag nu göra. Kan inte vissla hm hm...sagt o gjort jag började sjunga..somewhere over the rainbow.....det blev knäpptyst...jag fortsatte en stund till. Sen tackade jag för det fantastiska bemötandet o allt som jag fått vara med om. Osv..Sen tackade jag för mej, hoppade ner o gick fram o kramade mina nya hojvänner. (de jag kört med) 

Kvällen var lugn o man fick många nya vänner. Alla skulle ju fortsätta imorgon så det blev inte så sent. Jag fick sällskap av Donatella o en vän till henne. Två väldigt tjusiga kvinnor med åtskilligt med erfarenhet.  Lika trött som vanligt somnade jag direkt. Hörde inte när första gänget drog vid 5. Nädå jag sussade sött.

Söndagens äventyr blir nästa del i berättelsen...


Av Anki R - 27 juli 2013 23:51

Ja då står vi här o ska strax köra in på färjan som kommer att ta oss till Kiel. Jag har kört genom incheckningen med biljetten hängandes i munnen. Jag är nog stressad över situationen så jag skulle aldrig fixat att stanna o rota fram den ut tankväskan. Då hade jag antagligen tappat ut en massa ur den o sen vält allt. Ja jag känner mej själv. Men hon som sitter i incheckningen verkar inte vara speciellt brydd om min salivindränkta biljett. SÅ jag får komma in i rätt fåra. Tibbe kör först så det är inte så svårt att hitta rätt. Bakom mej kommer en glidare som ska till samma ställe som oss. (Biljetterna har vi ju bokat hemma o det kostar dryga tusenlappen per persom med allt)

Ni ska veta att jag tvekat länge att köra in i denna flytande dödsfälla. Biljetten bokades för några veckor sedan men jag har aldrig gillat att vara instängd i dessa flytande lådor. Provade på en gång på 80talet o jag minns inte så mkt, mer än att jag inte gillade det.

Vi har fått köra in i mcfållan vilket innebär att vi åxå får köra in först. Så jag tar rygg på Tibbe o kör in. Smalt är det. Känns som att jag ska köra ner i älven istället. Sen har de ju hittat på nästa galenskap. Vi ska köra upp på VÅNING 2. Eländes...Jag försöker att brassa på lite, vill ju inte ha motorstopp mitt på rampen.Men det är ju inte slut på det otäcka med det. Golvet på väning två är fullt med vatten. Fattas ju bara att jag får vattenplaning o kör omkull. Så jag tar en riktig rundvändning för att komma till andra sidan. Nu snackar vi om 20-30 meter.Javisst jag överdriver..men skiträdd är jag.

JAg fixar ju det, men det visste ni redan. Självklart..det är ju inte isgata på däck. Jag parkerar brevid de andra o början packa ur det jag ska ha med mej upp. Vi hjälps åt att spänna fast hojjarna o sen går vi upp o letar vår hytt.

11 våningar o hojen står på väning 5. Nu känns det ännu mer scary.Vi bor på våning 8 o när vi hittar rätt är jag innerligt glad att han bokade hytt med fönster. Då kan jag iaf se ut.

För att jag ska vara lugn så bestämmer vi att vi går upp på däck.

Men det är ingen liten båt..Så att hitta upp visar sig ta tid. Det är tre korridorer men femhundraelva hytter. Huurrrvas vad jag känner mej otrygg. Och sen när vi ska gå upp så har de ju inte ens lärt sig att bygga trappor som är hela. Nä nog ska de ha mej att gå flera våningar upp i brutna trappor. Jag måste stanna efter ett tag för mitt hjärta håller på att hoppa ut.

Tibbe som är en snäll man försöker lugna ner mej. Och efter en liten stund så bestämmer jag mej för att fortsätta. Väl uppe på däck blåser det lite o det känns skönt att komma upp i det fria.

Ärligt skulle jag aldrig hoppa om det hände nåt men bara vetskapen att det är möjligt lugnar mej.

Vi står o spanar på de som ska köra in o konstaterar att det är en massa långtradare som kör in. Och var får alla plats. Det känns som att inlastningen aldrig tar slut.

Strax efter halv sju kastar vi loss och bara att vända denna koloss tar en halvtimme. Den ryms precis i älven. Det finns några meter till godo på bägge sidorna. Ett lastfartyg passerade oss o den känns som en liten legobåt.

Tibbe som är en klurig man (jag kallar honom proffessor Kalkyl) satt o räknade på vad denna koloss kunde väga, fullastad. Kom fram till den nätta siffran av 40000ton. Ja inte vet jag. Känns bara en aning ofattbart att ngt sånt kan flyta. Sen började vi diskutera hur långt ner den sjunker med all denna last. Några meter är det nog.

Ju senare det blev desto kallare blev det. Kvällen var otroligt vacker där vi gled framåt, nästan ljudlöst.

För att få tiden att gå gick vi ner på restaurangvåningen. Där passerade vi affärer och det var verkligen billigt. En Martini för 69 kr..Tur vi kör hoj. 

Det blev en sen middag bestående av yoghurt o mackor. Sen var det dags att knyta sig (hur det nu skulle gå).

Men det gick. Jag vaknade en gång under natten. Gluttade ut o såg...grå grå grå grå. Ja det var inte helt svart men förmodligen tjocka. Sen fick jag övertala mej själv att jag INTE sov i en hytt i en stoor färja. Nä jag låg på en blomsteräng med någon jag gillar att vara med..så somnade jag om.

Onsdag

Jag vaknade o konstaterade att vi försovit oss. Klev upp o började packa. Väckte Tibbe o vi käkade frukost. Kände mej jätestressad. Men när vi kollade ut så var vi fortfarande utomskärs. Klockan på tvn gick fel. Så vi hade en timme på oss. Pjui

Det var grått o trist o frågan var om det regnade. MEn det verkade inte så.

Nu var jag ju orolig över om jag skulle halka ner från rampen. Snacka om att man är nojjig. Nere på parkeringen träffade vi ett trevligt par som skulle åka..ja nånstans. De hade inte riktigt bestämt sig. Man hinner ju prata en hel del när man packar hojen. Det var väl ett tjugotal hojjar vid oss. Själva urlastningen gick smärtfritt o jag ramla inte alls av rampen. Väl utanför stod Andy o väntade på oss.

Han hade lovat komma o möta oss o vi fick en liten sightseeing genom Kiel. Sen slapp vi autobahn fram till Bordesholm, där han o Kiki bor. Vi fick lunch o mycket trevligt snack med dem. Tibbe hann laga sina packväskor.

Sen intog vi autobahn.

Vi hade en tid att passa för vi skulle åka med Autotzug till Village i Österrike. Jag visste inte riktigt vad som väntade mej men jag anade att det kunde bli en utmaning.

Autobahn...ja ni. Inte är jag rädd för fart men denna förvirrade värld..ojoj ingen ordning alls. Bilar o husvagnar o en o annan lastbil for som förvirrade höns mellan körfälten. Vi körde om o om o om o om. Hela tiden jobba jobba. Sen helt plötsligt var det nån som bromsade i omkörningsfilen för att nån låg o såsade..Flöt inte alls spec bra, tyckte jag. Tur att det bara var 5 mil vi skulle köra.

Ja nu blev det ju att köra igenom Hamburg åxå. Och där var det trafik. När vi kom fram till en smal bakgata var jag helt övertygad om att signalen VÄND skulle komma. Vi stod i bilkö och nu var det nog 27 grader. Man kände att det rann svett innanför jackan. Kön rörde sig jäääättesakta. Men det var rätt..förutom att vi inte stod i mckön..Men eftersom vägen var så smal så kom vi inte fram dit så fort. 

Vi visade våra biljetter o fick en lapp med destinationen som skulle fästas på rutan. Sen körde vi till rätt ingång. 

Att köra in o parkera hojen kan vara lite klurigt. Vagnarna är öppna o i två våningar. Man kör in i den undre delen och man kan inte sitta upprätt. Man hukar sig. Underlaget är av metall. man åker som i en berg-o-dalbana- Delen där vagnarna är fästa vid varandra är hög o sen är den delen som man står på lägre. Känns lite otäckt eftersom vid vissa tillfällen når jag inte ner. Jag fick gasa o vinglade fram genom vagnarna. När jag kommit fram till parkeringen så kunde jag lämna hojen för det fanns personal som spände fast den. Dessvärre var jag tvungen att ta med mej alla lösa väskor, förutom pckväskorna. Inte ens den som alltid ligger på hojjen fick vara kvar. Du milde vad jag fick bära.

Nu var vagnen inte så långt borta så pinan var kort. Vi hade två danska resenärer i vagnen när vi kom. Ett par som skulle bila i Europa. 

Lite försenade vart vi men när vi väl var igång så gick det rätt fort. Tåget gick strax före 14 o vi skulle vara framme vid halv tio dan därpå.

Det danska paret var väldigt trevliga och det gick att förstå dem. Vi satt o surrade en hel del o sen tog vi en tur till restaurangvagnen o käkade lite. Där träffade vi ett par från Gävle som skulle till Kroatien. Två timmar senare sa vi hejdå o gick tillbaka. Då hade vi fått en till medpassagerare. Åxå en dansk. Skillnaden var att honom förstod vi inte. Han pratade som de två kockarna i the muppet show..mummelemummel...Men så mycket fick vi koll på att han skulle köra hoj till Albanien. Han satt o läste in sig på landet under resan. Till o med paret hade svårt att fatta vad han sa.

Att sova på tåget var väl ingen dröm. Sängen var stenhård. Kändes som att ligga på en planka. Men jag sov mellan vändningarna. Naturligtvis sov jag högst upp så jag undvek att klättra ner på natten. 

Torsdag

Vaknade o kollade ner. Alla förutom jag o mummelmannen hade stigit upp. Kl var nog halv åtta. Kroppen kändes som att man sprungit en mil på asfalt. Stel o avdomnad. Fast jag är så välisolerad så hade jag ont i axlarna o höfterna av det hårda underlaget. Men jag tog mej ner utan att göra mej illa.

Frukosten bestod av luftbröd o marmelad..Huga...Utsikten i Österrike var fantastisk. Vi körde i dalgångarna. Jag kunde redan ana vad jag skulle få se under kommande veckor.

    

Väl i Village fick vi stiga ur o ställa oss på uppsamlingsplatsen. Sen kom vagnarna till olika ramper så att vi kunde köra ut. Samma procedur med att huka sig o köra som en vingelpelle. Men allt gick bra. Efter alla sedvanliga pussar på kinden hälsningar, med alla som kommit med samma tåg. Vi skulle ju på mcträff och detta var en av samligspunkterna. Nu skulle äventyret börja.


Av Anki R - 26 juli 2013 19:28

Sista dagen på jobbet o förväntningarna var nog rätt stora. Kl 16 skulle vi träffas hos mej o köra till Lycksele. Varför så sent berodde på mej. Jag var den enda som jobbat in i det sista. Men när Ola kom så hade jag redan väntat en halvtimme. 

Normalt packar jag i sista minuten men nu hade jag gjort allt färdigt kvällen innan. Det gäller ju att tänka till när man ska vara borta i 4 veckor. 
Hade fått låna en tankväska och i den hade jag allt det som jag ville ha koll på.
Tibbe som skulle köra från Luleå var lite sen och det visade sig att han fått lite problem med kopplingen och var då tvungen att köra till en kompis o få lite hjälp. Men när han kom så funkade allt.  

  
Nu var vi på väg. Äntligen. Ola hade lagt upp rutten o vi körde till Älvsbyn. Därifrån vidare o via Koler mot Lycksele. Vägen som han valt var jättefin. Kurvig o mysig. Fanns massor med fotoställen men jag tänkte att det kan jag ta när jag kommer hem igen. Antagligen skulle jag få en massa fototillfällen ramöver. Dessutom hade herrarna rätt bråttom.


Vi passerade Långträsk och Snipp Snapp Basilorum. Ja det heter så. Hur man kommer på att döpa nåt till just det, måste ha varit en klurig människa.
När vi kört halva vägen, vi var på en raksträcka, så upptäckte jag att min ruta var lös. Eller det var skruven på vänster sida som snurrade o jag blev lite orolig att den skulle låssna o flyga iväg. Kanske inte det enklaste att hitta den i vägkanten om den släppte. Det blev ett snabbstopp, grabbarna såg inte det utan fortsatte. Det var en enkel match att få fast den och jag insåg att det var jag själv som skruvat upp den när jag skulle ändra på höjden. Ja allt kan hända när minnet är dåligt.

Tibbe hade uppmärksammat att jag stannat o kom tillbaka o funderade om jag fått problem..men det var ju ingen stor sak så vi fortsatte. I övrigt är ju vägen till Lycksele ingen större upplevelse, ja ni får förlåta mej. Dessutom så började det att dra ihop sig till regn. Frammåt halv åtta var vi vid campingen. Där väntade Pauli , från Kiruna på oss. 

Måste erkänna att första anblicken av denne man gav mej helt fel känsla. Han såg lite butter ut. Men ack så jag bedrog mej. En underbar man med en massa humor. Och vilken berättare. 
Dessutom var han en gentleman. Han lät mej ha ett eget rum och tog soffan. 
Det blev lite middag o sen lite samvaro. Om man nu kan kalla datorer o paddor o telefoner som samvaro.

Efter en massa historier o skratt tog jag sikte på kudden o tre sekunder senare sov jag. Ja det var vad jag fick höra på morgonen.

Torsdag

Sist upp. Hade sovit som en klubbad. Måste vara all frisk luft..eller är det sällskapet??

Vi hade alla lite med oss så frukosten blev ett hopikok av saker. Och väldigt trevligt hade vi. Trots att himlen öppnat sig. Regnet öste ner så vi bestämde att vi skulle åka lite senare. Jag hade regnkläder så jag fick order om att ta på dem, det kan ju bli sol då!!!

 Nåväl vi är ju inte gjorda av socker så vi drog iväg..Hojjarna behövde lite mat så vi tog närmaste mack..eller vi körde lite fel först...verkade som att Olas gps inte var riktigt inställd...men sen hittade vi rätt. Jag tror vi körde en mil o sen slutade det regna. Men jag lovade reskompisarna att jag skulle behålla regnkläderna på...

När man åker med Ola så är det inte så många stopp inräknade. Han vill verkligen fram och jag som gillar att stanna o fota blir ju liite frustrerad. Nåja att fota i farten brukar ju inte vara ett hinder. Så fick det bli.

Vi körde o efter ngn timme kom vi till Dorotea. Där hade Ola hittat Ankis restaurang.   Och vi stannade o åt. Vägen upp till Östersund o Åre är rätt fin . Så om ni åker så ta er tid att åka förbi ex. Thailändska palatset, Döda fallet o Ristafallet. Otroligt fina ställen. Men det finns ännu mer än det att se.

Vi valde att stanna hos Mus-Olle. Där fick vi gofika, som var välbehövlig. I o för sig var det inte alls långt kvar till Åre, men nöden har ingen lag. 

När vi kom upp till Åre skulle vi bo på Continental. Vilken häftig upplevelse när vi kom upp o skulle parkera. Massor med hojjar stod uppradade. Väldigt många av modell GS. En vacker syn för en som jag.


Vi skulle bo i Annexet och det är inte utan att jag tänkte på Lasse Åberg filmen om slalomåkningen. Han bodde ju i Annexet.. Skulle det se ut så. Näää inte alls. Väl på plats blev det en dusch innan vi gick ner o åt på hotellet. Redan nu hade ett flertal kommit.

Det var ju första gången för mej så det var många nya ansikten att hejja på. 

Vi åt o sen gick vi ut i foajen o surrade med lite olika människor. MEn jag var trött så det blev inte alls sent.

När jag gick upp till annexet såg jag att det kommit ett tält strax nedanför oss. Tyckte synd om den människan. Men en snygg GS stod där. En blå.

Dags att sussa för Imorgon skulle jag ju få köra bana.

Fredag

På morgonen tog jag hojjen ner till hotellet. Passerade tältet o hejjade på killen som stod utanför. Då säger han..MEn det är ju du Anki!!

Otroligt, det var min förra granne från Boden. Världen är liten

Efter frukost var det avfärd till Molandabanan. Det var ett blandat gäng som åkte. Naturligtvis så hade han som körde först åxå fel på sin GPS så vi körde in till Järpen. In på en mack o fick rätt vägbeskrivning igen. Nåja väl på plats så var allt lugnt. De visste att vi skulle komma.

Vi fick rega oss o sen blev vi uppdelade i grupper. Vi besiktade hojarna o sen fick vi tejpa över speglar o mätare.Vi skulle köra i 20 min pass.

 

Det började i lugn stil och under dagen fick vi prova på lite olika grejjer. Det var en varm dag och när man försökte köra som en banåkare så blev man riktigt svettig. Det gällde ju att välja rätt spår. Kan ju erkänna att jag nog aldrig hittade det spåret. min gps hade ju inte någonsin blivit uppdaterad...på bankörning. Men roligt var det. Otrolig känsla när man vågar gå in i en kurva i ganska hög fart o INTE bromsa. 

Men oss hade vi bl a en man som brukar anordna äventyrsresor i Afrika. Han körde som en biltjuv..(Förlåt mej Trolle. Men du körde väldigt busigt) Jag försökte nog tävla mot honom (hela dan) Men var den ständiga tvåan för han var väldigt modig. Han körde en Adventure.

Mitt största problem var att köra om folk. Jag bromsade in istället för att gasa. Min instruktör försökte hjälpa mej o vid näst sista passet så kaxade jag till mej ordentligt. Brassade om flera och det gick riktigt bra. Fick några klappar i ryggen så då växte jag. Sista passet tog jag de flesta utom David från Boden o Trolle. Ja jag behöver inte vara bäst alltid. Kände mej väldigt nöjd o trött. När vi skulle köra tillbax till Åre körde gubbarna fel så jag tog täten och hittade direkt. Ja även jag kan hitta.

Middagen var trevlig o vi fick fint sällskap till bordet. Skrattade o hade jätteroligt tillsamman. Vi hade så myckt att prata om, ni vet när man träffar likasinnade. Så vi satt kvar vid bordet rätt länge. När vi sen tittade oss omkring så hade alla gått. Så kan det bli när man har roligt.


Lördag

Aooosch..vilken träningsvärk. Jaa man kan faktiskt få det när man jobbar på bankörning. När vi gick ner till hotellet så gick vi förbi en GS med märket kebab moppe där BMW märket stod. Karln som äger hojen berättade att det var hans svärson som pimpat hojen. Kanske skulle man beställa ett sånt märke.
Frukost o sen årsmöte. Jag har aldrig varit med på ett årsmöte där vi är över 100 pers. Rätt häftigt och det var rätt strukturerat. 

Efteråt skulle grabbarna åka upp på Åreskutan. Jag som är höjdrädd ville ju absolut inte det, men efter viss övertalning så hängde jag med. Pulsen var rätt hög o när vi väl var inne i gondolen så släppte nervositeten. Det var riktigt vackert.
Vi åt däruppe o sen fotade vi. Det blåste en hel del och med oss fanns det flertalet cyklister. Ni vet såna som cyklar nerför berg. Cykelstigarna (för det var stigar) var många o såg rätt skojjiga ut. Antar att man kan köra crosshoj nerför. Nåt som kunde va kul att testa.

Efter Åreskutan åkte vi till Tennforsen.. En vacker fors som ligger mot Norgehållet. Inte alls så långt från Åre. Där blev det glass. 

Avslutningsmiddag o avslut på träffen på lördagkvällen . Måste ju avslöja mina vänners underliga sysslor även på en stor träff som denna..Hallå, vi pratar om att våra barn sitter o smetar på telefonen, men kolla på dessa herrar. Är de verkligen bättre?? 


Nu började diskussionen hur vi skulle fortsätta vår resa neråt. För min del så spelade det inte ngn större roll. Båten från Sverige skulle gå på tisdag kväll, så tid fanns. Grabbarna fick bryta arm. Men om jag velat bestämma så hade jag valt väger ner via Norge. Vi får se, tänkte jag.

Söndag

Packa hojjarna o käka frukost. Sen drog vi iväg. Beslutet om vilken väg vi skulle ta togs vid frukosten. Norge skulle vi köra. Inte mej emot. Hade ju kört den vägen hösten innan o visste att det var vackert.

Vädet var halvmulet men jag chansade o packade ner regnkläderna. Första biten var väl inget speciell men så fort vi kom in i grannlandet så förändrades naturen. Ja Norge är ju väldigt vackert.
Vi körde rätt lång o nu kändes det som att man ville sträcka på benen. Plötsligt passerade jag runt en kurva o vad ser jag några meter framför mej..joo Ola o Tibbe står STILLA. Jag hängde på bromsen. Bakom mej kom Pauli o tre bilar. Mot mej kom bilar. Det enda jag såg var en bakända på en LT. Totalmotorstopp blev det. Rädd o förbannad kom jag mej in på rastplatsen Ola fick sig en avhyvling (jag blir sällan arg men nu blev jag det) o sen klev jag av på darriga ben. Det hade kunnat gå väldigt illa..

Nåja, det gick trots allt bra o kanske lärde vi oss något. 

Vi fortsatte och till lunch hittde vi ett riktigt bra ställe. En buffe med MASSOR av efterrätter. Ojoj vad vi åt. MAn ville smaka på allt. Men de lyckades vi inte. Nånstans runt Tydal. När vi sen fortsatte hade Olas gps hittat en genväg. Fattar inte alls vad de menade när vi kom in på en grusväg. Men det sken om mej. Nå inte..jag o grusvägar..njäää

Den var nu inte alls så lång men fin o rolig. Vi kom ut på andra sidan ett berg (vi hade kört över) och kom ut på en relativt smal väg. Vägen var rak o framför oss hade vi en tradare o en bil med husvagn. Plötsligt började det ryka där framme. Ola saktade in o viftade. Det kom eld under husvagnen. wow vilket äventyr...Bilen körde in på en parkering o det visade sig vara däcket som exploderat. Stackaren. Inte enkelt att göra ngt en söndag. Vi passerade o fortsatte.

I Röros stannade vi för evt övernattning. En gammal stad med väldigt fina hus. Men vi valde att köra vidare istället. I Tynset fick vi tag i en stuga för 450 kr. Den sov vi en natt i. Vi gick upp på byn o käka o då fick vi sällskap av ett par som varit på Åreträffen.

Måndag

Började med lite moln o kanske skulle det komma lite nederbörd. Efter några mil passerade vi ett flertal älghorna uppsatta på tallar. Jag var ju bara tvungen att stanna o fota. Grabbarna drog vidare mend e hade stannat till en bit bort. Den ständiga frågan är om man fått problem, då visar jag kameran. Just ja..det är ju Anki vi kör med.


Vi körde genom väldigt vackra dalar o runt stora sjöar..Uppår fjäll o sen hamnade vi nere på slätten. Där var det 25 grader och efter att ha vistats, i under 20 grader, under några dar så SVETTADES vi.
Nu hade Pauli bestämt att jag skulle smaka Läfse. En sorts platt bulla med kanel, socker o smör mellan.  Så jag testade. Nu är jag ingen storfikare så jag smakade och visst, det var väl gott men ...prova nästa gång ni åker till Norge. Finns att köpa på varje affär.

Vi kom ut ur Norge vid Magnor. Fortsatte till Årjäng o sen vidare till Gustavsfors för att sova på Alcatraz. Ett gammalt järnbruk som köpts av en fd mcpolis från Holland. Bra pris och helt ok rum. Rent o fräscht. Middag o frukost. Dessutom var vägen dit helt underbar. Krokig o små kullar. Vacker skog o vida slätter. Sen var ju solen vår följeslagare så det gjorde turen ännu bättre.

När vi packat ur hojjarna o kom upp vid receptionen kom en kille fram till mej o ville ta mej i hand..Totalt nollad frågade jag varför, jag kände honom inte o dessutom pratade han engelska.

-Respect för you. A women who drives GS..thats respect. Oj vad jag blev häpen..sen började jag skratta.. Människor slutar aldrig förvåna en.


Tisdag

Nu skulle vi skiljas från Ola o Pauli och vår europaresa skulle börja. Vi fortsatte neråt på den mysiga vägen. Vi kom till Trollhättan o gjorde ett stopp på Bike. När vi var där inne öppnade sig himlen. Vi passade på att kolla in flera fina objekt men eftersom det spöregnade så provade vi inget. När vi kom ut hade det slutat. Det blev en kort tur till nästa samhälle. Där åt vi lunch o fixade med packningen. Vi ville ju inte ta in så mkt i båten i onödan.

Resten av resan till färjan i Göteborg gick utmärkt och det var väldigt enkelt att hitta. För det fanns tom skyltar som sa var Kielfärjan skulle gå. Även om det var mycket trafik så flöt det på. Båten skulle lämna kaj vid 18:30 och vi kom fram kl 15 så det fanns tid. 

Nu skulle vi ut i världen, men det får bli nästa berättelse. 


Av Anki R - 14 juni 2013 21:22

Ja man kan ju undra hur jag har planerat o tänkt...

Fick en hint om att det skulle vara billigare att serva hojjen i Grannlandet i öst. Kan ju konstatera att det är det. 

Facebook är ju en fantastisk uppfinning. Man kan boka tider hos verkstan genom detta. Det går jag lovar..Jag lyckades.

Sagt o gjort, jag bokade en tid till idag kl 15. Kl 15 i finland är kl 14 härhemma. DET kan jag lova att jag inte alls tänkte på. Det var en vänlig själ som gjorde mej medveten om detta. Tur för om jag gjort som jag planerat hade jag kommit 40 min försent..

Jag skulle så stort åka kl 9. Packade o donade o helt plötsligt var den 20 över 9. Snabbt ut o komma iväg. Jag hade gått omkring hela morgonen o intalat mej själv om att det inte skulle vara hela världen om det nu regnade litegrann. Du klarar det Anki. Det är ju bara lite regn. Dessutom har jag ju tränat i Norge..So what!!

Ja! Det duggade när jag åkte iväg. Men det upphörde helt i Börjelslandet. Sen var det torrt i Kalix. Så jag körde faktiskt helt torr till Haparanda. Tankade (jag har ju en GS) och körde bakvägen till Rajalla. Inhandlade lite salmiaklikör för kommande resa. Vet inte varför men det verkar som att Tibbe har en baktanke med damerna i Italien..;)

Nåja efter uträttat förvärv skulle jag äntligen få köpa ngt åt mej själv. Åkte till Tarvikke för att inhandla en G9a. ÄNTLIGEn!! Som jag väntat på att rätt tillfälle skulle komma. Och det var NU. 
Har aldrig varit dit o visste inte riktigt var det låg, men faktum är att jag körde rätt direkt. Det finns en mening med saker o ting. Mannen i affären hade tom koll på att jag skulle dyka upp. Han plockade fram kartongen o registrerade mej...betalade o nu är den min..Jaja Mats du har den andra..Så spännande att se hur den kommer att funka. Nu kan jag kommunicera o akta er som kopplar ihop er med mej..oj vad ni ska få lyssna på babbel o sång...fniss.

När jag var klar på Tarvikke så var det bara att sätta sig o köra söderut. Först är ju motorvägen fin o bred o..ja allt. Man får susa rätt fort dessutom. 120km...och lite plus då...eller hur

Sen blir den smalare och smalare o till slut börjar man fundera på om man verkligen kör rätt. Dessutom måste jag erkänna att den är skittråkig...det är verkligen skog skog o skog..Jag som trodde att jag skulle få köra vid vatten men icket. Verkar som att finnarna inte bygger vägar så.

Sen så kom regnet. Det formligen spöregnade i 4 mil. Visiret immade o det skvätta upp vatten överallt. Dessutom gick det inte att köra förbi bilarna så även de var inkontinenta. 

Efter måånga mil så blev det motorväg igen o regnet upphörde. Då kom jag till Oulu. Tror ni vägen går genom byn...nono..man ser absolut inget av de centrala delarna..Men det går fort förbi och det är mycket trafik. 

Nu hade EMC skicka en jättefin vägbeskrivning till mej så det var inga större problem att hitta...eller att nästan hitta. Jag följde nämligen det jag hade i huvet...minnesmästaren..för jag körde en lite för mången högersväng o hamnade på en byggfirma. Hmm..nåt blev visst fel..Ja vad gör man då om man heter Randeblad..Jooo..man parkerar, letar fram telefonen o går in på fejjan. Nepp ingen kontakt..Hur i hela friden ska jag nu hitta..vem ska jag ringa som kan kolla..Just då kommer jag på att jag drog ut en vägbeskrivning o la den i kylväskan (just ett konstigt ställe att lägga den på) ...Kliver av o letar fram den..jAaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa..där står även vad verkstan heter..För det hade ju jag glömt.

Nu kunde jag bara konstatera att det jag skulle till låg inte där jag var. På med allt o iväg...Och det var skitenkelt att hitta. Stora skyltar så man missar det inte, bara man kör rätt. Nåja jag körde in o parkerade under tak...för det kom lite blött från ovan. Jag gick in o anmälde min närvaro..Kändes som att komma till doktorn...-JAg har en tid kl 15!!!

De tog in hojjen o jag gick o satte mej i deras cafeteria. De har en rätt stor cafeteria där det även går att äta. En mycket trevlig kvinna stod där o vi språkades en hel del. Jag passade ju på att fråga om jag kunde köra en annan väg för att få chans att se Oulus stad..Så det fick jag förklarat.

Jag klädde av mej allt..Nej nu ljuger jag..behöll vindbyxorna o en tröja på..Resten behövde få torka lite. Sen år jag min medhavda lunch..Hade nog varit liiite för upphetsad i Torneå så jag glömde att äta..Ja det blir så när man vill ha ngt så mycket..man glömmer viktiga saker som att äta.

När jag ätit så kom verkstadskillarna o ville prata med mej. Det visade sig att han som tagit emot min bokning fått för sig att jag skulle göra en 100 mila service. Nu hade ju jag tur så allt fanns dokumenterat på fejjan o de fick göra lite förändringar. Men jag betalade 2500 kr för en 1000 mila sevice och den vart mycket mer omfattande och tog längre tid.

Det som var kul med EMC var att man kunde kolla på när de servade hojjen. Man fick inte gå in men det fanns glasrutor in i verkstan så jag stod o kollade när de servade..ja inte hela tiden men en stund.

I samma hus finns ju dessutom affären och där finns det mycket man skulle behöva. MEn jag konstaterade att även om servicen inte är så dyr så kostar grejjerna en he del. Det var inte så stor skillnad på våra o deras priser. Då måste jag säga att Tarvikke har bättre priser.

Efter lite drygt 2 timmars väntande, Hojkollande o kaffedrickande så fick jag ut Pärlan. Vädret var grått men det regnade inte.

Vägbeskrivningen som kvinnan gett mej var mycket lätt att följa och jag kan bara konstatera att finska städer inte är speciellt vackra. Förutom en äldre del som jag passerade med fina, stora trähus. Kanske man borde köra in o parkera o gå lite..MEn nu ängtade jag nog mest hem o vädret inbjöd inte till större utsvävningar än genomfart.

Så var man ute på motorvägen igen och kunde dra på. Ja då började det spöregna. Så ortoligt skönt att få in regn i hjälmen o man blir nersvättad av alla stora långtardare..Just vad alla längtar efter en fredag kl 18 , på väg hem, 25 mil hemifrån. Livet leker!

Jag hann väl köra 5 mil när jag såg blålysen framför mej. Oooops hade jag nu gasat liite för mkt?? Nono det hade nog hänt ngt, för räddningstjänsten dirigerade om oss, in på en annan liten väg. Till en början var den asfalterad o kurvig..rätt mysig. Men sen blev det en grusväg..Spöregn o gammal grusväg som blir smalare o samalre..Framför mej kör sådär en 60 bilar o det blir lerigt. Mmmm visst gillar jag grus..men lera o långtardare o husbilar..Njä inte ens jag gillar sånt.

Några glidarhojjar hade stannat vid vägkanten, antar att de gett upp. Det var inge kul alls. MEn jag hade gett mej tusan på att komma hem så jag fortsatte. jag försökte intala mej själv att det inte alls var halt. Så då var det inte det. Vägen var smal.

Efter en timmes körande så kom vi äntligen ut på asfalt igen. Polisen stod o dirigerade ut oss. Tänk jag behövde inte ens stanna vid stoppskylten. Polisen ville bara att vi skulle köra för trafiken var väldigt intensiv.

Det var jätteskönt att få fast mark under hjulen..och jag började med projekt omkörning. Att ligga bakom var ingen höjdare alls. SÅ jag hamnade först o sikten blev genast mycket bättre. Jag blev ju inte mindre blöt men jag såg ju. Bättre än inget. Det regnade ända till Haparanda och jag stannade o tag en fika på macken. Jaaa jag tankade åxå för nu hade reserven börjat larma. 

Regnet avtog o i Kalix var det åter uppehåll. Konstigt det verkar som att det inte regnar där..Jag körde nämligen torr till Flarkenvägen, sen fick jag en ordentlig dusch hela vägen hem. När jag kom in så rann det om mej. 

Det blev en välbehövlig dusch, hett...En nyttig lärdom och ett litet äventyr, såhär på en vanlig fredag

Av Anki R - 9 juni 2013 20:16

Torsdag morgon o solen skiner. Har huset fullt av ungdomar som haft preexamensparty. Men med öronproppar så ordnar sig sovandet. Så jag är pigg o sugen på äventyr.

Packar det sista o ger mej av till Korsningen vid Börjelslandet. Vägen dit är förrädisk.. Den inbjuder till en alldeles för hög fart, men tillåter minimal...

Jag har bestämt tidigare att jag ska fima gänget när de kommer åkandes..så jag riggar paddan. Just då får jag ett sms..Var är du???

Jag har ju skrivit till arrangören o min vän Tibbe att jag skulle vänta i korsningen. Så var är problemet..Jepp en släng av alzheimer light har drabbat herrerna. 

Nåväl efter många om o men så kommer de åkandes. Jag filmar o sen hakar jag på dem. 

Vi är 9 hojjar som kör o till min förvåning så släpper 2 taget om oss när vi kör upp vid Töre..Får sen veta att de bara hängde på ett tag.

 Vårat första stopp blir i Morjärv, där KalixMagnus hakar på. Han har en  spejsig BMW..Antagligen rätt ny modell. Svart o snygg. (Nu förväntar jag mej en modellkommentar)

Alla hälsar på varann o jag med mitt teflonmnne har allt sjå i världen att minnas nåt..

Vi fortsätter mot Överkalix, där Eva lovat fika. Innan vi kommit fram har alla namnen försvunnit..Men en sak får jag äntligen koll på..Det är vars Hjorten bor..för NU ser jag skylten när vi passerar.

Evas parenteser bor i en del av Överkalix där man förväntas ha antingen pool eller skjutbana i källaren..Nåväl vi hittar varken eller i deras hus..trots idogt sökande..;)

Hela gänget inmundigar fika o vi får titta lite närmare på varandra. När Eva fått plats med sina prylar i packboxarna så drar vi vidare.

Detta gäng gillar att mata mil och eftersom jag gillar att fota så kan jag väl erkänna att det inte blir giftermål. Mina resor brukar ta liiite längre tid. Det finns ju rätt mycket att föreviga i vårt vackra land.

När vi passerat infarten till Hakkas o jag inte fått ngn respons av härföraren inser jag att vi MÅSTE stanna i Gällivare. Alla blir nog inte så lyckliga på mej..Men bättre det än soppatorsk. Visst det finns ju de som har lite reservdunkar..Men min står kvar hemma i bodan.

I Gällivare på OK står dessutom en 800GS. En snygg hoj o ägaren säger sig vara nöjd. Förstår jag..

Färden går vidare o vi matar på. Tanken är att vi ska dejta Övikarna i Lappesuando o käka lunch där..Spännande. Det visar sig att de ansluter med 8 hojjar.

   

En samlig män som kört tillsammans ett bra tag. Mycket lätta att lära känna. Men så är det ju med hojåkandet. Modellerna varierar och jag måste erkänna att jag har dålig koll på alla dessa K och R, RT, GL,GLT..jag kan ju bara GS o adventure. Men variationen är rätt stor o hojjarna åxå.

Lunchen har våran reseledare Ola fixat. Ja han har ju inte lagat den, men ordnat så att restaurangen lagar o fixar till oss. Är en viltskavsgryta som är riktigt god. 

Mätta o belåtna beger vi oss till Kiruna för att tanka. Sista sverigetankningen...sen blir det Norgepriser.

   


När vi kör ut från Kiruna är det som att påbörja en resa till ngt spännande. Fjällen är otroligt olika det vi är van vid. Man blir liksom en plutt i oändligheten. Allt är så stort. Bergen, dalarna, vattendragen...

Farten är hög o jag inser att det gäller att fota i flykt. Nu har jag ju gjort det i flera år så jag riggar allt o trycker av när tillfälle ges.  Man vet inte om resultatet förrän man stannat. ( det blev rätt bra bilder)

   

 Vi kör fram till Vassijaure. Där ska vi sova första natten. Precis när jag parkerat så frågar en av GS åkarna om jag vill hänga på till Narvik..Ja varför inte. Vädret är strålande o kanske kan jag fota lite mer då. Jag hänger på honom o vi får en toppentur. När vi kör ner till Narvik har vi 26 grader. Vi tankar o stannar o fotar litegrann. Vi hittar en liten hamn. Han är åxå utrustad med en bra kamera. Enkelt..Sen förstår han fort att jag letar efter fina saker..Så han kollar o stannar där det finns Ankimotiv..Jag inser att jag är så lätt att känna..Som en öppen bok.

         

 Väl tillbaka i Vassijaure får man sig en välbehövd dusch. Jag får kolla in filmerna som Mats filmat på Narviksturen och sen blir det maaat.

      

Tänk vilken kväll det blir. Vi är ca 15 vuxna människor som umgås..Endel åker bob i snön. ( ja det ligger kvar en hel del däruppe). Graderna är drygt 20. Solen strålar o himlen är blå. Vi skrattar o mår riktigt gott. Att sova känns konstigt eftersom det är ljust dygnet runt. Jag måste täcka över fönstrena, trots att jag alltid levt häruppe.

Fredag morgon.

Dags att åka över gränsen (igen). Kan erkänna att jag bara åker med idag. Det är ju denna berömda NÅN som kan rutten.

Vi käkar gemensam frukost och packar hojjarna. Vi delar upp oss i två gäng så att det inte blir en massa tjafs med omkörningarna osv. Första gänget drar en kvart innan.

Det är så häftigt när vi passerade riksgränsen, för strax efter det kommer 4 helikoptrar lågtflygande. Man får känslan av att det är temat i serien Mars som utspelar sig. Jag hör musiken.
Vi hinner köra ganska långt innan vi ser regnmolnen hopa sig. Jag hoppas in i det längsta att vi ska byta färdriktning, men sån tur har man ju inte.

Det tog nog exakt 10 minuter innan jag vart helt genomblöt. Min jacka är nog aldrig impregnerad. Som tur var så kom nån på, i gänget, att vi skulle stanna vid en mack o dricka lite kaffe..och tanka. När jag kom in på toan så var jag helt genomblöt. Min tröja gick att vrida ur. På med ny tröja o så regnjackan o sen på det min mcjacka. Det var smarta Eva som gav mej tipset. Låter ju lite bakvänt..men det funkade klockrent.

Vi fortsatte trots regnet vidare till vår mötesplats i Bardufoss, där andra gänget stannat för att käka lite lunch. Det gjorde vi åxå. Jag kan ju bara nämna det som alla vet. Det ÄR svindyrt att käka i Norge.

   

Nu råkade det vara så att solen tittade fram under lunchen. Så min jacka hann torka. Fantastiskt.

Just denna tid i Norge så har militären övningar och naturligtvis hamnade vi bakom en kolonn. Det gick INTE fort. Men efter några kilometer så var det nån som vågade börja köra om o så var racet igång. Vi tog oss förbi allihopa, för nu var vi samlade i storgrupp igen.

Vi körde till Finnsnes där bron går över till Senja. Jag hade nog förväntat mej att ön skulle vara riktigt fjällig. MEn icket. Det kändes som att köra i bohuslän. Små fina hus i en idyllisk miljö. Blev nog initialt liite besviken över att inte få se det storslagna. VAd jag inte visste var att det skulle bli värre!!! Eller är det bättre jag menar??

Jag konstaterar att norrmän inte är speciellt trädgårdsintresserade. Kan räkna på tio fingrar de trädgårdar som är skötta. Mest ser man gräsmattor o många är inte ens klippta.

Efter några mil i idyllen så vek vi inåt land. Vi körde uppåt o uppåt. Vägen var smal. Ni vet en sån där som man inte vill möta en lastbil på. Plötsligt kom vi ur en kurva o på vänstra sidan blev det en avgrund ner i en fjord. Så otroligt vackert med skrämmande. Nej nu kom det förhatliga..En tunnel. Dessutom var den icket upplyst och kurvig. Huga. det är inge kul.

När vi kom ut ur tunneln så såg man rakt ner i en dal med en fjord längst ner. Vägen ner var rätt brant o till viss del serpentin. Jag har rätt taskiga minnen av serpentinvägar i Norge, där jag fått motorstopp på grund av för hög växel...och nästan lagt omkull. Så mitt hjärta rusade i 200 knyck. Me jag klarade av nerresan..tur att jag inte visste att vi skulle köra tillbaka samma väg. Men det var någon som upplyste mej om det när vi parkerat, så jag var lagom nervös under stoppet.

Vi kom ut på en liten ö där vägen i stort gick runt jäms med vattenlinjen. Det luktade verkligen torkad fisk. Ja då vet ni vad jag menar med luktar.

Där stannade vi o fotade o några köpte glass. Det var ett väldigt vackert ställe o man förundras över hur folk kan bo sådär. Tänk vinter o mörker..De ska upp för den branta vägen om de ska ngn annanstans. Njää jag bor nog rätt bra iaf.

v

Uppför gick väldigt bra och jag fick två möten i en av tunnlarna. Kändes scary men samtidigt skönt att man faktiskt fixar det, trots allt.

Jag måste erkänna att jag fått omvärdera mina tankar om Senja. Senja är en riktigt vacker ö när man kommer förbi det något flackare. Det finns riktiga dalgångar o fjällen är enorma. Nu hade vi tagit oss ut till kusten o följde slingrande vägar mot Mefjord. Det är en fiskeby som ligger långt ute och ganska högt uppe på ön. Vägen tar slut där så man kommer inte mycket längre. När vi hade parkerat hojarna så gick jag fram till några fiskare. På bryggan låg en hälleflundra på 55 kg. De är verkligen inte vackra, men smakar gudomligt gott. Vi fick nämligen det till middag den kvällen.

      

Efter middag o trevlig samvaro var det dags att inta sängläge. Vädret var ju inte det bästa så det var skönt att sussa. Sängen var ca 80cm o hård.. MEn jag lyckades få mej några timmar..

Lördag morgon.

Frukost intogs o det var ett glatt gäng som gav sig av. Det regna så regnjackan åkte på direkt. Vi fick köra tillbaka en bit sen vek vi av och kom upp till första tunneln. Den var upplyst. Vilken skillnad att köra i såna tunnlar. Det känns inte som att väggarna kommer krypande. 

Berg o dalar o otroligt vackra vikar och vyer. Vi passerar ett relativt låglänt ställe där husen ser ut som i ett spegelblankt lilleputtland. Tyvärr finns så få ställen att stanna på så det blir ingen bild tagen alls.

  

Färjan som utgår från Gryllefjord kommer precis in när vi alla parkerat. Den ska först tömmas på bilar o sen får vi, alla hojar köra in. Vi blir placerade på sidorna och sedan surras de av färjepersonalen. Det är inte gratis att åka över. 250 nkr. Men det är verkligen en upplevelse att stå på båten o titta ut över havet.

Jag o Eva står ute nästan hela vägen. Vågorna blir högre ju längre ut vi kommer och om man försöker gå så har man nästan ingen balans. Man får sig ett gott skratt. Det sitter ett gammalt par i varsin solstol, håller varandra i handen och sover. Ser så sött ut.

Vi har fått se ett vykort med ett skepp avbildat på ett av bergen. Och det visar sig att detta finns längt ut på inloppet till Senja. Skeppet i berget blir förevigat avsamtliga kamerabärare.

    

Framme på Andenes kommer nån av oss på att vi ska ta en gruppbild. Sagt och gjort alla ställer sig i fören o en turist tar lite kort på oss. Sen får vi alla ila ner för att ta loss hojarna, hjälpa varandra att backa bakåt o sen köra av. Nå vi hinner men man blir lite småstressad när man nästan är sist ut. 

Väl iland tar vi adjö av Öviksgänget o det blir tre olika gäng som beger sig ut på ön. Jag får äran att följa med GS grabbarna.

 När man har en GS så får man lov att uppsöka tappkranen lite då o då. Tyvärr är vi begåvade med en rätt liten tank..och med de milen som vi avverkar så känns det som att man ständigt tankar.

 Vi har bestämt oss för att ta en annan väg. Vi kommer att ta den kustvägen som går utmed högra sidan om man har Andenes i ryggen. Till en början är det rätt roliga formationer man passerar. Ser nästan ut som förstorade raukar. Eller möjligen bautastenar som nån elak jätte kastat ut här o var. MEn ju lägre in på ön man kommer desto flackare blir det. Eller rättare sagt, vägarna blir rakare och går mellan fjällen i de oändliga dalarna. Sandstränderna som vi passerar är näst intill vita. Men det blåser o känns lite kyligt. 

 Efter nga kilometrar så hinner jag ikapp Magnus som har stannat till. Det visar sig att han sett en mobiltelefon passera honom i luften. En man kommer cyklande med den o ger den till Magnus. Det hör till saken att den har blivit lagd på ett biltak o när bilen passerade oss så flög den av. Magnus tar med sig den och idag fick jag veta att han skickat tillbaka den till den rättmätiga ägren på Andöya.

Vägarnas mjuka kurvningar gör att vi kan hålla ganska god fart. Då brukar jag ibland drabbas av den berömda autopiloten. Jag börjar tänka på något helt annat o så tappar jag fart o glömmer bort vad jag håller på med. När det gått några minuter (vad jag tror) så har ju killarna kört ifrån mej. Jag får dra på rejält och jag kan ana att de nog funderar på vad jag håller på med. Jag kan ju alltid skylla på att jag fotade..hehe.

    

Jag tror att vi alla är jättenöjda med den lilla turen för vägarna är jättefina liksom naturen.

Vi kör på och passerar Strand..Ni vet där man kör över till Sortland. Vi hann inte köra så långt så kom regnet. Sen hade vi regn fram till Lödingen där vi tankade o fyllde på med kolhydrater. Det är verkligen synd att det regnar så mycket. Man missar det fina. För man kan ju ana det storslagna ovanför molnen. OCh i vissa fall kommer molnen nästan ner till marken.

Sen kan vi ju diskutera dessa tunnlar. Ja man vill inte normalt köra i dem men just när det regnar så skulle det gärna få komma en tunnel på sådär 6-7 kilometers längd. MEn icket..Då lyser de med sin frånvaro. Typiskt.

Vi har växlande väder o vissa avsnitt regnar det inte alls. Då får man chansen att se lite mer än regndropparna.
När vi passerar över nya bron där vägen mot Harstad går, så är det rätt skönt. Man börjar känna en viss längtan efter en varm bastu..och nu är det kanske sådär en tio mil kvar. Fötterna är dyblöta för jag har sjö i skorna. Tur att det inte är kallt.
När vi passerar en fjord ligger en av kustjagarna därinne o det pågår nog övning för helt plötsligt kommer två helikoptrar sniffande framför oss.

Mot Narvik kör vi nonstop. Det ömsom regnar o ömsom är uppehåll. Vyerna är fantastiska o vi får faktiskt tillfälle att passera en tunnel i regnet. Dessutom en upplyst en.
Det känns riktigt skönt när skylten Luleå dyker upp. Vi tar av o börjar stigningen mot Vassijaur. Ju högre vi kommer destomer tittar solen fram. Väl framme i Vassijaur skiner solen o det känns ganska skönt att kliva av. Min rumpa är riktigt öm o jag fryser så jag skakar.

Vi upptäcker att vi är först på plats. MEn vad i hela friden..var är de andra?? Vi börjar ringa o smsa..men icket. Inget svar.

När vi suttit i solen o värmt oss så hör vi dem komma. De har stannat o käkat o handlat i Norge. Nu blir det en lång välbehövlig bastu occh Hans ställer sig o gör en underbart god gryta som så gott som, tar slut. Bra då vet man att han gärna får följa med på resorna..

Känns lite vemodigt att gå o lägga sig när man vet att det är sista kvällen tillsammans.

Söndag morgon

Slår upp mina blå till ett regngrått Vassijaure. Molnen ligger lågt. Jag har ju planerat att åka före gänget o filma dem..Men nu måste jag erkänna att jag tvekar. Vill ju filma dem mot lapporten. 

Jag äter frukost o packar hojen, man kan ju inte balla ur o ge sig så lätt. å jag kör före. Döm om min förvåning när jag har sol i Abisko. Jag riggar o ställer mej att vänta....och väntar...och

dääär kommer de. Filmar en snutt o kommer att lägga ut den så att alla får se. Men det ser ut som att de kör i slowmotion. Lapporten har dragit täcket över sig så det blir inget av den tanken. Jag passar på att fota silverfallet o Torneträsk i all sin prakt.

  

Vi drar vidare genom strålande sol o på vissa ställen bryter regnet fram. Vi avverkar mil i det vackra. Naturligtvis lämnade jag hjärnan i Abisko o packade ner kameran. Annars hade jag fotat under vägen. Det finns oändligt mycket efter vägen som är värt att förevigas.

Vi gör ett välbehövligt stopp i Kiruna. Får i oss lite mer ork..blir fotad av en nyfiken man o jag får upp utrustningen för fortsatt resa. Nu bestämmer vi även om ett tecken när jag ska stanna. Det gjorde jag inte för jag fotade under tiden.

Måste säga att färden mellan Kiruna o Gällivare är rätt trist. Skog skog ,myr myr åsså lite skog. Från Gällivare till Porjus är vägen bred o tillåter fart. Men bitvist känns den som en tvättbräda med större gupp. Man får sig en rejäl omgång i baken om man inte sitter bra. 

Naturen är rätt fin o vanligtvis får man se en o annan...ren. Dock inte idag. Eller så är jag blind. 

Strax innan Jokkmokk har Ola ett ställe som han vill att vi äter på. Tyvärr så har de inte öppnat än så vi får leta ngt annat. Det blir samma ställe som vi i grusgänget åt på. En utlänsk kvinna som driver restaurangen. Hon är otroligt pratsam o väldigt trevlig. Maten är dessutom vällagad o god. Det känns skönt att göra ett längre stopp för nu börjar man längta hem.

Nu är det ju bara 15 mil kvar så det är ju inget för oss långåkare. Resten av vägen har vi strålande sol. Några bilder blir tagna..men nu har björkarna hunnit få en hel del löv o det gör så att många fina vyer blir skymda.

Vi stannar till o säger hej till varandra i Boden. Resan har varit trevlig likaså umgänget. Flera av oss som träffades kommer säkerigen att fortsätta köra vare sig det är grus eller afalt. Jag tror att detta bara är början på en lång vänskap. Tack alla för erat härliga sinne o humör. Vi ses snart igen







Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se