Onsdag avresedag.

Ursprunget till resan var att min hoj skulle in på service. Nu var det inte bättre än att Micke hade blivit nerbjuden på fest till Blekinge ock jag skulle följa med. Vi tyckte att det skulle passa bra o samtidigt skulle vi få en minisemester tillsammans.

Jag hade tagit semester onsdagen också för att hinna packa ner grejjerna. Det hade inte Micke. Dessutom kom han hem mitt i natten dygnet innan så det hanns inte alls med.

-Jag slutar lite tidigare, sa han när han åkte till jobbet..

Normalt så packar jag alltid i sista minuten, för jag vet oftast vad jag behöver. Dessutom är jag av den åsikten att man alltid kan komplettera om man glömt ngt.

Jag hade hunnit packa klart o ätit middag när bilen rullade in på gården vid 17 tiden..Ärligt var jag redigt irriterad men Micke, som är en snäll man o dessutom väldigt glad, fick mej att smälta ganska snabbt. (nu är det ju så att jag redan ring o skällt på honom innan han landade hemma) Vi kom iväg strax efter 18, så det löste sig.  Eftersom vi fått inbjudan av en gammal vän, att sussa över så ville jag inte komma så sent. Man har ju alltid så mkt att prata om, när man inte setts på länge.

Min nya hoj, enBMW 1200 GS är helt underbar att köra. Den är snabb o stark o vibrerar väldigt lite. Man kan verkligen dra på o den svarar direkt. 

Micke har en african Twin o den är ju rätt likvärdig, till utseendet. Men den vibrerar en hel del o det medför vissa obehag hos föraren.

Vi hade väl hunnit 700m när Micke frågar om jag sett att han tappat ngt: Nej jag hade hört ett skrammel men inte sett ngt. Han vände o kollade. Jag blir inte direkt förvånad för Micke är lite annorlunda. Otänkt i många stycken. På ett fint sätt. (Klantig skulle nog ngn elak människa säga)..;) Han har förmågan att tappa saker. Han glömmer liksom bort att han lägger saker på olika ställen. Nåja jag känner väl en o annan av andra hojkompisar som lagt saker på hojjen o bara kört iväg.

Jag tror inte att han hittade ngt o han återvände till turen. 

Vi kom att ta grusvägen via Sävast, för vägarbetet utanför Boden ställer till en hel del tidstapp. Dessutom är den rätt mysig att köra. Vi hade bestämt att det fick bli E4an ner. Första stoppet tog vi i Jävre. Skönt att sträcka på sig o en gång sa en smart kompis att man bör stanna var tionde mil, för att få igång kropp o knopp. 

Vi kör med Interkom o jag måste erkänna att det är en höjdare att kunna kommunicera med varandra. Nu är vi rätt duktiga på att surra, båda två, så vi har rätt roligt. Men funktionen blir att man planerar körningen på ett helt annat sätt. Man kan göra körningen mycket säkrare för om jag kör om så kan jag hjälpa honom genom att hålla utkik framåt. Sen behöver man inte stanna i tid o otid för att fråga saker. Så ni som kör tillsammans fundera!! det gör resan mycket trevligare.

När vi kom till Skellefteå kunde vi konstatera att vi redan spräckt schemat..Kl var efter 21 o jag hade sagt till Anders att vi kommer vid 22. Bara ringa o bikta sig..Inga problem sa han o jag kunde andas ut. Thats what friends are for.

Det mörknade rätt snabbt o tempen sjönk, på med mera kläder. Jag kände att jag frös en hel del om händerna o förbannade mej själv att jag inte packade ner mina extrahandskar. jaja, ume har väl ngn bra affär.

Det var en hel del dimma o långtardarna var väldigt aktiva trots den sena timmen.

Micke som har en ganska hård sadel började stå under längre sträckor. I Bygdeå tog vi paus igen. Mer kläder o handskbyte. Jag satte mej i sadeln o då kom jag på. JAG Har JU HANDTAGSVÄRMARE.  Började tokskratta o sa det till Micke. Han skakade på huvet o suckade. Jag behöver ju inte frysa alls.

Jag startade hojjen o skulle börja rulla nät Micke säger..jag får inte igång hojjen. Den hade laddat ur. Jaha roligt...ute i ingenstans, nästan natt. Ingen laddare o startkablarna låg hemma..Najs..

Jaja..Bara att knuffa på då. Som tur så fanns en liten nedförsbacke. För ni vet väl att ATn är alldeles för hög för mej. Så jag skulle u inte kunna stanna om jag satte mej på den. Vilken syn.

Jag knuffade o Micke satt på. O nån däruppe tänkte på oss för den puttra igång på första försöket..Sköönt.

Resten av resan hade jag hellysen o lyst upp världen för honom.

Vi landade i Umeå strax före 00, fick gofika o många skratt innan vi bäddade ner oss o somnade. 

TORSDAG

Kvart i åtta rusade vi upp ur sängen. 8 skulle jag lämna in hojjen. Snacka om stress. Men av ngn orsak så fixar vi det iaf. Nåja visst kom vi nga minuter försent men det verkade inte som att det gjorde ngt. Jag lämnade pärlan o Micke fick ta en hoj BMW o testköra den.

Javisst blev han sugen. Han tycker också att den är en bra maskin. Men just nu är kanske inte förutsättningarna de bästa. Men nog kommer den tiden.

Frukost avnjöts på Mc Donalds. Faktum är att jag sällan äter sån mat, så för mej var frukosten helt otestad. Men det funkade. Man fick yoghurt o mackor o faktiskt jättegott kaffe. Jag var  proppmätt. 

Väl tillbaka på Northbike blev vi väl omhändertagna. Erik är en trevlig prick som gillar att prata och att sälja. Vi kollade på hojjar, kläder o drack kaffe. Hojjen fick jag hämta vid halv 11 och då fortsatte vi neråt.

Vårat mål för dagen var Sundsvall dit Micke skulle på ngt jobb. 

Ja det är ju inte så långt från Ume så nog hinner vi..eller?

Eftersom Mickes hoj behöver mat oftare än min så blir det naturliga stopp var 15e mil (ungefär).  Vädret var soligt o fint men ljuset kom från fel håll, eller vad man nu säger, så vi stannade inte o fotade var 100ade meter...Dessutom är väl inte vägsträckningen mellan umeå o Övik den mest upphetsande att fota heller. Så vi matade mil. Strax innan Höga kustenbron svängde vi ner till ett underbart ställe. Björkuddens hotell o konferens. Jag rekommenderar stället å det varmaste. Ligger utroligt vackert o har en härlig standard på rummen o maten. Personalen är urtrevlig o man får lite hemmakänsla över sig. Hotellägarna är vänliga o sociala o jobbar hårt för att få fram känslan av välkommnande. Huset är byggt på 1800 talet o har , från början , varit en skola.

Lunchen avnjöts utomhus o vi var väldigt villrådiga om vi skulle stanna kvar eller fortsätta söderut. För min del spelade det ingen större roll. Nu fick Micke bestämma.

Vi åkte ner mot Sundsvall o lyckades nå målet 10 minuter innan stängning. nåja det var inte så mycket tid de behövde så vi var nog klara inom en kvart. Under tiden hade Micke bestämt sig för att vi inte skulle åka ner till Blekinge. Nej han kände att sistsen kändes för hård för att vi skulle orka. Så vi blev kvar o började planera en ny rutt. Nu blev det Biltema. Man måste bara kolla om det finns ngt nytt att köpa. Vi behövde ett kedjelås för det hade vi glömt hemma.

Efter den helomvändningen åkte kamerorna fam. NUUUU skulle det jobbas. Alnön fick besök. Och vilken Ö. Åk ut dit om ni har möjlighet. Fantastisk väg o vilka vyer. Höga kustenområdet är väldigt vackert. Både när det gäller den kuperade naturen och alla små vikar.

Man kan köra runt ön o vägen går mestadels nere vid vattnet. Jag måste säga att jag lär mej en hel del genom att åka med en proffsfotograf. Sen har vi nog inte alltid samma estetiska syn. Jag gillar ju det lilla o Micke vyerna. Så om jag fotar en liten blomma mellan två plankor så tar han in hela havsviken i sin. Men visst är det skillnad på bild o bild. Han är duktig. 

Vi körde, fotade o njöt av värmen o vinden. Vyerna var vackra o det finns massor med till salu skyltar under vägen. Vissa täppor skulle man defenitivt önska att man ägde.

Trippen runt ön tog en hel del tid o runt halv 8 började vi återresan till Björkudden. Micke hade ringt i förväg så när vi kom dit hade de eldat i bastun. När jag kom fram o skulle parkera så hade Micke lyckats med konsttycket "lägga ner hojjen på backen". Han skuttade runt o till slut fick han upp den. Skyllde på att stödet vek sig. Men jag undrar det jag.

Vi tog ett härligt bad o satt sedan o tittade på högakusten bron när det skymde. Vattnet kluckade mot strandkanten o vi mådde sååå bra. Jag lovar att vi somnade innan vi träffat kuddarna. Jag sov som en prinsessa. 

FREDAG..

Blev en sen avfärd. Frukosten tog rätt lång tid o när vi ätit så gick Micke iväg o fotade medans jag fixade packning o läste lite tidning. För mej är Dagens Industri en höjdare. ja det låter tråkigt men den tidningen innehåller saker som jag har nytta av i min vardag. Bra att vara uppdaterad. Och jag är faktiskt så tråkig så jag tycker att den är intressant. Så jag satt o läste o njöööt.

Det kändes som att vi ville stanna kvar o vi kom iväg vid 12. Precis när vi rullade iväg kom en turbåt glidande så den fick bli på bild. Det går en hel del båtar förbi o man kan ta chansen att göra en dagstur. Gör gärna det om ni har en dag över.

Idag skulle vi åka mot Östersund men först skulle vi se oss om i Höga kustenområdet. 

Vi besökte Norrfällsviken och sedan Bönhamn. Man åker ut på en av öarna o kör på krokiga vägar som slingrar sig i områden som både är kuperade o grönskande. De små vikarna med sina typiska högakustenklippor är verkligen bildsköna. Påminner en hel del om västkusten men är mindre. Man får vara beredda på att det är grusvägar men de flesta av dessa är riktigt fina.

Vi stannade till i Bönhamn o åt lunch på kajen. När vi skule parkera hojjarna lyckades jag av ngn outgrundlig anledning köra rätt in i Mickes ena packväska. Jag höll på att lägga omkull min hoj o Micke fick en rejäl puff så han var åxå på väg att tippa. Jag lyckades avvärja nedläggningen men blev ju lite skakig. Och skrattade som en tok förståss. Micke la ut beviset ganska snabbt så de flesta har redan sett bilden.    

När vi skule åka vidare så åkte jag iväg till en turistparkering där de placerat ut en riktig toalett. Ute på bönhamn finns inte möjligheten att sätta sig i en buske..man syns. När sen Micke kom dit så hade jag lyckats parkera så att jag inte orkade få upp hojjen från stödet. Den lutade ner för mkt. Visst jag hade kunnat flytta på den men nu var han ju där..

Nu skulle vi börja vår resa mot Östersund. Vi kom att köra genom Lunde o klockestrand. En väldigt fin väg och vet ni JAg har kört över SANDÖBRON. Den har jag inte passerat sedan Nya bron öppnades. Vilken känsla. Och vilken utsikt. 

Vi passerade Sollefteå och kom så småningom till Bispgården. Där skulle jag då äntligen får se det Thailänska templet. Vilken underbar byggnad. Jag har alltid varit svag för orientaliska byggnadsverk o i detta fallet så föll det mej i smaken. Sååå vackert o stilfullt med de välvda broarna över vattnet o de sparsamt dekorerade trädgårdarna. Bara heelt ljuvligt att gå o titta. Nu var det ju inte öppet men man kunde gå vid staketet o fota o det räckte alldeles nog. Men en dag ska jag nog in o titta åxå..

Vi forsatte vidare o passerade döda fallet. Men det var inte så mkt att se. För jag lovar att jag blivit bortskämd med vackra vyer under dessa veckor. Vi stannade inte så länge utan fortsatte. Vi fota på olika ställen o fick några riktigt fina bilder. Framme i Östersund kan jag väl säga att jag är glad för iPaden. Den ledde oss rätt. Jag skulle inte ha hittat ngt, så borta var jag. Nu blev det Scandic över natten. Jag var riktigt trött efter alla upplevelser. Det började att kännas i kroppen att man kört o stannat massor med ggr. Återigen så somnade jag i stort sett direkt.

LÖRDAG

Två trötta men förväntansfulla hojåkare äntrar frukosten. Vi åt o åt o endel av oss åt o åt o...nä nu får det vara nog..Man ska ju orka köra åxå..Ingn nämnd.

Packade hojjarna o kom iväg. Det kändes som en skön dag. Vi körde de första milen via Frösön. Man kan köra hela vägen ut mot Åre genom Frösön o har ni inte gjort det så gör det. Man kör på ganska hög höjd o ser storsjön från en annan sida. Vackra kyrkor, som jag gärna kollat in i men om man ska göra det åxå så måste man nog utöka semestern en hel del..

Vägen till Åre innehåller också en hel del ögonstenar. Mestadels kör man invid vatten o det har ju en endens att vara rätt fint. Små vikar med söta stugor o småbåtar kantar vägarna. Sedan börjar fjällen torna upp sig.

Vi stannade på Lundhags fariksbutik invid Järpen. Det fanns massor med roligt att handla men utrymmet i packningen var liiite ansträngd så för denna gång fick allt bli kvar..Nästa gång får vi ta fotobussen istället. 

Jag har ju aldrig varit till Åre och jag måste säga att själva samhället ligger kuperat. Ingen höjdare att cykla. Själva innerkärnan är byggd på tre-fyra gator. Kullertensbelagda. Det var inte det lättaste att vända för en klant som jag. Men jag tog mej runt.

Vi tog en tur upp till Totts hotell. Vidunderlig vy över hela dalen. Det ligger väldigt vackert måste jag säga, men backarna kändes branta. Antar att min slalomåkning inte är avpassad för dessa branter.

Vi stannade till och åt pizza o den var riktigt god. Micke höjde ett ögonbryn när jag började joxa med pizzan, ja ni som ätit pizza med mej vet ju hur jag gör, men han lät mej hållas.

Nu körde vi vidare. Första stannet blev vid Ristafallet. Ett riktigt naturskönt område. Man kan campa där o sedan promenera omkring. Lite Storforsenlikt men absolut inte lika stort. Men väldigt fint. Åk dit , ta med lite fika och njuut.

Nästa stopp blev på en bro inte så långt från Åre. Där fanns en liten stuga inspränd i berget. Det var en overklig syn för det kändes som att det borde bo troll i den. men där satt ett äldre par på altanen o drack kaffe. Nedanför låg en kille med cyklop o kollade in fiskarna. Det var riktigt fint. Finns förevigat på både min o Mickes Fejja.

Under vår väg mot Norska gränsen så stannade vi nga ggr o fotade o tiden gick...

Det var ganska intensiv trafik av både bilar o hojjar. Vi valde att ta väg 72 över kråkfjellet o det visdae sig vara en riktigt fin väg. Både det typiska körandet genom pass o sedan vackra bördiga vidsträckta ängar. Allt kuperat. en av vägarna var riktigt serpentinigt o man kände en liten lystnad i magstrakten när vi åkte nedför.

Micke hade matat in fina mcvägar i Norge o dessa började Norgetrippen på. Kurviga o kuperade. Massor att se o massor att fota. men jag lovar. Till o med Törnkvist fick ge upp, annars hade vi varit kvar än. Vi ska ta det ngn annan gång. För om man brjar kolla ut vad man ska fota så vet ni ju alla, som varit i Norge, att objekten tar aldrig slut.

Vi styrde in på E6an och jag måste redan från början säga att denna vägen är ju jättevacker. Fått höra att E6an är tråkig. Ni måste haft skygglappar för den är ju huuur vacker som helst. Finns så många fina vyer o ställen man vill stanna på. Så förkasta inte chansen att ta E6an för ni kommer att gilla många bitar.

Vi skulle köra upp till Trofors och under den biten stannade vi ett flertal ggr för att fika o vila. Vi valde ställen där vi verkligen kunde njuta av vyerna. Vägarna är ju i toppskick o man kan köra säkert trots att det är kurvigt.  Det blev inte så många bilder men desto med fulltankade på nya ideer på resor blev vi båda. Tyvärr så var det nästa becksvart när vi skulle över Hattfjelldal. Det var en rätt fin stigning men väldigt brant på högra sidan. kanske bra att det var så mörkt. Vyn måste ha varit vidunderlig. Dessutom blev det väldigt kallt på en hel del ställen. Vi var nere i 4,5 grader o vi fröööös massor.

Det var rätt läckert när vi kom till Hattfjelldal. För vi hade sett byn från fjellet..Långt där nere o när vi rullade in så var det totalt tomt. Kl var väl runt halv elva på kvällen. Vi stannade till o klädde oss mer. Själva Hattfjellet såg vi siluetten av.

Passet upp mot Tärna såg vi nästan inte alls av. Men vägen var riktigt härlig med mjuka kurvor. Jag har ju åkt där o vet att det är fint. Det blev en hel del stopp o dans på vägen..men till slut körde vi in o parkerade utanför Annikas boende.

Heelt underbart att få sig lite mat, en varm dusch o riktigt trevligt sällskap, som bara Annika kan ge. Jag är så glad att du finns i mitt liv.

Jag frös trots duschen o det blev två täcken o ngn som grymtade om att jag var kall..Somnade åter ovaggad o vaknade kvart i nio med huvudvärk. Kändes som att jag knäckt en vinpava alldelse ensam o jag har inte tagit ett glas på två veckor..Men jag var tvungen att köra med öppet visir över fjället så det var nog allt syrerikt som jag inhalerat som gett mej värken..Den gick över innan det var dags för nästa eskapad.

SÖNDAG

Annika skulle börja jobba halv två så hon ville hänga med o visa lite olika ställen för oss. Vi började med Laisaliden. Där gick vi efter spångarna en bit o kunde se Hemavan. Det ligger högt så man ser hela dalgången.

Vi hade sett ett fint vattenfall under vägen upp o Micke hade hittat ett väg som vi kunde köra fram till. Det visdae sig vara liite problematiskt. För där det var som brantast så var Annika tvungen att stanna o backa nerför i lösgrus. Hon är en pärla o manövrerade karetan utan större problem. Vi tog oss fram till fallet o fota o  njöt.

Nu är det ju så att både jag o Annika gillar stenar och vi plockar den..Jag lovar, det är inte en o två utan FLERA. Nu hade hon ju fått syn på en på andra sidan. Den skulle hon bara ha.. Jag stod o kollade hennes färdväg o väntade på att få plocka upp en blöt brud ur fallet..men icket.  Trägen vinner. Hon fick sin sten och några till. 

När man kör bakvägen till Tärna så kör man på grus. Den är fin o det finns en hel del att spana in på. Vad jag inte visste var att det finns en riktigt fin badstrand där på baksidan. Det är nog för inhemskingarna men nu vet även vi om den o det är nog inte helt otroligt att jag åker dit en dag.

Avslutningsvist åkte vi till andra änden på Tärnasjön. Vyn är väldigt vacker och vi satte oss o surrade medans fotografen jobbade.

Jag hittade lite fler stenar o vi bestämde att det nog är smartast om de får föja med Annika hem..När hon kommer tillbaka till stan. Min hoj var full o det var ju Mickes åxå.

Våran avfär blev sen.. Vi såsade på efter att Annika gått o packade o åt. Sen startade inte Mickes hoj..igen..Men som tur är hade han med sig en stark brud.. Efter andra knuffen hostade den igång. Dags att byta batteri herrn.

Vi kände oss riktigt trötta o det kändes som att man bara ville köra hemåt. Sängen hägrade.

Det finns en hel del fina ställen på vägen som ni inte ska missa. Ryfjället som tornar upp sig med sin spetsiga topp. I foten av det finns ett riktigt fint fäbodsområde som är värt att stanna vid. En liten badstrand finns åxå för den osm vill det.

Ett vattenkraftverk ner åt höger som är fint att besöka o dessutom för den som fiskar så fins otaliga ställen att stanna på.

Vi körde på o när vi kom till Slussfors så kände jag att ögonlocken var riktigt tunga. Vi fick stanna o koka kaffe. Ärligt så funderade jag hur jag skulle orka köra de sista 25 milen. Men det måste ju gå. Hade jag suttit bakpå så hade jag somnat.

Nu var vädret rätt grått o vi trodde att vi skulle råka på regnet, men vi hade tur. Det kom en liten skvätt vid Sorsele men så lite så vi hann inte bli blöta. Jag hade faktiskt inte ens med mej ngt ställ, kanske därför vi klarade oss så bra. 

Vi laddade med onyttigheter i Arvidsjaur o fortsatte ganska snabbt vidare. Vi ville köra innan mörkret kom. Jag hade ju inte riktigt koll på tankmätaren o när vi kom till Älvsbyn hade jag 0,9 kvar att köra. Lite tur måste man ha.. Micke har dock alltid med sig en dunk så vi var ju inte helt uppställda.

Att köra in på gården hemma o parkera hojjen, kliva av o sträcka på sig. Det är skööönt. Det var 7,5 grad så det kändes underbart att komma in. Bastu hade inte varit helt fel men jag har ju bara dusch. 

Resan har varit heelt underbar och jag tror nog att det inte dröjer så länge innan vi packar för nästa äventyr. Vi är rätt lika när det gäller sånt o det är ju tur. Återigen har jag fått möjligheten att se platser jag aldrig besökt tidigare så för mitt vidkommande så är jag riktigt nöjd.

Söndag o strålande solsken o en nästan klarblå himmel. Behövs det mer för en galen hojåkarbrud från Norrbotten. Dessutom var det rätt skönt i solen.

Blev inbjuden att följa med två riktiga gentlemen ut på en oplanerad tur. Vi träffades ute i Notträsk där vi hämtade vår vän Sigge. En riktgt trevlig man som har massor att berätta och dessuton äger en hel del saker. SKa bli spännande att få komma o kolla in vad som finns i de olika uthusen. Det lilla jag såg var ju jättespännande.
Med oss fanns även Micke, allas vår proffsfotograf. Och som vanligt så var han välutrustad.
Färden gick via Gunnarsbyn upp till Korpforsen.

Men det hela började med att Micke tappade sin mobiltelefon. Vi hade hunnit en bit innan vi insåg att han saknades. Ja det var ju bara att vända o åka tillbaka.
Han hade just hittat den i diket (fattar inte varför man inte sätter telefonen i fickan, den håller sig inte kvar på hojjen själv). Tyvärr ngt sönderslagen men den gick att använda.
Jag körde först och fartvinden kändes jätteskön. Just för tillfället så hade jag fått låna en öppen hjälm med intercom, så jag o Micke kunde prata under färden. Tänk vilken fantastisk uppfinning. Nu blir det en hel del struntsnack men faktiskt riktigt roligt vid de tillfällen när man egentligen bara matar på med mil. Ja inte vet jag nu om jag tycker det är så kul när han sjunger...men vissa saker får man ju stå ut med...;)

Strax innan Sörbyn så körde Micke om Sigge och då kom nästa grej..Jag körde ju först och upptäckte inte att de helt plötsligt stannade..JAg fortsatte en bit o sen svängde jag in på en busshållplats..Ja dessa män..Man väntar o väntar sig genom livet. Alltid är det ngt som händer..Ja vad hade nu hänt. Jo när de kom körande så berättade de att Antennen till ngn apparat som Micke hade på styret, hade lossnat. Stanna o leta..Man kan ju undra om det är så hälsosamt att ha så mkt utrustning..

I sörbyn hade de dragspelsfestival, just denna dag och vi körde in för att bara kolla. Det var en hel del folk vid festplatsen men vi valde att bara köra förbi.
Vårat nästa stopp kom att bli Korpforsen. Måste säga att det är en otroligt vacker plats. Man fick lite lust att bada. Inte nu bara för att det var varmt, men stället inbjuder till att ta ett dopp.
Om det är ngt som jag avskyr så är det myror och ni kan väl aldrig gissa att det fanns några där. En bred autostrada hade de embarkerat. Usch..för de verkar älska mej.

Vi satt o njöt o berättade historier o skrattade. Sigge är en man med många historier. JAg har ju iof sig hört en hel del såna men det hindrar ju inte att det är roligt iaf.
Vi gick ner till forsen o glutta och vattnet var förhållandevist lågt..MEn det är verkligt fint..Åk dit om ni inte varit där. Ta med er fika o gärna ngt att grilla. Man kan säkert tillbringa en hel del tid där om man så önskar.

Vägen är ju riktigt rolig. Speciellt när man kommit till Sörbyn för då är den inte lika gropig.

Nu skulle vi ju få agera också för ni ska ju inte tro att vi åker på en nöjestur men Fotomicke..Nono..då ska det presteras. Nåja man jobbar inte ihjäl sig precis.
Han riggade kameran o körde snett bakom oss. JAg fick vara hans ögon o kolla så han inte mötte ngn bil. Kurvorna är ju rätt fina speciellt i närheten av Valvträsk. Mjuka o många. Därigenom fick vi köra, sen vända och köra tillbaka..För att sen vända igen o köra vidare. Ja han kommenderade oss att köra fort, sakta ner, köra fortare igen osv. Interkom var riktigt bra.
Vi fortsatte färden några kilometer o sen stannade vi för då skulle han köra först o filma..
Kom närmare, gasa..nu skär jag genom kurvan, kommer ngn bil...gasa igen , närmare närmare....fin kurva..oj där är det renar..Ja ni förstår ju att man får hela tide vara på hugget med en sån fotograf..MEn riktigt roligt var det.
Framme vid Mårdsel så stannade vi o fikade på fiket. JA det finns ett!! EN dam som bor där under sommaren. HOn bor egentligen i Skellefterå under vintern, men har sitt sommarhus i Mårdsel. Tror att hon var därifrån. Inne i cafeet finns en liten loppis så den kan man kolla in o köpa lite grejjer på.
Vi fick kaffe (hur många koppar som helst). Som fikabröd hade hon lagt upp på brickan..Bullar, morotskaka. och två sorters kakor.
-Jag älskar att baka, sa hon. Vi fick betala 30kr/person. Inte illa för sån betjäning. Och riktigt trevligt att sitta där o surra.
Nu hade Sigge bestämt att nästa anhalt var Utsikten i Harads. Där skulle vi äta. Sagt o gjort..Nu var det ombytta roller. Kameran riggades på Sigges Guldvinge. JAg o Micke skulle agera. Vi skulle köra näääära. Kameran tar en bild var tredje minut. Farten låg från början på blygsamma 60 km men ökade ju längre vi körde. Sigge drog på o i en kurva fick jag lite släpp så jag hamnade långt ut på fel sida. MEn inget möte så jag kunde räta upp mej.
Annars måste jag säga att min nya älskling betedde sig bra på alla sätt. Naturligtvis har ju jag svårt att hålla mej inom ramarna, så på en stund ville jag gasa. Tog chansen körde om o drog på för fulla spjäll.. Eller det jag vågade.. Sprillans ny båge på grusväg o för ovanlighetens skull var det inte salsgolv, som det brukar.. Lite grus här o var..MEn den gick som ett strykjärn..Inge rull alls. Heelt underbar..Jag vågar nu inte säga huur fort det gick men Grabbarna blev lite efter. Till slut så kommer ju vettet ikapp o jag saktade ner, väntade in dem o blev den lydiga flicka jag normal är.

Framme i Harads så passade vi på att äta..JAg måste verkligen rekommendera maten. JAg tog Kyckling med Murkelsås o soltorkade tomater. Till detta ngn form av klyftpotatis. Sanslöst gott.

Utsikten ligger ju precis som namnet. En fantastisk utsikt över bygde/dalen. Med älven i centrum. Man ser verkligen milsvida kring sig. Blev några bilder. Dessutom hade vi verkligen tur med vädret. Riktigt skönt var det.

Efter maten så hade Sigge bestämt att vi skulle åka o tigga oss kaffe hos några bekanta till honom. Detta par har en fantastisk norrbottengård lite söder om byn. Ortoligt vacker både på utsidan och insidan. Dessutom har dessa två samlat på sig allehanda gamla ting under åren.

Ja man kunde verkligen njuta av både gammalt o nytt. Jag passade på att besöka toaletten och där hittade jag en öppenspis( Fusk) och ett stort badkar med lejontassar..Jag skulle nog ha stannat där...men de ville inte sälja..konstigt!

Nu hade vi siktet på hemmet för fukten o tempen var ngt lägre än tidigare. Jag frös inte alls men det kändes att vi varit igårng under flera timmar. Precis inna vi kom till Boden så började min tankmätare att blinka. Enligt mätaren så kunde jag köra 6,5 mil till. 20 L tank så jag körde 35 mil på 20 L..Ungefär..Men jag håller ju på att köra in den.
Väl hemma så blev det en kopp te, några jordgubbar o knyten som sonen lagat. En fantastisk dag med två jättehärliga män. Tack både Sigge o Micke..Jag var en lycklig kvinna när jag stängde mina blå.. Det är inte sista gången..eller hur??!!

Blev inbjuden av min vän Annika att komma upp o besök henne. Hon är en riktig äventyrslysten dam som lever ett härligt liv just nu. Så häftigt att man i mitten på livet tar chansen att prova på att göra andra saker än vi vanliga. Så just nu jobbar hon som kock på ett av hotellen i Tärna.

Efter många om o men så packade jag ihop mina saker..en väska med sängkläder o handduk o lite kläder. O resten en massa grunx..  o begav mej iväg.

Jag hade avtalat en dejt med en kompis uppe i Arvidsjaur så jag hade en tid att passa..Ärligt så är det en lite svår grej för mej.. I jobbet är jag klockren men när jag är ledig så är det så mycket som jag vill göra. 

Mitt första stopp blev i Hundsjön. En sjö som ligger i anslutning ill Vändträsk, fast på motsatt sida. Den är jättevacker och om man bara tar sig tid att stanna så kan man få sig riktigt fina bilder. Lite oansenlig och om man inte är uppmärksam så missar man den helt.

Vidare så passerar man Vändträsk och , visst det är en vacker sjö ( jag hade min stuga där) men för att få fina bilde så måste man köra en annan väg för att få den ultimata bilden...Men det blir en annan resa.

 När man åker mot Älvsbyn passerar man Alträsksjön..Stanna till om du har tid..Det finns ett ställe som är jättefint att fika på. Man kan åxå fiska. Finns en massa roliga jaktsugna gäddor i vassen..

Precis när man passerat korsningen till Brännberg kommer man till en sjöbank..Där innanför till vänster finns ett kanonställe att campa på. Dessutom kan man få fina bilder morgon o kväll.

Om jag skulle stanna på varje ställe som Jag tycker är fint så skulle mina resor förmodligen ta flera veckor...Tuur att jag hade en tid att passa.Jag måste erkänna att jag inte stannade så många ggr på väg till Arvidsjaur..Trots att det finns otaliga ställen att titta på. Vägen är helt underbar att köra och man kan bara inte hålla rätt hastighet. Naturligtvis menar jag att jag krypkörde.

Ett antal renar hade hittat asfalten men det är så rakt så man missar dem inte alls, trots att man har dålig syn. 

Framme i Arvidsjaur åt vi på Hans på hörnet. De har en lunchbuffe och jag valde Fiskgratäng och en bit blodpalt..Jaja..nää det var inte äckligt . Det var jääättegott. Rekommenderas.

Nu skulle jag då fortsätta, men..jag har ju aldrig varit förbi kyrkan. Klart..Jag körde dit o fota..Men av ngn anledning så hade de ngt i kyrkan så jag ville inte störa o gå in. Den är riktigt fin utanpå.

Det är konstigt men just runt A-jaur finns det en hel del renar och bara där..Sen har det varit dött.. Inte ett djur på hela vägen. 

Mellan Arvidsjaur o Sorsele finns det massor med ställen att stanna på. Jag hade inte så många medtrafikanter så jag kunde stanna på alla möjliga konstiga platser. Vägen är relativt kurvig men är man uppmärksam så kan man hitta små guldklimpar. Jag stannade till o tog några foton eftersom.

Naturligtvis tog jag genvägen rakt över till Tärnavägen från Sorsele..Den är helt ok att köra vilken farkost man än använder. Desstom finns det en hel del fin natur under färden. Så ta er tid.. Stanna då o då och njuut..

Normalt är vi ju duktiga på att alltid vara så stressade. Jag bestämde mej att så ska det INTE bli i sommar. Nu ska jag ta mej tid o titta. Man kanske aldrig får chansen igen. O vet ni hur bra jag mår..

Vägen till Tärnaby är stundvist riktigt vacker. Det är ju som vanligt att när man är på väg till Norge så tycker man gradvist att det blir vackrare och vackrare. Men sedan när man åker tillbaka hemåt så är man så mätt på intryck så man tar knappt en bild. Ja nu pratar jag för min egen del.

Faktum är att man mestadels av tiden håller sig på en väg som går utmed vatten. En bra övning inför Norges smala vägar. Skillanden är att man kan stanna o fika o ta bilder utan att stoppa upp all annan trafik. 

Slussfors är ett fint ställe att ta en paus på. Ett litet samhälle med en jättefin fors. Kör in över bron o stanna till en stund o ta några kort. En solig dag är det säkert fantastiskt vackert.

Jag stannade inte så många ggr fram till Tärna men jag lovar, det finns saker att undersöka under hela vägen. Ryfjället med sin toppiga topp är läcker och man tror nästan att man kommer att köra in i den. Lilla björkvattnet följer en i flera mil o vägarna går längs vattnet fram till Gautan i Tärna. Det ligger små stugor utmed sluttningarna och jag förstår att våra stora idrottare kan längta tillbaka till detta vackra. För nog är det en lisa för själen att få sitta i lugn o ro o titta utöver detta storslagna.

Väl framme i Tärna kände jag mej ganska så slut efter alla intryck. Men Icket..Annika hon ville absolut ut o visa mej lite. Sagt o gjort vi packade ur min bil o fyllde vattenflaskorna o drog iväg.

Färden gick först in i skogen för att vid sjön få en fin vy över Tärna. Egentligen mycket större än man tror. 4 km långt (nästan i paritet med Sattajärvi som är 6 km) men med ca 450 inv. Husen ligger på fjällsidan och om man tar sig tid att åka upp o titta så finns en hel del fina hus. 

Joebäcken blev vårt nästa stopp. Orkideer vimlar det av och de har flera färger. Förmodligen så finns det ngt i marken som gör att färgerna varierar. 

Bäcken är väldigt vacker och när man kommer ner till den lilla stenbelagda stranden så är man såld. Ser ut som silverbitar i kvällsolen. Man kan bara inte låta bli att förse sig med nga vackra exemplar. Till saken hör nu att både jag o Annika älskar sten...så ni kan ju bara ana vad vi gjorde tillsammans.

Vidare hade Annika bestämt att vi skulle köra runt ett av fjällen. Stora björkvattnet sträcker sig nga mil o övergår i lilla Björkvattnet. Så detta följde oss hela vägen. Det finns i stort sett bara grusvägar i Fjällen och de är verkligt fina. Man kan utan problem åka på dem med hoj. Hårt packade. 

Det blommar förfullt just nu och prakten är enorm. Tom smörbollar fanns. Vägen slingrade sig upp o ner och det finns inte så många raksträckor eller fält. En cykelsemester i Tärnafjällen skulle nog ge både kondis o styrka.. 

Väl hemma igen blev det pizza med päron och ädelost. Till det fick man choritzo i lövtunna skivor o en god sallad. Lite vin. sen tillbringa vi tiden till chill o en massa tjejsnack..Jag kan säga att det blev sent.

Dag 2

När vi fått i oss frukost packade vi ihop en matsäck o drog iväg.

Uddens dansplats fick jag se. Ett uteställe på sommaren. Bl a Brolle hade varit där helgen innan. Låg vackert till och nog hade man kunnat ta sig en svängom men vi var ensamma o Annika hade inte sjungit upp sig så vi lät det vara.

Laxfjället var nästa destination. Det är det fjället som Tärnaby är byggt vid. Vi skulle upp till Anjabackens topplift. Det hade Annika bestämt. Ja det var ju bara lydigt att följa med..1km rakt upp. Brant..Jag loovar..det kändes i benen o svetten lackade. Man fick ta av sig tröjan o när vi kom upp fick vi ta på oss igen för där blåste det riktigt snålt. Men det var vackert.

Om ni nu går dit upp så ha bra skor, för stundtals så är det ordentligt brant. Sen är det ide att utrusta sig med skalkläder för man tar av sig o sen tar man på sig. Vattenflaska är ett måste.

När man väl kommt upp på toppen så kan man fortsätta till nästa topp och det som är lite lurigt med den toppen är...väl uppe på den har du en 360 graders vy. sällsynt, så passa på att uppleva det.

Nedför var ett äventyr för sig. Man får ta myrsteg och passa sig så man inte halkar. Jag fick ett rejält släpp på en sten och gissa hur det kännts att ramla på rumpan med ett gäng stenar i bakfickan..ojoj

Vi träffade lite folk som var på väg uppåt. Endel riktiga hurtbullar o andra som vägrade fullfölja. Jag kan medge att det var skönt att sätta sig i bilen igen.

Färden gick nu mot Hemavan. ett samhälle som på sommaren inhyser ca 200 inv och vintertid växer enormt. Ta er tid att besöka Naturum för vägen upp dit är en upplevelse för sig. Det finns massor med vackra hus där. Liknar en alpby och det skulle inte göra ont att ha tillgång till en sån stuga under vinterhalvårets utevistelser.

Vi körde mot flygplatsen. Ja det finns en flygplats. Rätt häftig landningsplats precis vid fjällets fot. 1200kr från Stockholm t o r. Billigt att slippa köra hela vägen.

Strax innan landningsbanan fick vi syn på en liten damm. V- formad och något som jag aldrig sett förut. Lyckan var ju total när vi upptäckte ett gäng vackra stenar på stranden. Nåväl, hela världen är full av stenar och jag kommer inte att fylla min trädgård med dem. Tänk den dagen jag ska flytta...suck.

Nästa mål kom att bli Ruttjebäcken. Ett besöksmål som finns angivet i turistbroschyrrna. Det är en ravin som kommer från fjällen och den är verkligen vacker. Vattnet som kastar sig ner mellan klipporna. Vi vandarade uppåt o när vi gått en bit så kunde man gå nerför en trappa o ut på hällarna. Där blev det lunch o kaffe. 

Det fanns folk som solade o badade när vi kom. T o m nakna..Men jag tyckte faktiskt att vattnet var liite för kallt. Ja Annika hon klädde ju av sig o badade fötterna. Ja vad hade man väntat sig annars..;)

Tiden gick fort o vi konstaterade att om vi skulle hinna med allt så fick vi nog fortsätta. 

Annika är fenomenal på fjällfloran. Hon är som ett levande uppslagsverk. Bara att fråga. Hon liknar Stig-Helmer till sättet..Absolut inte till utseendet även om han nu är lite söt på sitt sätt.

Hon hade hittat några arter som hon var osäker på så vi skulle åka upp till Naturum för att kolla i fjällflorebibeln. Undertiden som hon bläddrade i den så roade jag mej med att kolla på utställningen. Det fanns ett stenbord med de flesta stensorter. Ja det gjorde ju inte direkt ont att glutta på dem. Sedan gick jag o klappade på alla olika pälssorter. Lon var absolut skönast att ta på.

När vi var klara däruppe så hade vi ett ställe kvar att se och det var Laisaliden. Ett hotell med känd för sig goda mat. För lääänge sedan var det ett par som kom o förälskade sig i platsen. Byggde upp det. Nu är det samma kedja som Annika jobbar på, som driver det. Drottningsleden utgår därifrån. Vyn är vacker och man ser milsvida..Strax nedanför går en bäck med ett fall som är otroligt vackert. Men det är en bit att gå så vi hoppade över det. Vägen hem tog vi runt Laxfjället. Bäckar, fall o badstränder avlöste varandra. Men man kan inte stanna vid allt som man ser. Vi passerade ett stenbrott men tyvärr så var vägen bommad så vi kunde inte ta oss dit. Väl hemma blev det en dusch, pastsallad o Ernst. Jag kan lova att jag hade svårt att somna. massor med intryck o spring i benen.

Dag 3 (hemåt)

Slog upp mina blå vid 7 tiden. Tog kameran och gick ut på balkongen. Det var en väldigt fin morgon. Solen värmde. Annika snusade på till framåt 8 så jag hann packa ihop o grejja på  en hel del. Jag kom iväg strax efter 9 och hade då en liten matsäck med mej. 

Jag hade bestämt mej för att köra till Hattfjelldal på Norska sidan. Man får ju passa på när man ändå är så nära. De första två milen var väl inga speciella men ju närmare gränsen jag kom desto vackrare blev det. Vägen är i riktigt bra skick. Precis på gränslinjen blir vägen en meter smalare. Då börjar äventyret. Krokigt o slingrigt med höga vackra fjäll runtomkring. Vid ett ställe som jag stannade på, upptäckte jag till min fasa att om jag parkerat 10 cm längre in mot kanten hade jag ramlat nerför ett stup. Tuur som en tok. Fick liite högre puls.

Tyvärr så är vägarna såpass smala så man kan inte stanna o föreviga allt, även om man så gärna vill. Hittade dock en parkeringsplats invid ett älvsutlopp. På ena sidan ett fall som kom ner i älven och på andra sodan en oändlig sjö där fjällsidorna kom ner till. Väldigt vackert o fridfullt. Många vita stenar som blev förpassade in i min baklucka, fanns där.

Vidare ner mot hattfjelldal passerade jag Hattfjellet med sin ngt kufiska form. Den utmärker sig.

Samhället är väl som vilket typiskt norskt samhälle. Men jag var tvungen att köra in fö att kolla hur jag skulle fortsätta. Min planering hade ju inte varit så bra så att jag hade en detaljerad karta. en det fanns där. Väg 804 skulle jag nu följa och den gick till Dikanäs.

Vägen var väldigt kurvig o skogen tät och blev bara smaare o smalare. Man ville inte gärna mötas för man körde utefter bergssidan o nedanför hade man stup flera hundra meter ner.

Ta den vägen, den är fullt körbar och den passar otroligt bra för hoj, för då kan man stanna. Den är asfalterad men väldigt kurvig. Har otroliga vyer. Man känner sig som en lilleputt i allt det enorma, vackra. Höga fjäll som tornar upp sig så högt så du inte ser slutet på dem igenom sidafönstret. Vackra fall som rusar nedför fjällsidorna. små hytter utslängda här och var. Ja man har sockerdricka i kroppen av både det vackra o känslan av äventyr. Man har lite andnöd när man möter bilar, men det går med nga cm marginal. 

På ett ställe kunde jag besviket konstatera att det bara inte gick att stanna. Vyn var överväldigande. En dalgång lååångt därnere med en glittrande fjord som ringlade sig..Men nepp..omöjligt.

Fick möjligheter att stanna nere i dalgången vid ett fiskeläge. Alldeles invid kom ett fall nedstörtandes. Så jag fick åtminstone den på bild. Sen var ju stranden o fjorden rätt vacker åxå..Åsså fanns där sten..ja jag stannade ett tag o det blev en liten skörd. Tiden hade sprungit iväg o klockan hade hunnit bli halv två.

Fortsatte min resa o när jag passerade gränsen konstaterade jag att det vackra fortsatte ett bra tag till. Sååå vacket så det gör ont i en. Och trots att jag blir en livsfarig förare så gick det bra. Mitt huvud går som en nickedockas..Fram och tilbaka, noll kontroll. Otroligt att det inte lossnar.

Skönheten blir en helt annan när man kommer upp på fjället igen. Platt o mjukare. Men vägen fortsätter att vara kurvig fram till Kittelfjäll. Och man får en till kick precis innan Kittelfjäll för då tornar sig den gigantiska fjällen upp igen. Men unnderbart är kort o snart är man nere i verkligehten igen. konstaterar att man har 9 mil kvar till Storuman o inte så många liter kvar i tanken..Jaja. man får hoppas att det finns en vänlig själ i skogarna framöver. Ingen fara, jag klarade mej. Men jag hamnade på en grusväg. Körde i 5 mil innan asfalten återkom. Visst det var fint landskap men vid det här laget var jag ganska mätt på upplevelser så jag längtade faktiskt hem.

Jag kom mej till Storuman, tankade, köpte en glass. Lunchmaten kom jag ihåg i Kittelfjäll o då var jag rejält hungrig.

Vägen mellan Storuman o Sorsele är ju jättefin, förutom 2 mil från Sorsele där man håller på att göra om vägen. Kattskallar får jag väl säga. Skulle nog undvika at ta den vägen med hoj. Vi kröp ganska långsamt. 

Jag tog mej hem o var jättenöjd med mitt lilla äventyr. Ska klart göra om detta igen när möjlighet ges. MEn jag kan nog konstatera att nästa gång blir det med hoj eller med chaufför. Finns så mycket att se o njuta av. Varför vänta när man kan..Jag rekommenderar det jag gjort och det antar jag redan att ni fattat av mina positva ord på resan. Tack för att ni gjort mej sällskap. Snart åker jag ut igen.

Två brudar på rull i outforskad terräng. Njää det är nog en sanning med modifikation. Men har jag tur så ser jag ngt nytt. För mej är ju Tornedalen hemmaarena.

Vi har pratat om att göra detta sen förra sommaren så nu får det bli av. 

Måndag och verkligen en toppendag med både sol o värme. Den är som gjord för att känna fartvinden.

 Vi börjar hemma hos mej o när kristina kommer så upptäcker hon att hennes ena väska varit öppen o förmodligen har extrahandskarna ramlat ut. Hon ska hämta en grej o sen tanka så jag agerar hämtare.

Jag plockar upp nga saker som hon behagat att tappa ur o träffar henne vi macken.

Vi bestämmer att vi kör över Niemisel. Nu hör det till saken att jag, medans jag väntat, holkat i mej kaffe. Å vad händer då..Jooo man blir ju nödig alldeles för fort. Det resulterar i att vi får stanna efter två mil..Ojoj hur ska detta sluta.

Vid första stoppet fotar kristina skylten för att lägga ut bevis. Dränerad så kan jag fortsätta o nästa stopp blir Morjärv. Törstig som bara den!!! Krisitina passar på att köpa på sig mer dryck. Sen måste vi ju dokumetera..

Det är då vi upptäcker vad första stoppet inneburit..Telefonen är borta..Vi letar o letar, men den är inte med..Den föll nog ur under vägen. Ja det blir en signal till Telia,som svarar DIREKT. Otroligt..Annars brukar man få höra..Du är samtal 75 och beräknas till 45 min. 

SIM kortet spärrat. Ja så är det nästa instans som ska meddelas. Polisen! Och det brukar vara lika illa där..Men de svarar direkt. Vad har hänt!!! Har de gått telefonkurs..Ja så är allt ordnat så vi åker till Överkalix o inhandlar ngt i maggen o sen en flaska vin...Nej vi börjar inte nu men vi tänker oss ett glas ikväll när vi kommit fram.

Eftersom det är vägarbete mellan Överkalix och Jokkfallskorsningen så hade vi tänkt ta omvägen till Övertorneå. Det blir nog 5 mil längre men i tid så sparar man inget.

Vägen är bred o rätt bra. Mycket skog passerar man. Massor med småvägar finns så ngnstans därinne finns det guldkorn att utforska. En dag ska jag göra det åxå.

Övertorneå ligger verkligen vackert, men ngt större ös i samhället är det inte. Vi stannade o köpte kaffe o glass och satt o kolla på livet..Livet innebar en ung tjej som klippte gräset runt oss. Hon verkade ha siktet inställt på just oss för vi hann dricka kaffet o äta glassen medans hon klippte..Ngt större samtal kunde inte föras.

Innan vi fortsatte vidare passade kristina på att köpa glutenfritt bröd på konsum. Med tanke på att det blir fler o fler tjejer som kör så förvånar det mej att man fortfarande känner sig som ett utställningsföremål när man står o väntar. Där var det många som titta men ingen kom fram. Jag såg väl farlig ut.

Vi tog vägen via Ruokojärvi..Den är inte helt ok men de hade faktiskt lagat de värsta bitarna så Kristina brassar utav bara den. För mitt vidkommande så finns det så mycke att titta på så egentligen borde jag inte köra. Jag vinglar som en skadeskjuten fågel fram o tillbaka.

Eftersom vi inte stannat o fotat ngt alls så fick Pirttiniemi bli fotad. När vi står där kommer en man körande på en gammal moppe. Ja det är väl ngn som är nyfiken..Döm om min förvåning när min kusin, som jag inte sett på 20 år, stannar vid mej. Jag får en kram o vi summerar livet då och nu. Vi konstaterar att det är bara ochet kvar..Ung och vacker har passerat. Kuul att man fått möjligheten att ses igen.

Vi fortsätter vidare mot Korpis, där vi ska sova två nätter. Korpis lever upp en hel del under sommaren. Det är lite liv nästan hela dygnet. Framförallt mopparna lever nattetid..Tuur man har proppar.

Pappa ser ut som en fågelholk när vi ringer på. Men han blir verkligen glad för sällskapet. Det vet jag, för normalt går han o lägger sig vi 21 snåret. men nu sitter han o surrar fram till 22.30

Vi kommer i säng vid ett och somnar direkt.

Tisdag morgon stiger jag upp vi 8. Går ner o gör frukost som jag äter ute med pappa. Vädret är heeelt underbart. Varmt o soligt. Idag ska vi göra Pajala bl a. Sen på kvällen vankas det surströmming. Medans kristina sover sin skönhetssömn så passar jag på att handla.Det finns en ICA affär i byn  o dit kommer alla. Jag träffar en gammal lärare, som naturligtvis inte känner igen mej. Dessutom träffar jag ett tyskt par som flyttat till byn för nga år sen. Strongt, måste jag säga.

Vi kommer iväg vid lunch och vägen till Pajala är som en golfbana..ja inte gräsbelagd men full av gropar o hål..Ondulerad fast på ett ngt brutalare sätt. Visst den är lagad bitvis och genom Sattajärvi är det som en autostrada. Det enda som skiljer dem åt är att det inte är fri fart utan 70 km genom i stort sett hela byn.

Pajala. Ja där har man haft mycket kul så när man kommer dit o det är heelt dött så blir man lite besviken. Det ser ut, i stort likadant som i början på 80talet när jag gick gymnasiet. Men jag räknar faktiskt den tiden till det roligaste jag gjort. Ja förutom skolan då!!!

När vi nu var i Pajala så passar vi på att tanka. Och tänk att där kommer en karl fram till Kristina och jag tror nästan att hon ska bli kvar där..Men det är tydligen hojjen han ville åt.

Vi kör ett varv o parkerar på kommunhuset Nu är det ju sommar så vi tänke att de nog är stängt. Vi har hela parkerigen för oss själva. Döm om våran förvåning när det kommer fram en man till oss och på bred skånska säger att han tycker det är så häftigt med två tjejer på hoj. JA tänk vad världen är liten. 

Innan vi fortsätter vidare så hälsar vi på min morbror som fyller 89 år. När jag var barn tillbringade jag en hel del tid med honom. Det kan konstateras att det är nog därifrån jag fått mitt motorintresse Och roligt var det. Nu hör det till saken att jag inte träffat på honom på två år och är en smula orolig för om han ska vara senil. Men gubben känner igen mej och blir så glad så han gråter..Sötmorbror där. Sorgligt att man blir gammal o trött annars hade han fått följa med..jag föreslår det men får et NÄHÄ..till svar.

Nä med den här snigelfarten kommer vi inte hem ikväll så nu var det dags att gäsa iväg på nya äventyr. 

Nu var det riktigt varmt och farten kändes skön. Vi passerade Pajala flygplats. Mitt ute i inget..Häftigt. Färden gick vidare till bron i Anttis. Bron i anttis?? säger många..Ja det finns en. Men man måste köra in för att passera över den. Vattnet är väldigt högt nu och just där är det väldigt vackert..Åk o kolla.

Därifrån svängde vi av till Tärendö. För mej är det ett festställe med en världskänd bifurkation. Tärendöholmen där jag varit flertalet eldfester. Dock kört de flesta gångerna. Tärendö ligger väldigt vackert o är en ganska stor by, om man kör in. Det enda man ser är tre korsningar. Men kör in om ni har tid så ser ni ngt helt annat. Dessutom har de en väldigt vacker kyrka.

 Vi skulle köra ner till Jokk o fika. Under vägen ville jag visa brudslöjan, ett fall som speciellt under vårflödet är väldigt vackert. Men även nu var det sevärt. Kommer rinnande ut från skogen. Finns skylt så man missar det inte om man kan läsa.

Strax där mitt över älven ligger paradiset Limingoån. Normalt kör vi dit från andra sidan men nu ville jag bara visa Kristina. Liite besviken blir man när slyet växt sig så högt så man knappt ser älven ens. Hur tänker vi häruppe. Vi måste ju visa det vi har och det gör man inte med sly..Synd för våra turister.

Lite längre ner kan man följa älven och den är ju jättevacker även där. För att inte tala om Jokkfallet. Underbar natur o själva byn är en söt by. Kör in även där. Ta ett bad på deras badstrand.

Framme där träffade vi två ekipage. Ett par som kom från Luleå. Återfallsknuttar. Och ett par från Hakkas som bara gjorde en dagsutflykt. Roligt att språkas. Att köra hoj innebär att man oftast pratar med varandra när man träffas. Om inte annat så om hojjen.

Vägen hem mellan Jokk o Korpis är bumpy road men klart körbar. Väl hemma var maten klar o bastun varm.. Gissa om skönt en sån dag. Jag kände mej riktigt trött.

Onsdag o nu skulle vi åka hemåt. Vi steg upp i tid, passerade mammas grav och kom iväg innan lunch. Vi tog vägen via Ohtanajärvi till Aapua. Ni vet där man spelar bilbingo på sommaren. Vägen är asfalterad men dålig. Massor med gupp o hål..Och skoooog. Men det var kul att passera byn för jag var där mycket som barn. Min bästis familj kom därifrån.

Vägen till Svanstein genom skogen är riktigt rolig. Rätt bra o kurvig. Man kan köra rätt fort o njuta av sköna kurvor. Lite mer småbyar efter vägen som gör det mer spännande.

Svanstein ligger vackert vid älven o har en fin kyrka. Dessutom har de liksom Hollywood placerat ut namnet uppe på berget. Nästa vinter ska jag testa backarna där.

Vi tog rygg på nga finnar på vår väg ner till Kattilakoski. Jag har passerat tidigare men aldrig stannat. Det är nya ägare och visst huset o älven är ju fina...maten sådär. 

Nu hade jag mitt nästa mål o det var Aavasaksa. Har hört att det ska vara fint däruppe..Vi körde upp o parkerade. Riktigt svettiga var vi. Skönt att ta av sig men huga vad mygg. Vi var upp till restaurangen o Kejsarens jaktstuga. Den var vacker. Men tornet vågade jag mej inte upp i. Genombrutna spiraltrappor..Huga. Så utsikten såg vi inte. Bara en massa döda tallar. Lika där..gnällig som jag är..Ta bort dessa eller åtminstone några..så att man ser den fantastiska vyn. Jag såg att man kunde gå ut lite längre ner o då kanske ha fått en riktigt fin vybild. Får ta det nästa gång.

Vi skulle ta vägen ner genom Finland till Happis o naturligtvis stannade vi o Ylitornio för de sedvanliga longdrinksen. Sen är Kukkolaforsen åxå tradition för oss. När man kör på finska sidan så hälsar inte hojåkarna på varandra. Kändes konstigt. Kukkolaforsen på finska sidan är också en sevärd plats. Kör in o kolla nästa gång ni passerar. Det går att fika där.

I Happis gick Kristina in på IKEA. Hon skulle handla ngt. Jag gick in o ladda min telefon..Ja det kan man faktiskt göra.. Precis vid toaletterna finns ett dubbeluttag. Det ni..Visste ni inte!!!

Eftersom jag aldrig varit på Cape East så åkte vi dit. Tänk att de vågar satsa på ngt sånt..Kaxigt. Jag får väl åka dit ngn o känna på bekvämligheterna. 

Vi körde via Kalix o sen södra sidan mot Morjärv. Den är fin. Kamlungeforsen är ju fotovänlig. Visst det blir lite längre men klart roligare än E4an. Älven är ju så fin under hela vägen. Och vägen är verkligen bra. Dessutom finns flertalet grusvägar där så det finns en hel del att utforska.

Eftersom vi skulle passera stället där vi tror att telefonen låg så passade jag på att fota lite vid Råneälven. Just då hade även myggen somnat in så vi kunde verkligen njuuta av vädret o pauset.

Sorgligt nog så hittade vi inte telefonen men jag har en känsla av att vi bägge var nöjda med vår lilla resa.

Jag har aldrig varit till stora sjöfallet. Många av mina vänner har berättat om naturen däruppe, men det är alltid svårt att föreställa sig något oupplevt. Sagt och gjort..varför vänta..jag åkte dit. 

Lördag morgon o kl är 7. Natten har varit lång för jag hade så svårt för att slappna av inför resan.

Lite groggy av för lite sömn slår jag upp mina blå o konstaterar att det spöregnar. Jaha..vad göra. Datorn får avgöra..

Det ser ju lovande ut iaf..i eftermiddag ska det bli bättre. Jag åker.

HAr avtalat en tid med en person som jag aldrig åkt med förr, men tydligen så är resmålet inte okänt för honom så det känns ju tryggt. I övrigt vet jag inte mer än vad han heter. Scary..men vågar du så vinner du.

Står på avtalad plats o får ett meddelande om att han blir försenad..Jaja, positiv som jag är så åker jag hem o väntar. 

Efter en timme glider en guldvinge fram på gatan och vi hälsar på varandra innan vi drar iväg.

Jag börjar med att köra först. Regnkläderna är på. Man vill ju inte börja resan med att bli blöt.

Det som är så skönt med hoj är just alla dofter man slås av. Alla ljud (förutom hojjens). Man har en otrolig frihet inom sig o ibland får jag bara såna glädjefnatt så jag skulle vilja skrika. 

Första stoppet blir vid Edeforsbron, där jag tar av mej regnjackan. Kommer lite småskvitter men man är ju inte gjord av socker så jag chansar. Vi fortsätter o Tänk, solen titta fram innan vi är i Vuollerim. Världen blir verkligen vacker av solljuset. Att färdas efter älven är njutning. 

Vi stannar till i Jokkmokk o jag får en fråga av en man som passerar mej..-Är det inte kallt att köra? Ja det är det faktiskt. Det blåser och jag väljer att ta på mej regnjackan igen. 

Efter Jokkmokk kommer de fantastiska Lindströmmålningarna och turist som jag är, måste jag föreviga dem. Har aldrig stannat tidigare men med hoj har man friheten att stanna på konstiga ställen. Eller har o har..man stannar. Visst grymtar säkert folk men det får de ta så länge det inte blir farligt.

Färden fortsätter vidare med ett stopp i Porjus där jag fyller på med bensin. Vi är osäkra om macken i sjöfallet är öppen och chansa vill vi inte.

Vägen mot Ritsen är stundvis rätt rak men har äver otroliga vyer. Man skulle nog kunna ta hur många foton som helst. Faktum är att jag ångrar ett ickestopp.. Lapparna hade satt upp färgad väv som ett hägn. Det hade ,förmodligen av sol o vind, blivit knallrosa. Vilken häftig färg. Ni ser när ni passerar.

Vi möter inte många mcekipage. Men vädret inbjuder nog inte till det. Mitt i allt börjar vi fysa o stannar för att ytterligare bylta på oss. Tanken är att stanna till i Saltoluoktaövergången o koka kaffe. Men då hade mitt ressällskap pratat med folk uppe i Sjöfallet och det var bara ngn kilometer kvar dit upp och vi skulle äta lunch. Jaja, det där med nga kilometer var nog åtskillig mer. Men när vi var framme så var det otroligt skönt att komma in i värmen o kunna ta av sig kläder. 

Vi åt o hade en mycket trevlig stund under lunchen. De vi träffade där hade varit upp till Ritsen o visade bilder på hur vägen såg ut. Det var inte så vacker syn då det varit ett skred, förra våren (tror jag). Men den var farbar så vi bestämde att vi skulle åka en bit uppåt. 

Vädret ser rätt bra ut uppöver. Fjällen är jättevackra. Här o var rinner små vattenfall från fjällsidorna. Man känner sig väldigt liten i alla denna storslagna värld. 

Suorvadammen var nog inte alls vad jag tänkt mej. Jag förväntade mej en hög mur men det var mer en kulle med småsten. Jaja jag gillar sten men just den sorten är inte det jag blir upphetsad av. Däremot kan jag säga att det finns en otroligt vacker stensrt som blir lila i vatten. Den hade jag nog kunnat plocka på mej i mängder.

När man kommer upp på kanten o tittar ut över magasinet så blir man ganska lurad. Det ser inte så stort ut, men när mna fortsätter köra utmed så känns det som att det aldrig tar slut. Magasinet är helt enket enormt. Jag har för mej att Micke, mitt ressällskap. sa att det var 8 mil långt. Vet inte men om det är så..ja då förstår ni.

Vi kör nga mil efter vägen och den påminner om Norge. Förutom att den är väääldigt smal o otroligt dålig. Visst den är asfalterad men trasig. Och det går att köra om man håller en ngt lägre hastighet. Ett ganska stort område är skadat av raset och det håller man på att repa. Men det går att passera.

Vi stannade utmed och gick upp till ett av fallen. Micke gick ner till ravinen för att fota och jag passade på att fortsätta uppåt. Verkade som att det var en vältrampad stig jag funnit. Väl uppe så såg man jättelångt. Jag tog många bilder och det som jag faschinerades av var att det växlar väldigt fort. Ljuset förändras hela tiden. Solen lyser men molnen färdades oroligt fort. Samma vy kunde förändras helt beroende på hur molnen låg. Jag pulade på o hittade både blommor och stenar och tiden rusade. Micke låg o kröp på marken för att få "bästa bilden". Tänk vilka jobb vi kan ha. När jag blir stor ska jag bli stenletare på heltid...hehe.

Vi vänder tillbaka och då säger han att vi ska passa på att titta på fallet när vi passerar. Fallet?? Ja stora sjöfallet!!! Alltså. Ärligt! Har aldrig tänkt på att stora sjöfallet är ett fall..Det finns så många konstiga namn utan innebörd så det är nog inte så konstigt egentligen. Jag trodde att det bara var en fjällstation.

Sagt o gjort, vi svänger in på en smal asfalterad väg o kör nästan ner till fallet. Enligt Micke har fallet varit stort från början men på grund av regleringen så har man lett om vattnet o byggt underjordiska gångar. Ett enormt arbetet som man bara ser resultatet av. Ja då hade jag sett det.

Vi fortsätter neråt o stannar till vid Saltoluoktaöverfarten men båten står på andra sidan och platsen är ganska ödslig. Det är väldigt vackert i Saltoluokta, så passa på att åka dit om ni har möjligheter. Maten är dessutom högklassig så det ska man inte missa.

Resan ner till Porjus flöt utan större missöden och där tankade vi. Samtidigt försökte ett par tyskar fylla sin BMW men det gick ikket. Deras kort funkade inte. Men det finns goda människor överallt. Kvinnan som drev kiosken kom till deras undsättning. de fick låna hennes kort o betala henne.

Strax nedanför Porjus går rester av den gamla vägen. Vi åkte in på den o fick se en gammal bro som man använt för både tåg och bilar. En järnbro som vi fick veta hette Älvsborgsbron. Rätt kul namn. Efter nga foton fortsatte vi. Målet var Pakkobron. En bro som byggdes i slutet på 1800-talet. Inlandsbanan är det och Tåget som går där brukar stanna för att de som åker med, får chans att se näcken spela. Dit skulle vi.

Efter Ligga svänger vi in på en grusväg. 3 km längre fram uppenbarar sig en vacker stenbro. Bäcken som rinner under den är vacker, om man inte går över bron så missar man fallet. Många fall har jag sett men detta är riktigt vackert.

Vi sätter oss o fikar på hällarna. Kan tänka mej att en solig dag skulle vara helt underbar att tillbringa där.

När vi sitter o pratar så ljuder tågsignalen. Micke agerar blixtsnabbt..Tåget kommer. Nu ska vi fota. Tyvärr var tempen såpass låg så näcken uteblir. Men tåget får vi på bild. Och faktum är att näcken kommer ner o pratar med oss. Han äger huset invid bäcken och brukar gå o sätta sig om tempen överstiger 15 grader. Så nää jag får ju inte se honom im action..Men ni, JAG har träffat honom..påklädd.

Vi blev där ett tag för bilderna måste tas. Så medans fotografen gjorde sitt jobb gjorde jag mitt. Jag hittade nga fina stenar som nu ligger här hemma. Lättroade typer.

På väg hemmåt hade skymingen börjat. Vi hade en fantastisk kvällsol så reskompisen ville dra en repa in efter Kvikkjokksvägen. Ja varför inte..jag har ju aldrig varit där..Vi körde nga mil o både Micke o jag fick nga foton...JA vi ska nog inte jämföra kvaliten men jag är nöjd med min egen prestation..;)

Kanske får jag återkomma med reseberättelse därifrån.

Vi vände när ljuset blivit sämre och passerade snart Jokkmokk. Rätt dött men då var ju kl 1 på natten. Dimman hade börjat lägga sig och jag hade enorma problem med visiret. Det immade av fukten o min andedräkt.

Vi stannade flertalet gånger för att vi frös. Vi klädde oss ännu mer och mitt i allt så kom Micke på att vi skulle koka kaffe. Tuur han var så smart för det gjorde att jag klarade av att köra hem. För jag lyckades bli ganska varm.

Medans vi väntade på att kaffet skulle koka så stannde en bärgningsbil hos oss. Killen som körde frågade om vi hade ngt problem med hojjarna. Det hade vi ju inte men vi frös. Tänk att han stannde. Helt suveränt. Han berättade för oss om en olycka i Svartlå där en ung kille fått sätta sitt liv till. Vi kom att passera stället på hemvägen. Kändes som en onödig händelse, men man vet ju inte vad som hänt.

Vi kom väl hem vid 3 tiden och då hade vi stannat flertalet gånger. Micke han studsade som en boll för han både frös o var trött. 

Väl hemma så blev det en kopp the o en lååång dusch. 

Jag är jättenöjd med resan o sällskapet. Hade inte Micke varit med hade jag ju missat en massa...för att inte nämna Näcken. så TACK Micke för att du följde med.

Efter norgeresan var tanken att åka iväg på en annan tur, men personen som bjudit in mej hörde aldrig av sig, så jag förmodar att jag inte var välkommer att följa med.

Nu hör jag till den kategori människor som inte låter mej "gå under" för att nån är taskig så jag fick ett trevligt förslag, som jag hakade på.

Runt 10 på lördagen kom min kompis o vi skulle ta oss en heldag på hoj. Vi började med att köra mot Morjärv. Tanken var att besöka GKs, käka en glass o sen fara vidare. Vägen dit , via Niemisel , är varierande. vissa partier är riktigt "bumpy road" o andra bra. Rätt mycket ren efter vägen så man gör rättast i att hålla en rimlig fart. Nu måste jag erkänna att det kan vara svårt när vägen är i bra skick.

Naturligtvis så kom renen fram precis när jag körde om en husbil, för husbilarna har ju hittat hit åxå. Det gick bra o ganska snart var vi framme.

Min kompis hade aldrig varit på GKs så det kom att bli en timme där. Plus endel utgifter som JAG inte räknat med...ni vet "bra att ha saker";).

Ja glass blev de ju. Åsså träffade vi på ett par som åxå hade tagit sig en lördagstur på hojjen. Vi surrade med dem ett tag innan vi åter satte oss på hojjarna.

Precis utanför Morjärv öppnade sig himlen o regnet öste ner...ca 5 minuter. Sen kom solen igen. Jag lovar, mellan Morjäv o Överkalix kan man inte köra sakta, trots stoppklossar. Och har ni tänkt på vilken fantastisk natur det är där. Älven som ändrar skepnad hela vägen. Från att stilla rinna, bli ett brett sel o nästan stå still, till att rasande virvla  förbi Räktforsens steniga parti. När jag var barn var skogarna täta efter vägen och nu när man åker där så är det avverkat en hel del. Trollskogstiden är förbi.

Jag körde in vid Nilles bar, tänkte vi skulle köra över Svartbyn o kolla läget. Nu är det nog inte en världsmetropol, men trots allt så är det en rätt vacker bygd.

Ni som är intresserade av gamla traktorer ska ju passera där. det finns en som har ett helt gäng med traktorer uppställda vid vägen, man kan inte missa det.

Vårat mål var Nybyn o en kvinna som har två riktigt fina kissar som vi skulle gosa med. Inne i överkalix var det väl inget större röj, men när vi passerade Brännvalls cafe satt en hel del där o fikade. En gång i tiden jobbade min mormor där. Och ni som ännu inte varit dit o fikat, gör det. En nostalgitripp få man nog säga.

Vi stannade i Nybyn i säkert en timme o surrade med en mycket trevlig person. Tänk vad många fina människor vi har runt oss som vi aldrig får chansen att träffa. Mc ger en massa möjligheter till snack, som man vanligtvis inte gör när man är ute med bil. Vi fick oss lite kaffe o fotsatte vidare.

Övertorneå skulle få sig en påhälsning.

Jag var dit för en massa år sedan, på en begravning. Körde från Överkalix. Vägen var fin då. Nu hade den fått sig några tjälskador så det pågick en makover som började ca 2 mil från Byn. Nu var det inte så farligt för det var bara översta lagret på asfalten som skalats bort. Inget lösgrus precis.

Övertorneå ligger vackert till vid älven. Nu hade mörka moln tornat upp sig, men det regnade inte. Vi passade på att inta en snabblunch i form av en hamburgare. Sen tankade vi lite. Tanken var att köra neråt via finland o i finland är bensinen ngt dyrare..ca 1 kr.

Precis när vi körde över bron så började det dugga, men det slutade när vi körde in i Ylitornio. Där skulle det inhandlas longdrinks. Man måste ju passa på när man ändå är i närheten.

Världen är liten , för på parkeringen stod det folk från Luleå, som kompisen kände. De hade varit ngn dag i Finland o mått gott. Ja det kan man ju åxå göra.

Vi fortsatte vidare söderut o klockan var nog runt 4 på em nu. IKEA var ju ett av målen, ja inte för mej, men jag hänger ju med...Jag kan ju styra vagnen om inte annat.

I finland är ju vägarna i ett helt annat skick. Inte specielltmånga skador där inte. Men hastigheten är 80 o 100. Husen är målade i pastellkulörer, mestadels gula. Visst finns andra färger åxå..exempelvis ett rosa timrat hus. Synd på den timringen. Men men vi har ju alla olika tycken.

I finska Kukkola stannade vi till. Fantastiskt vackert ställe med den virvlande forsen framför oss. Vi satte oss på en stock o drack kaffe. Som underhållning hade vi en man som håvade sik. Ser lite vanskligt ut där de står i båten som är fastknuten i en brygga mitt ute i strömmen. Undrar om man skulle överleva en färd nedför forsen. Nåja nu skulle vi inte ens testa..;)

Att köra i finland är nog rätt likt hemma förtom skyltarna. Nu råkar jag kunna lite finska men jag lovar, det är inte alltid så lätt att förstå vart man ska köra. Nåja. att köra över från Tornio till Happis är ju inte så svårt. O vi körde inte alls vilse.

Framme på IKEA svidade vi om till sommarkläder. Man kan ju inte äntra en sån affär i hojstället. Då flyter man bort.

Ja just det, jag köpte ju nya hojstövlar sist jag var till finland. De ser prexis ut som skinnstövlar. Rätt snygga. Men de är gjorda i ett sorts gummi. Jättesköna till och med att gå i. Dem hade jag¨på mej o inte ett skavsår fick jag trots att det var första gången.

Vi strosade runt i affären, åt lite, fortsatte runt. Jag träffade en fd arbetskompis, som inte kände igen mej alls förrän vi började prata. Rätt kul faktiskt.

Ni som nu känner mej vet ju att jag har en tendens att lessna rätt snabbt på att gå runt utan ngt mål. Jag köpte två mindre burkar...kompisen tyckte  att det var urkul..och det var ju bra. Vi stannade tills vi blev utslängda...

Hemfärden gick via Kalix och Storön. Fantastiskt vacker därute. Vi stannade tll i hamnen o bara njööt av utsikten mot havet.

Nu måste jag erkänna att vägen ditut bitvis är dålig. MEN det är värt att åka. Passa på att köra ner till de olika hamnarna (för det finns flera efter vägen) DET ÄR JÄTTEFINT DÄR. Min förra mckompis brukade kajka runt o utforska olika ställen så jag har sett en hel del.

När vi kom närmare Boden låg dimman över ängarna. Det ser så fint ut. lite trollskt. Men fuktigt o lite kyligt hade det blivit. väl hemma intogs en kopp the o mackor. Jag tror att vi var rätt nöjda bägge två med vår tolvtimmarstur i omnejden.

Sist ur sängen, som vanligt. När jag vek undan gardinen tänkte jag..Oooops idag ÄR det dimma. När jag kollade närmre så var det rutan som immat igen!!!

Ute i köket var det febril aktivitet. Verkade som att reskompisarna längtade hem. Jag hade nog kunnat fortsätta ngn dag till men ensam skulle nog inte vara lika roligt.

Hojjarna packades o regnkläderna åkte på, det duggade lite o molnen låg nästan i backen. Mina skor var väl inte helt torra så jag tog på mej ett par plastpåsar över sockan så jag inte skulle frysa. Funkar jättebra, ett knep som jag lärde mej när jag var ute o jagade fågel o blev blöt.

En av hojjarna ville inte starta, så ägaren gick in efter en kastrull, gav den några slag och vips så startade den. TUR DE ANDRA VET HUR MAN KAN GÖRA. sJÄLV HADE JAG NOG GETT UPP-

Första etappen blev att ta sig över gränsen och det var ingen lek. Ju högre upp destå tätare dimma. Jag såg precis framförvarande hoj inget annat. Man fick en känsla av att det var stup på ena sidan men man såg det inte. Jätteotäckt tyckte jag. Dessutom...vad gör man om det står ett djur på vägen. Man ser 10 m framför sig. Hinner man bromsa. Visiret immade.

Dimman var som tätast högst uppe på krönet o när vi började åka nedåt så lättade det rätt snabbt. Onekligen lite synd tt missa vyerna, för vi såg faktiskt INGET alls.

Vid gränsen började man åter se mer natur o inom en timme var det klar sol.

Rätt faschinerande att naturn kan vara så totalt olika i två länder. I Norge höga toppiga fjäll o i Sverige rundare lägre. För att inte tala om vägarna. För i Sverige är de myyycket bredare redan efter gränsövergången. Vi har faktiskt en mycket vacker fjällvärld men den är inte en lika stor utmaning som Norges.

Vi stannade vid Hemavans hotell. Jag har aldrig varit dit så jag blev nog en aning förvånad över litenheten. Regnkläderna åkte av för solen strålade o värmde. Nu kändes det som hemma igen.

Vissa problem igen med att starta en av hojjarna, men trägen viner. Den längtade nog åxå hem.

Fortsatt körde vi ner mot Tärnaby. Vi tänkte hälsa på Ingo, stickan o Anja, när vi ändå var så nära. Sagt o gjort vi rullade vidare och nuuu kom vi att passera Hemavan. Nu försod jag. Hemavan är ju en stor by under vintern, men under sommaren bor det nog bara ett fåtal fasta. Finns massor med boende för skidåkarna.

Finns många fina vyer när man kör neråt...eller åt sidan. Ja ni vet vad jag menar. stora fjällsjöar, små stugor o de mjukt rundade bergen runt. Lite snö på ngt ställe men inte alls som i Norge.

Rätt mycket mer insekter åxå. Vid vissa stråk smattrar det mot visiret.

Tärnaby ligger alldeles vid en stor sjö (tror jag) och när vi rullade in så kom det några droppar. Först hittatde vi ett lunchställe mitt i byn med de serverade bara fisk och en av kompisarna äter inte fisk, så vi åkte tilbaka till ett hotell i början av byn. Till min glädje så serverades det kåldolmar. Gott gotti gott gott.  Medans vi åt så regnade det. Men solen strålade helt underbart. Vädret är otroligt lynnigt. Ena stunden regn o några minuter senare sol.

Mätta o belåtna o nytankade fortsatte vi hemmåt. Vi matade mil måste jag erkänna. Vid ett tillfälle på en raksträcka hoppade en ren ut på vägen. Han som körde före mej fick verkligen bromsa. och jag som kom efter, fick användning av abs en. Efter det stannade vi för att lugna våra nerver o kolla allas bromsar. Ganska snabbt hade vi tagit oss till Sorsele. Där stannade vi vid en mack för påfyllning av godis o dränering av våra egna system. På parkeringen stod två tyskar med varsin fantasisk hoj. Den ena hade en Triumph som hade en riktigt bra höjd för mej. Han lät mej provsitta o då passade den andra mannen att ta ett foto av mej o honom. Han skulle skicka ett mms hem till frun. Sen fick jag provsitta BMWn. En GS 1200. Alldeles för hög men helt underbar. Jag ska önska mej längre ben i julklapp. De skulle åxå upp till Lofoten o Nordkap. Trevliga gubbar måste jag säga. Han med Triumpen hade en kamera fastsatt i fronten. Den hade jag kunnat äga. Så slipper jag ta fram telefonen i farten.

Mellan Sorsele o Arvidsjaur är det ju nästan bara skog så här var et bara att ta sig hem som gällde. Vi stannade till för att klä av oss mer. Varmt som bara den.

Mellan Arvidsjaur o Älvsbyn hade de ju ett långt vägarbete. Det skulle vi passera, Först kom vi till några småsnuttar o på ett ställe var det riktigt tjockt med grus så jag fick ett kast med hojjen. Jag hann tänka..-Nu gå det åt pipsvängen..Men jag lyckades häva sladden o kom upp på asfalten på fel sida. Tur jag inte fick möte. Det var inte dags än. Han tänkte nog på mej...han däruppe.

I Älvsbyn stannade vi o tog avsked av varann. Tre skulle till Luleå o två till Boden.

Färden hem gick via Brännbergsvägen och nu kändes den inte alls speciellt kurvig utan ganska mysig.

Det var faktiskt skönt att komma in på gården o parkera ekipaget. Att packa ur allt o surra med ungarna. Den egna sängen var trots allt, efterlängtad.

Det här är inte sista gången jag åker. Jag kan nog göra det ensam åxå. Men jag hoppas att jag även nästa sommar får möjligheten att åka ngnstans, under några dagar med andra likasinnade. För det var en härlig upplevelse och jag tyckte att det var trevligt. Tack för att jag fick följa med på denna resa. Hoppas att jag inte levde om för mycket!!

Ajojoj trots all stoppning man har runt kroppen så kändes brädorna från sängen. Hade iaf sovit bra. Men denna morgon vaknade jag INTE sist. Yipiee...Fler som va trötta av resan.

Molnen låg så långt nere så att bergen syntes bara till hälften.

Frukost intogs och vi hade två alternativ idag. Antingen skulle vi köra till Mo i Rana eller så till Tärnaby. Vi var ju tidsoptimister så vi siktade på Sverige. Nåja...vi ser ju.

Regnkläderna fick vänta för det såg inte regnigt ut. Kvällen innan hade det åskat en liten stund och på himlen såg vi två regnbågar. Inte så ofta man ser det men det händer ju.

Vi packade ihop alla grejjer o påbörjade vår trip. Fösta anhalten kom att bli Saltströmmen. Sorgligt nog tog ju dimman bort en hel del av det vackra, så jag kommer att åka samma väg ngn för att få se allt "på riktigt".

Jag fick den delikata uppgiften att köra först. Väg 17 är en relativt nyrepad så asfalten är jämn o fin. Och de som säger att den är tråkig att köra har fel, enligt mej. Den är både vacker o skön att köra.

Fram till Saltströmmen kändes lite som en transportsträcka.

Saltströmmen, för mej, är en massa roliga minnen. Jag o min fd man brukade åka dit o fiska sej o torsk med haspel. Vi fick alltid en hel del. Våran bröllopsresa gick åxå dit. En verklig tid av lycka, så jag känner för den platsen. En plats att må gott på.

Vi stannade vid brofästet och gick ner till strömmen. Fantastiska virvlar som troligen var fyllda med fisk. Det kokade. För en gångs skull var det få fiskare igång.

På denna plats är klipporna så otroligt vackert utskurna av vatten som slipat dem. Det ser ut som gammalt trä. De andra gick upp o jag stod o tittade ut över allt vackert, njööt o mådde gott. Vem vet, kanske man aldrig återvänder igen. Kanske gör man det. Framtiden får visa.

Uppe vid parkeringen hade gänget träffat på hojåkare som skulle uppåt. De hade sitt äventyr på Lofoten framför sig, vi hade vårt neråt, framför oss.

Nu behövde jag inte köra först, vilket jag tycker är skönt. För då kan jag koncentrera mej på naturen istället.

Som vanligt finns en hel del tunnlar som man ska passera och jag kommer ihåg en spciellt. Precis innan tunneln fanns en skylt som visade får. Jag tänkte,,,DET MÅSTE VARA FEL. Men icket, för i tunnelmynningen hade det legat får. Naturligtvis såg inte jag dem, men mina medresenärer hade sett dem. Så när vi stannade nästa gång så kom det upp att de sett dem där. Otroligt!! Egentligen livsfarligt. Så ett råd från oss...Var uppmärksam på skyltarna.

Vårat lunchstopp kom att bli i Örnes. På hotellet fick vi ngt som liknade en dubbelmacka med (för min del) en kycklingfile o sallad o annat jox. Mätt o belåten och varm kom vi så åter ut till hojjarna. Lite mer kläder åkte på för till o från så blev det lite kallt.

Svartisen är en glaciär som jag hört så mkt om. När vi stannade till vid en plats mitt emot så låg molnen alldeles för lågt för att man alls skulle kunna se detta. Lite trist. Men ännu en orsak till att åka tillbaka ngn.

Idag skulle vi åka med två färjor och den första som vi kom till skulle ta oss från Foröy till Ågskardet. En resa på ca 15min och på denna övergång stod vi bredvid hojjarna o såg absolut inget.

Nu hade vi lite tidsnöd, så när vi lagt till så drog vi direkt vidare till nästa färja. Jag såg ganska snabbt att två av de våra inte hängde på. Men eftersom en av dem hade kommunikation med en av oss så trodde jag att allt var ok. Nu visade det sig att den andra hojjen inte riktigt ville starta. Men efter ett tag så hade den gått igång o de kom ifatt oss precis innan andra färjan. Den som skulle ta oss från Jektvika till Kilbogdhamn.

Vi hade tur, den var nästan en halvtimme försenad. Och även om vi inte kom först så ville de ha hojjarna längst fram, så vi passerade alla bilar. Vi parkerade o gick upp o satte oss. Fönsterplats så vi såg den fina naturen i fjorden. Resan tog ca 1 timme.

När vi hade kört ngn mil efter färjan så började det regna. Vi stannade till vid en rastplats o tog på oss lite regnkläder. Jag kände mej lat o skippade byxorna. Det skulle jag få äta upp sen.

Till o från vräkte regnet ner. Ibland såg man nästan inget alls. Men ju närmre Mo i Rana vi kom desto bättre blev det. När vi kom in i stan så hade det slutat.

Mo i Rana är en vacker stad...eller den ligger vackert till.

Jag måste erkänna att precis där kände jag mej ursliten och genomblöt. Jag hade sjöar i skorna. Nu togs diskussionen om vi skulle åka till Tärna eller... Som tur var blev det att stanna. Så efter tankning o frukostköp drog vi till campingen. Där stod ett motellrum o väntade på oss. Ni kan nog ana att vissa av oss mådde HUR BRA SOM HELST.

Precis före oss hade tre tyska män tagit in i rummet bredvid. De skulle upp till Nordkap o Lofoten. Jag hörde, när jag packade ur hojjen, det välbekanta ljudet av en öl som öppnades.

Vi åt lite o sen klurade vi på hur mina skor skulle hinna torka til nästa morgon. De åkte in i varmluftsugnen. Funkade hur bra som helst. Trots mina vänners oro att det inte skulle bli bra. Jag fick nybakade skor nästa morgon. O de mådde bara bra. Jag lovar att jag somnade så fort jag la ner huvet på kudden.