Kan ni fatta..vi sov till halv 9. Urtrötta resenärer och nu var den värsta delen på våran resa gjord. Inga häftiga pass skulle passeras mer. Kanske en o annan motorväg..men annars. Ja Tibbe han loovade att nu kommer vägarna att vara körvänliga.

Vi steg upp o för första gången på resan fick jag ägg till frukost. Är en äggfantast utan dess like. Förr åt jag bara ägg när jag sov på hotell. Men numer äter jag massor med ägg även hemma. Gissa om jag saknat detta. Jag var urnöjd.

Nu skulle vi hitta ut från detta konstiga , men vackra ställe. Vi packade hojjarna o drog iväg .  

Vi körde från hotellet o det var inte det enklaste att hitta ut till storvägen. Det blev en hel del kryssande innan vi hittade rätt. Vi körde uppåt. högre o högre. En fantastisk vy över det samhället vi sovit i låg nedanför oss.

Vilken fantastisk värld vi lever i. Bara ut o res o upplev. Vi körde utmed bergskanten. Högt uppe men det verkade som att min värsta höjdrädsla hade gett med sig för det kändes alldeles ok att susa fram i kruvorna trots stupen. Målet idag skulle bli ....nånstans. Inget var planerat alls. 

Vi körde ganska högt uppe på bergskanten och vägen var för tillfället enfiligt. En  snickare eller nåt sånt körde förbi oss i hög fart. Ja man slutar aldrig förvånas över dessa fartdårar.    

Vi kom ner i dalen och det var riktigt vacker. När vi kört några mil i väldigt kuperad terräng kom vi fram till en liten by. Utanför husen var det utsmyckat med band o allehanda grejjer. Såg ut som att de hade firat ngt. När vi körde ut ur byn så passerade vi en kyrkogård. Helt otroligt vilken ordning de hade. Var tvungen att stanna o föreviga det..jättefint.

Vi körde nu på kurviga smala, men asfalterade vägar. Vi passerade några vägarbeten och kom fram till ett sagolandskap innehållade gullregnsbuskar, eller rättare sagt träd. De lyste upp med sina fina gula nyanser och det kändes som en riktig sagovärld. Väntade mej att trollgubbar skulle komma fram. Men tyvärr var nog det enda trollet...jag själv.

Vi fortsatte och började rulla nedför..Nu hamnade vi i serpentiner igen..Förmodligen ett pass för att snart komma nerpå flackland..Maggen började kurra..serpentinerna var skithäftiga så kameran åkte fram så jag kunde fota Tibbe..När jag kom in i kurvan så var jag tvungen att sätta telefonen i munnen..knäppa jag..suck.

Helt plötsligt kom vi till en kurva med ett vattenfall.. Det bara skrek..FOTA MEJ..varvid vi stannade bortanför i en hiskelig nedförsbacke..Vi fick använda stenar för att få hojjarna att inte välta när vi parkerade. Sen tog vi kaffet o lite kakor så vi kunde fika..jo rätt..mitt i en kurva.. Ni kan ju aldrig ana vad jag gjorde..;)

När vi suttit o njutit ett tag stannade två hojjar invid oss. Det var två par från Polen..Men det som var roligt var att en av kilarna prtade norska. Han berättade att han hade en restaurang i Oslo eller Trondheim..Han var från polen

eller "vad det nu var"..Världen är liten..När de fortsatte så gjorde vi åxå det. Vi kom ner i en fin dal o nu var det dags att tanka. Det blev fika till oss alla..Ja jag menar en glass till oss...Nu var det sådär äckligt varmt igen.Vi skulle nu hitta nånstans att äta lunch o sen fortsätta in i schweitz. 

Nu körde vi nere i en dal o vägen kändes väldigt rak..Vi körde o körde o sen fick jag vändsignalen. Tibbe hade sett en restauran en km tillbaka..Ja o jag som bara hänger på ..ja jag kör ju efter honom..Vi kommer till ett ställe där det står flera långtardare. parkerar och håller på att försmäkta..Varmt o fuktigt..

Det blev en pasta för mej o samma för Tibbe. När det är så varmt så har man int ee så stora matbehov..Ngt enkelt räcker..Vi satt kvar ganska länge o njöt av skuggan. När vi sen hoppa upp på hojjarna o körde vidare så upptäckte Tibbe att jag tappat halvlyset. Så vi körde in i ett samhälle o stannade till vid en mack. En kille kom ut o skruvade lös lampan..hämtade en ny..och satte dit den..Jag gjorde inget annat än betalade..Viken service.

Nu var vi nära gränsen och när vi väl var där så stod en karl där o vinkade oss förbi. De var inte alls intresserade av oss. Kanske tur det.   

Nu hade vi bytt land och färdades högre o högre. Samhället vi körde igenom låg på en kulle, ett berg, ett fjäll, ett JÄTTESTORT berg..som vi skulle över för att sedan komma ner i en fin tjusig dal med grönt vatten. Vi stannade där o tog igen oss en stund.

Tibbe försäkrade mej att det inte skulle bli mer stup.. Måste nu erkänna att jag nog slutat lita på honom..Iaf när det gäller branta hårnålskurvor. Men det var ju bara att gilla läget.. Jag kan ju inte bosätta mej i schweiz..eller kan jag??

Nu skulle vi bara över Berninapasset. För Tibbe hade ju kommit på att vi måste se St Moritz.. Ja jag gillar ju slalom så det måste vi se.

För mej är Bernina ett opelmärke så jag kände mej rätt trygg..och det skulle inte vara brant alls.

Efter lite fotning så fortsatte vi. Nu var Tibbe urless på att jag skulle köra bakom så jag fick köra först. Vi körde över ngt fjälliknande o framför mej tornade stora bergsmassiv fram. Hmm var de dessa som var Bernina? Ja då mina vänner så skulle inte Tibbe överleva så länge till. Vi körde högre o högre upp.. Vägen var nylagd o relativt bred. Stupen var avgrundsdjupa o jag kände av min höjdrädsla, som jag inte gjort på länge.. Illamående blev starkare o starkare. Kände att synfältet snävade ihop sig. Det kändes inte bra.. Dessutom började vi köra uppåt i hårnålskurvor..och jag såg vad som väntade. Efter en kurva kom vi fram till en grusparkering och jag kände att jag var tvungen att stanna. 

Av ngn anledning hade de hägnat in gräset men vi hoppade över o klättrade upp på en höjd för att dricka lite kaffe.

 N'ä jag slog inte honom för han försäkrade mej om att  vi strax var uppe. 

När vi fikat färdigt så hörde vi skällor komma mot oss. Vi började gå ner igen och precis när vi hoppat över avgränsningarna så kom ett gäng kossor med en ko"fåra"herde..ja ni vet vad jag menar. Kanske tur att vi var på rätt sida..

Nu var det bara några hårnålar kvar sen skulle ett plattlandskap breda ut sig framför mej. Vägen gick i mjuka kurvor över toppen. Snön låg kvar o det kändes ganska skönt men jag var tvungen att ta på mej handskarna. 

Vi körde över platån och började rulla neråt. Absolut inte så brant spm uppför men i en rätt skön lutning. Ett gammalt tåg kom stånkande och jag hurvades när jag visste vad den skulle nedför. 

När jag tittade bakåt i backspegeln såg jag ett ismassiv..skithäftigt.. Men det gick inte att stanna. 

Väl nere i dalen    var det inte långt till St moritz.

Onekligen en riktigt trevlig stad..eller samhälle. Vi var rätt trötta så Tibbe frågade en av lokalbefolkningen om ett ställe att sova på. 

Han hänvisade till ett hotell o sen även till vandrarhemmet.. Vi stannade till vid hotellet men det skulle kosta 210 Euro..så det blev inte hotell..Vandrarhemmet tog 27 Euro..så valet var enkelt.. Vi fick ett 4bäddsrum o hade sån tur så vi var ensamma. Vi åt o gick sen o la oss. Under natten regnade det.

Ojojoj..det kändes inte nådigt att vakna. HAde sovit nog dåligt på grund av det nackonda. Trots intaget av droger så hade smärtan väckt mej vid varje vändning. Och jag är som en torktumlare. Ligger nog inte stilla så länge.
JAg fick vända mej på sida o sakta sätta mej upp i sidled. Efter ytterligare en tablett så bad jag Tibbe ge mej en knådning. Jag var lite orolig över hur dagen skulle gå. Tänk om jag blev lika stel igen till kvällen. Huga vad elak jag skulle bli då.

Efter frukost och nedpackning så kom vi iväg. Det kändes inte alltför eländigt och nu hade vi bestämt att vi skulle köra ner till Gardasjön. Kanske skulle vi sova där. Men först skulle vi hitta en fotoaffär frö att fixa min kamera som fått spunk kvällen innan. Vi körde in till byn o hittade en liten fotoaffär. Där fick vi hjälp o de konstaterade att kameraladdaren hade gett upp. Jag köpte en ny och hade nu min hjärna varit lite alert så hade jag köpt ett minneskort. Men just denna morgon så var den inte alls vaken. 

Medans jag packade ner mina grejjer så köpte Tibbe en karta som räckte en bit in i Frankrike. 

JAg vet inte varför men jag har alltid trott att Gardasjön ligger på en platt slätt. Men nu är det inte riktigt så i verkligheten. Dagen såg ut att bli fin. Ett lätt dis låg över dalen när vi susade fram. Vi hade kört genom en av Italiens mer upplysta tunnlar , dock inte alltför lång. Det skulle nog bli en varm dag.

Vägarna var rätt fina och trafiken rätt nådig. Vi snirklade oss fram genom landskapet o påbörjade så en nedstigninng mot en dalgång. Serpentinerna var rätt breda men trafiken desto tätare. Ju längre ner vi kom desto vackrare blev det. Nu är jag ju inte så välutrustad med god syn så det tog rätt lång tid innan jag såg vad dalen innehöll.

Det var VINSTOCKAR!!! Yes. Vilken syn...underbara värld så vackert. Vinstockar så långt ögat kan se. Vi hade sån tur så vi kunde stanna rätt högt uppe på berget. Ngn smart Italienare hade byggt ut en av seprntinerna så att det gick att stanna o njuta av vyn. Vi parkerade o passade på att fota. Jag kände hur hela jag uppfylldes av ett lyckorus. Vin som alltid har varit en av mina stora intressen och som jag läst om detta. NUUUU fick jag även se o känna om jag ville. JAg hade kunnat stanna en evighet.

Nåja...det skulle ju bli spännande att köra genom området. För Tibbe hade lovat mej att vi skulle köra genom vinstocksodlingarna. Han höll vad han lovat.
Det kändes så häftigt att köra ner i dalen o glida fram mellan odlingarna. Små vackra välstädade byar passerade. Nu var det varmt. Jag kände att jag började bli hungrig o vi stannade till på ett torg inne i en by.

Det stod en Ducati parkerad med packning på så vi parkerade brevid o skulle sätta oss när killen, som ägde Duccen, började prata med oss. Det visade sig att han var från Norge och hade färdats genom Italien i drygt en vecka. Han skulle nu köra till Biltåget i Trento och dit var det inte långt kvar. Så nu passade han på att äta lite innan han åkte hem.

Han hade kört vid Gardasjön o kunde bara rekommendera det. Men han hade också besökt Dolomiterna och var helt såld på det. Han menade på att Trollstigen i Norge var en plutt jämfört med dem. Ja vad vet jag..har ju aldrig varit dit...än.

Han åkte vidare och vi satte oss o käkade en mycket god måltid. Värmen var liiite påfrestande o nu hade vi lärt oss att man tar av sig kläder o skor så mår man bättre.
Vi satt utanför restaurangen , som tillika visade sig vara ett sorts stadshus för byn. När jag skulle pudra näsan så tog det en hel evighet att hitta rätt dörr. Den låg på övre plan och det var marmorgovl i stora salar. Tom toaletterna var jättefina. Det skumma var att de inte kunde ta emot mitt mastercard när jag skulle betala. Ja eller kanske inte så skumt för är det ngt kort som inte funkar bra i europa så är det just mastercard. Visa verkar funka överallt.

Nu var vi nyladdade med energi o skulle fortsätta neråt. Vi körde vidare o kom ut ur den fina vindalen. Innan vi kom upp på motorvägen så ville vi tanka lite och hör o häpna när vi kom till en mack o ägaren sa att bensinen var slut..Hmmm konstigt. Nå vi fortsatte till nästa o fick till slut hjälp utav en mimikfattig kvinna. Hon rörde inte en min medans vi tankade. Det där med service var nog inte hennes starkaste sida. Men vi vart ju rätt nöjda med att ha fått fylla på lite.

Upp på ngn sorts motorväg kom vi och vi körde väl ngn mil innan jag fick den berömda vändom signalen utav orienteringsmästaren själv. Då hade vi passserat två skyltar som det stod Riva del Garda på. Så jag kan väl säga att vi bägge har lite synproblem..eller??

Nå vi vände och efter ytterligare två vändningar så hade vi nog funnit den rätta vägen. Det var inte ngn jättebred sak vi hamnade på men eftersom det stod MOT gardasjön på Italienska så var det väl bara att följa den.

Tempmätare visade nu 36 grader och trots att det fläktade så kändes det som att luften stod stilla. Vi körde uppåt o in i en tunnel. Den var inte den bäst upplysta. Vi låg i ömkörningsfilen o passerade ett flertal bilar. Helt plötsligt ser jag hur en bil kastar sig ut framför Tibbe. Jag ser hur han liksom rycker till och tänker..NU blir han påkörd. Men han hann bromsa. Gissa om en som blev arg. Han gasade ikapp bilen, som nu återvänt till höger körfält. Kör upp brevid o tutar o visar knytnäven. Nu var han riktigt förb...

VI körde ut ur tunneln o efter ngn kilometer kunde vi stanna o pusta ut. Ärligt så hann jag tänka tusen tankar där inne i tunneln. Trots att jag låg en bra bit bakom så hann jag se allt o hann även tänka på vad som kunde ha hänt om... Men tack o lov...vi kom helskinnade ur det, bägge två.

Vi fortsatte ner i dalen och passerade flera borgar som syntes på höjderna. Ni vet såna gamla saker som säkert var turistattraktioner. Men nu var det ju Gardasjön som hägrade. Plötsligt kom vi ut igenom en dal o in i nästa och Gardasjön öppnade sig.

Inte alls platt. Det var som en sänka med bergen omslutna kring sig. Jättevackert med det blågröna vattnet. Den var stooor. Jättestor. Jag ryser när jag tänker på känslan som genomfor mej.   

Vi körde på högersidan hela vägen. De hade byggt vägen genom otaliga tunnlar. Endel korta o endel riktigt långa med avfarter inne i tunnlarna. Trafiken var intensiv o blandad. Många hojar mötte oss o körde även förbi. Jag upplevde att vägen var ganska smal så jag kände inte för att brassa på hur mycket som helst. Samhällena som vi passerade låg på sluttningarna och var relativt tättbebyggda. . Jag tror att det var i Tignale som vi stannade. Vi körde ner till kajkanten o parkerade mellan flera andra hojer.

Nu var det 38 grader o svetten rann innanför kläderna. Jag skulle ju lämna en del av min kära mor där så jag tog av mej jackan o hjälmen. Spatserade iväg ner till stranden. Men hur jag än försökte så kom jag inte ner till vattnet. Stora stenar låg ivägen och jag kunde se mej själv balanserandes på dessa o så plums... Nää så roligt ville jag inte vara. SÅ jag gick tillbaka, satte mej på kajkanten och när ingen stod o kollade så släppte jag ner "det dära" i vattnet o det gled med vågorna. Det kändes bra att ha fått göra det. Hon ville ju så gärna komma till Italien. Min lilla mamma.

Medans vi stod vid hojjarna kom en kille fram o pratade med oss. Det verkade vara ngt konstigt med oss för att vi kom från Sverige. Sen var det detta med GS o tjej..Jaja..men nu kör jag det..

Han berättade att han jobbade med att exportera vin till bl a Sverige. Gissa om jag blev intresserad. Dessutom körde han åxå BMW. a det ni..Var det min Italienare som jag nu fick träffa. Njäää...jag måste erkänna att jag inte ens funderade i de banorna. Det var ju bara Amarone i min skalle. Ibland är man inte allt för smart. Tänk vilken 10poängare.. Hmm jag minns faktiskt inte hur han såg ut ens..asgarv.

Vi fortsatte vidare o Tibbe hade lovat att vi skulle stanna i Salo så skulle han programmera in resten av rutten. Jo nog stannade vi allt. MITT i en korsning. Han fixade o donade o jag dirigerade trafiken...Vi körde upp mot bergen igen. Det hade vi bestämt nere i Tignale. För vi stod inte ut med värmen. Planerna först hade ju varit Venedig..men det tar vi en annan gång.

Nu bar det sig inte bättre än att vi körde fel...IGEN. Men en vänlig man på moppe visade oss den rätta vägen. Klockan hade redan blivit halv sex o vi visste inte var vi skulle sova. Vi hade ett mål men man vet ju aldrig. Vi körde efter jättefina vägar och upp på en bergssida med jättefin utsikt. Efter två timmar var vi framme. Vi hamnade i Bagolino. Vi körde in i samhället o hittade absolut inget. Det fanns skyltar om hotell men ingen vägbeskrivning. Eller så handlade det om att vi helt enkelt inte fattade vad som stod på skyltarna. Troligen var det så.

Vi pakerade o då kom det fram en suspekt typ. Rökte en cigg, ca 30 år. Skitiga kläder o massor med tatueringar. Lite ärrig i hyn. Han skulle absolut visa oss vägen.

Nu kände jag mej väldigt liten. Med honom kom en kvinna. Hon såg precis likadan ut. Kläderna hängde lite säckigt på henne. Han hämtade sin bil o kom fram till oss. Vi skulle följa honom. Han körde en sprilland nu merchedes. Hmm fattar ni vad som rörde sig i min skalle. Oråd.

Nå jag hängde efter Tibbe med ett visst avstånd. Jag visste ju att jag hade rätt mycket att köra med, så jag kunde kanske fly om det behövdes.

Vi körde o kom in på jättesmala skumma vägar. Mitt hjärta skendae av obehag. Helt plötsligt öppnar sig vyn över en jättevacker sjö och ett fint hotell blir synligt. Vi pakerade och killen rusade in o kollade..Nej det var fullt. Ja men han skulle guida oss till ett annat hotell som han kände till.

Hmm kunde detta vara riktigt sant.. Upp igen o vidare. Klockan var åtta o det började skymma. Vi körde ytterligare nga km genom konstiga gränder och åter kom vi ut till en väldigt naturskön plats. Dääär fick han napp.

Vi parkerade och tackade så mycket för hjälpen. Han susa de iväg glatt, tyckte att så hjälper väl alla till.

ja ni..gissa om jag kände mej dum. Såå himla gulligt att verkligen se till att vi skulle hitta nåt. Snacka om att ha förutfattade meningar om folk. Fy dej Anki. Nåja jag vet att även Tibbe hade funderat.

Vi kom att sova på Pescatore i Bagolino. Ett jättefint hotell med en underbar sjöutsikt. Personalen var underbara o vi kunde parkera under tak. Middan var färdig att intas trots avv vi kom så sent. Wifin funka.

Efter dusch o mat tog vi oss en liten tur runt, bara för att få röra på benen. Sen gick vi upp o la oss. Jag tror att jag somnade innan jag nått kudden. Vilken dag och vilket äventyr jag varit med om. Nacken hade inte varit alltför ond o på kvällen kändes allt riktigt bra.

Ja då står vi här o ska strax köra in på färjan som kommer att ta oss till Kiel. Jag har kört genom incheckningen med biljetten hängandes i munnen. Jag är nog stressad över situationen så jag skulle aldrig fixat att stanna o rota fram den ut tankväskan. Då hade jag antagligen tappat ut en massa ur den o sen vält allt. Ja jag känner mej själv. Men hon som sitter i incheckningen verkar inte vara speciellt brydd om min salivindränkta biljett. SÅ jag får komma in i rätt fåra. Tibbe kör först så det är inte så svårt att hitta rätt. Bakom mej kommer en glidare som ska till samma ställe som oss. (Biljetterna har vi ju bokat hemma o det kostar dryga tusenlappen per persom med allt)

Ni ska veta att jag tvekat länge att köra in i denna flytande dödsfälla. Biljetten bokades för några veckor sedan men jag har aldrig gillat att vara instängd i dessa flytande lådor. Provade på en gång på 80talet o jag minns inte så mkt, mer än att jag inte gillade det.

Vi har fått köra in i mcfållan vilket innebär att vi åxå får köra in först. Så jag tar rygg på Tibbe o kör in. Smalt är det. Känns som att jag ska köra ner i älven istället. Sen har de ju hittat på nästa galenskap. Vi ska köra upp på VÅNING 2. Eländes...Jag försöker att brassa på lite, vill ju inte ha motorstopp mitt på rampen.Men det är ju inte slut på det otäcka med det. Golvet på väning två är fullt med vatten. Fattas ju bara att jag får vattenplaning o kör omkull. Så jag tar en riktig rundvändning för att komma till andra sidan. Nu snackar vi om 20-30 meter.Javisst jag överdriver..men skiträdd är jag.

JAg fixar ju det, men det visste ni redan. Självklart..det är ju inte isgata på däck. Jag parkerar brevid de andra o början packa ur det jag ska ha med mej upp. Vi hjälps åt att spänna fast hojjarna o sen går vi upp o letar vår hytt.

11 våningar o hojen står på väning 5. Nu känns det ännu mer scary.Vi bor på våning 8 o när vi hittar rätt är jag innerligt glad att han bokade hytt med fönster. Då kan jag iaf se ut.

För att jag ska vara lugn så bestämmer vi att vi går upp på däck.

Men det är ingen liten båt..Så att hitta upp visar sig ta tid. Det är tre korridorer men femhundraelva hytter. Huurrrvas vad jag känner mej otrygg. Och sen när vi ska gå upp så har de ju inte ens lärt sig att bygga trappor som är hela. Nä nog ska de ha mej att gå flera våningar upp i brutna trappor. Jag måste stanna efter ett tag för mitt hjärta håller på att hoppa ut.

Tibbe som är en snäll man försöker lugna ner mej. Och efter en liten stund så bestämmer jag mej för att fortsätta. Väl uppe på däck blåser det lite o det känns skönt att komma upp i det fria.

Ärligt skulle jag aldrig hoppa om det hände nåt men bara vetskapen att det är möjligt lugnar mej.

Vi står o spanar på de som ska köra in o konstaterar att det är en massa långtradare som kör in. Och var får alla plats. Det känns som att inlastningen aldrig tar slut.

Strax efter halv sju kastar vi loss och bara att vända denna koloss tar en halvtimme. Den ryms precis i älven. Det finns några meter till godo på bägge sidorna. Ett lastfartyg passerade oss o den känns som en liten legobåt.

Tibbe som är en klurig man (jag kallar honom proffessor Kalkyl) satt o räknade på vad denna koloss kunde väga, fullastad. Kom fram till den nätta siffran av 40000ton. Ja inte vet jag. Känns bara en aning ofattbart att ngt sånt kan flyta. Sen började vi diskutera hur långt ner den sjunker med all denna last. Några meter är det nog.

Ju senare det blev desto kallare blev det. Kvällen var otroligt vacker där vi gled framåt, nästan ljudlöst.

För att få tiden att gå gick vi ner på restaurangvåningen. Där passerade vi affärer och det var verkligen billigt. En Martini för 69 kr..Tur vi kör hoj. 

Det blev en sen middag bestående av yoghurt o mackor. Sen var det dags att knyta sig (hur det nu skulle gå).

Men det gick. Jag vaknade en gång under natten. Gluttade ut o såg...grå grå grå grå. Ja det var inte helt svart men förmodligen tjocka. Sen fick jag övertala mej själv att jag INTE sov i en hytt i en stoor färja. Nä jag låg på en blomsteräng med någon jag gillar att vara med..så somnade jag om.

Onsdag

Jag vaknade o konstaterade att vi försovit oss. Klev upp o började packa. Väckte Tibbe o vi käkade frukost. Kände mej jätestressad. Men när vi kollade ut så var vi fortfarande utomskärs. Klockan på tvn gick fel. Så vi hade en timme på oss. Pjui

Det var grått o trist o frågan var om det regnade. MEn det verkade inte så.

Nu var jag ju orolig över om jag skulle halka ner från rampen. Snacka om att man är nojjig. Nere på parkeringen träffade vi ett trevligt par som skulle åka..ja nånstans. De hade inte riktigt bestämt sig. Man hinner ju prata en hel del när man packar hojen. Det var väl ett tjugotal hojjar vid oss. Själva urlastningen gick smärtfritt o jag ramla inte alls av rampen. Väl utanför stod Andy o väntade på oss.

Han hade lovat komma o möta oss o vi fick en liten sightseeing genom Kiel. Sen slapp vi autobahn fram till Bordesholm, där han o Kiki bor. Vi fick lunch o mycket trevligt snack med dem. Tibbe hann laga sina packväskor.

Sen intog vi autobahn.

Vi hade en tid att passa för vi skulle åka med Autotzug till Village i Österrike. Jag visste inte riktigt vad som väntade mej men jag anade att det kunde bli en utmaning.

Autobahn...ja ni. Inte är jag rädd för fart men denna förvirrade värld..ojoj ingen ordning alls. Bilar o husvagnar o en o annan lastbil for som förvirrade höns mellan körfälten. Vi körde om o om o om o om. Hela tiden jobba jobba. Sen helt plötsligt var det nån som bromsade i omkörningsfilen för att nån låg o såsade..Flöt inte alls spec bra, tyckte jag. Tur att det bara var 5 mil vi skulle köra.

Ja nu blev det ju att köra igenom Hamburg åxå. Och där var det trafik. När vi kom fram till en smal bakgata var jag helt övertygad om att signalen VÄND skulle komma. Vi stod i bilkö och nu var det nog 27 grader. Man kände att det rann svett innanför jackan. Kön rörde sig jäääättesakta. Men det var rätt..förutom att vi inte stod i mckön..Men eftersom vägen var så smal så kom vi inte fram dit så fort. 

Vi visade våra biljetter o fick en lapp med destinationen som skulle fästas på rutan. Sen körde vi till rätt ingång. 

Att köra in o parkera hojen kan vara lite klurigt. Vagnarna är öppna o i två våningar. Man kör in i den undre delen och man kan inte sitta upprätt. Man hukar sig. Underlaget är av metall. man åker som i en berg-o-dalbana- Delen där vagnarna är fästa vid varandra är hög o sen är den delen som man står på lägre. Känns lite otäckt eftersom vid vissa tillfällen når jag inte ner. Jag fick gasa o vinglade fram genom vagnarna. När jag kommit fram till parkeringen så kunde jag lämna hojen för det fanns personal som spände fast den. Dessvärre var jag tvungen att ta med mej alla lösa väskor, förutom pckväskorna. Inte ens den som alltid ligger på hojjen fick vara kvar. Du milde vad jag fick bära.

Nu var vagnen inte så långt borta så pinan var kort. Vi hade två danska resenärer i vagnen när vi kom. Ett par som skulle bila i Europa. 

Lite försenade vart vi men när vi väl var igång så gick det rätt fort. Tåget gick strax före 14 o vi skulle vara framme vid halv tio dan därpå.

Det danska paret var väldigt trevliga och det gick att förstå dem. Vi satt o surrade en hel del o sen tog vi en tur till restaurangvagnen o käkade lite. Där träffade vi ett par från Gävle som skulle till Kroatien. Två timmar senare sa vi hejdå o gick tillbaka. Då hade vi fått en till medpassagerare. Åxå en dansk. Skillnaden var att honom förstod vi inte. Han pratade som de två kockarna i the muppet show..mummelemummel...Men så mycket fick vi koll på att han skulle köra hoj till Albanien. Han satt o läste in sig på landet under resan. Till o med paret hade svårt att fatta vad han sa.

Att sova på tåget var väl ingen dröm. Sängen var stenhård. Kändes som att ligga på en planka. Men jag sov mellan vändningarna. Naturligtvis sov jag högst upp så jag undvek att klättra ner på natten. 

Torsdag

Vaknade o kollade ner. Alla förutom jag o mummelmannen hade stigit upp. Kl var nog halv åtta. Kroppen kändes som att man sprungit en mil på asfalt. Stel o avdomnad. Fast jag är så välisolerad så hade jag ont i axlarna o höfterna av det hårda underlaget. Men jag tog mej ner utan att göra mej illa.

Frukosten bestod av luftbröd o marmelad..Huga...Utsikten i Österrike var fantastisk. Vi körde i dalgångarna. Jag kunde redan ana vad jag skulle få se under kommande veckor.

Väl i Village fick vi stiga ur o ställa oss på uppsamlingsplatsen. Sen kom vagnarna till olika ramper så att vi kunde köra ut. Samma procedur med att huka sig o köra som en vingelpelle. Men allt gick bra. Efter alla sedvanliga pussar på kinden hälsningar, med alla som kommit med samma tåg. Vi skulle ju på mcträff och detta var en av samligspunkterna. Nu skulle äventyret börja.

Ja man kan ju undra hur jag har planerat o tänkt...

Fick en hint om att det skulle vara billigare att serva hojjen i Grannlandet i öst. Kan ju konstatera att det är det. 

Facebook är ju en fantastisk uppfinning. Man kan boka tider hos verkstan genom detta. Det går jag lovar..Jag lyckades.

Sagt o gjort, jag bokade en tid till idag kl 15. Kl 15 i finland är kl 14 härhemma. DET kan jag lova att jag inte alls tänkte på. Det var en vänlig själ som gjorde mej medveten om detta. Tur för om jag gjort som jag planerat hade jag kommit 40 min försent..

Jag skulle så stort åka kl 9. Packade o donade o helt plötsligt var den 20 över 9. Snabbt ut o komma iväg. Jag hade gått omkring hela morgonen o intalat mej själv om att det inte skulle vara hela världen om det nu regnade litegrann. Du klarar det Anki. Det är ju bara lite regn. Dessutom har jag ju tränat i Norge..So what!!

Ja! Det duggade när jag åkte iväg. Men det upphörde helt i Börjelslandet. Sen var det torrt i Kalix. Så jag körde faktiskt helt torr till Haparanda. Tankade (jag har ju en GS) och körde bakvägen till Rajalla. Inhandlade lite salmiaklikör för kommande resa. Vet inte varför men det verkar som att Tibbe har en baktanke med damerna i Italien..;)

Nåja efter uträttat förvärv skulle jag äntligen få köpa ngt åt mej själv. Åkte till Tarvikke för att inhandla en G9a. ÄNTLIGEn!! Som jag väntat på att rätt tillfälle skulle komma. Och det var NU. 
Har aldrig varit dit o visste inte riktigt var det låg, men faktum är att jag körde rätt direkt. Det finns en mening med saker o ting. Mannen i affären hade tom koll på att jag skulle dyka upp. Han plockade fram kartongen o registrerade mej...betalade o nu är den min..Jaja Mats du har den andra..Så spännande att se hur den kommer att funka. Nu kan jag kommunicera o akta er som kopplar ihop er med mej..oj vad ni ska få lyssna på babbel o sång...fniss.

När jag var klar på Tarvikke så var det bara att sätta sig o köra söderut. Först är ju motorvägen fin o bred o..ja allt. Man får susa rätt fort dessutom. 120km...och lite plus då...eller hur

Sen blir den smalare och smalare o till slut börjar man fundera på om man verkligen kör rätt. Dessutom måste jag erkänna att den är skittråkig...det är verkligen skog skog o skog..Jag som trodde att jag skulle få köra vid vatten men icket. Verkar som att finnarna inte bygger vägar så.

Sen så kom regnet. Det formligen spöregnade i 4 mil. Visiret immade o det skvätta upp vatten överallt. Dessutom gick det inte att köra förbi bilarna så även de var inkontinenta. 

Efter måånga mil så blev det motorväg igen o regnet upphörde. Då kom jag till Oulu. Tror ni vägen går genom byn...nono..man ser absolut inget av de centrala delarna..Men det går fort förbi och det är mycket trafik. 

Nu hade EMC skicka en jättefin vägbeskrivning till mej så det var inga större problem att hitta...eller att nästan hitta. Jag följde nämligen det jag hade i huvet...minnesmästaren..för jag körde en lite för mången högersväng o hamnade på en byggfirma. Hmm..nåt blev visst fel..Ja vad gör man då om man heter Randeblad..Jooo..man parkerar, letar fram telefonen o går in på fejjan. Nepp ingen kontakt..Hur i hela friden ska jag nu hitta..vem ska jag ringa som kan kolla..Just då kommer jag på att jag drog ut en vägbeskrivning o la den i kylväskan (just ett konstigt ställe att lägga den på) ...Kliver av o letar fram den..jAaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa..där står även vad verkstan heter..För det hade ju jag glömt.

Nu kunde jag bara konstatera att det jag skulle till låg inte där jag var. På med allt o iväg...Och det var skitenkelt att hitta. Stora skyltar så man missar det inte, bara man kör rätt. Nåja jag körde in o parkerade under tak...för det kom lite blött från ovan. Jag gick in o anmälde min närvaro..Kändes som att komma till doktorn...-JAg har en tid kl 15!!!

De tog in hojjen o jag gick o satte mej i deras cafeteria. De har en rätt stor cafeteria där det även går att äta. En mycket trevlig kvinna stod där o vi språkades en hel del. Jag passade ju på att fråga om jag kunde köra en annan väg för att få chans att se Oulus stad..Så det fick jag förklarat.

Jag klädde av mej allt..Nej nu ljuger jag..behöll vindbyxorna o en tröja på..Resten behövde få torka lite. Sen år jag min medhavda lunch..Hade nog varit liiite för upphetsad i Torneå så jag glömde att äta..Ja det blir så när man vill ha ngt så mycket..man glömmer viktiga saker som att äta.

När jag ätit så kom verkstadskillarna o ville prata med mej. Det visade sig att han som tagit emot min bokning fått för sig att jag skulle göra en 100 mila service. Nu hade ju jag tur så allt fanns dokumenterat på fejjan o de fick göra lite förändringar. Men jag betalade 2500 kr för en 1000 mila sevice och den vart mycket mer omfattande och tog längre tid.

Det som var kul med EMC var att man kunde kolla på när de servade hojjen. Man fick inte gå in men det fanns glasrutor in i verkstan så jag stod o kollade när de servade..ja inte hela tiden men en stund.

I samma hus finns ju dessutom affären och där finns det mycket man skulle behöva. MEn jag konstaterade att även om servicen inte är så dyr så kostar grejjerna en he del. Det var inte så stor skillnad på våra o deras priser. Då måste jag säga att Tarvikke har bättre priser.

Efter lite drygt 2 timmars väntande, Hojkollande o kaffedrickande så fick jag ut Pärlan. Vädret var grått men det regnade inte.

Vägbeskrivningen som kvinnan gett mej var mycket lätt att följa och jag kan bara konstatera att finska städer inte är speciellt vackra. Förutom en äldre del som jag passerade med fina, stora trähus. Kanske man borde köra in o parkera o gå lite..MEn nu ängtade jag nog mest hem o vädret inbjöd inte till större utsvävningar än genomfart.

Så var man ute på motorvägen igen och kunde dra på. Ja då började det spöregna. Så ortoligt skönt att få in regn i hjälmen o man blir nersvättad av alla stora långtardare..Just vad alla längtar efter en fredag kl 18 , på väg hem, 25 mil hemifrån. Livet leker!

Jag hann väl köra 5 mil när jag såg blålysen framför mej. Oooops hade jag nu gasat liite för mkt?? Nono det hade nog hänt ngt, för räddningstjänsten dirigerade om oss, in på en annan liten väg. Till en början var den asfalterad o kurvig..rätt mysig. Men sen blev det en grusväg..Spöregn o gammal grusväg som blir smalare o samalre..Framför mej kör sådär en 60 bilar o det blir lerigt. Mmmm visst gillar jag grus..men lera o långtardare o husbilar..Njä inte ens jag gillar sånt.

Några glidarhojjar hade stannat vid vägkanten, antar att de gett upp. Det var inge kul alls. MEn jag hade gett mej tusan på att komma hem så jag fortsatte. jag försökte intala mej själv att det inte alls var halt. Så då var det inte det. Vägen var smal.

Efter en timmes körande så kom vi äntligen ut på asfalt igen. Polisen stod o dirigerade ut oss. Tänk jag behövde inte ens stanna vid stoppskylten. Polisen ville bara att vi skulle köra för trafiken var väldigt intensiv.

Det var jätteskönt att få fast mark under hjulen..och jag började med projekt omkörning. Att ligga bakom var ingen höjdare alls. SÅ jag hamnade först o sikten blev genast mycket bättre. Jag blev ju inte mindre blöt men jag såg ju. Bättre än inget. Det regnade ända till Haparanda och jag stannade o tag en fika på macken. Jaaa jag tankade åxå för nu hade reserven börjat larma. 

Regnet avtog o i Kalix var det åter uppehåll. Konstigt det verkar som att det inte regnar där..Jag körde nämligen torr till Flarkenvägen, sen fick jag en ordentlig dusch hela vägen hem. När jag kom in så rann det om mej. 

Det blev en välbehövlig dusch, hett...En nyttig lärdom och ett litet äventyr, såhär på en vanlig fredag

Torsdag morgon o solen skiner. Har huset fullt av ungdomar som haft preexamensparty. Men med öronproppar så ordnar sig sovandet. Så jag är pigg o sugen på äventyr.

Packar det sista o ger mej av till Korsningen vid Börjelslandet. Vägen dit är förrädisk.. Den inbjuder till en alldeles för hög fart, men tillåter minimal...

Jag har bestämt tidigare att jag ska fima gänget när de kommer åkandes..så jag riggar paddan. Just då får jag ett sms..Var är du???

Jag har ju skrivit till arrangören o min vän Tibbe att jag skulle vänta i korsningen. Så var är problemet..Jepp en släng av alzheimer light har drabbat herrerna. 

Nåväl efter många om o men så kommer de åkandes. Jag filmar o sen hakar jag på dem. 

Vi är 9 hojjar som kör o till min förvåning så släpper 2 taget om oss när vi kör upp vid Töre..Får sen veta att de bara hängde på ett tag.

 Vårat första stopp blir i Morjärv, där KalixMagnus hakar på. Han har en  spejsig BMW..Antagligen rätt ny modell. Svart o snygg. (Nu förväntar jag mej en modellkommentar)

Alla hälsar på varann o jag med mitt teflonmnne har allt sjå i världen att minnas nåt..

Vi fortsätter mot Överkalix, där Eva lovat fika. Innan vi kommit fram har alla namnen försvunnit..Men en sak får jag äntligen koll på..Det är vars Hjorten bor..för NU ser jag skylten när vi passerar.

Evas parenteser bor i en del av Överkalix där man förväntas ha antingen pool eller skjutbana i källaren..Nåväl vi hittar varken eller i deras hus..trots idogt sökande..;)

Hela gänget inmundigar fika o vi får titta lite närmare på varandra. När Eva fått plats med sina prylar i packboxarna så drar vi vidare.

Detta gäng gillar att mata mil och eftersom jag gillar att fota så kan jag väl erkänna att det inte blir giftermål. Mina resor brukar ta liiite längre tid. Det finns ju rätt mycket att föreviga i vårt vackra land.

När vi passerat infarten till Hakkas o jag inte fått ngn respons av härföraren inser jag att vi MÅSTE stanna i Gällivare. Alla blir nog inte så lyckliga på mej..Men bättre det än soppatorsk. Visst det finns ju de som har lite reservdunkar..Men min står kvar hemma i bodan.

I Gällivare på OK står dessutom en 800GS. En snygg hoj o ägaren säger sig vara nöjd. Förstår jag..

Färden går vidare o vi matar på. Tanken är att vi ska dejta Övikarna i Lappesuando o käka lunch där..Spännande. Det visar sig att de ansluter med 8 hojjar.

En samlig män som kört tillsammans ett bra tag. Mycket lätta att lära känna. Men så är det ju med hojåkandet. Modellerna varierar och jag måste erkänna att jag har dålig koll på alla dessa K och R, RT, GL,GLT..jag kan ju bara GS o adventure. Men variationen är rätt stor o hojjarna åxå.

Lunchen har våran reseledare Ola fixat. Ja han har ju inte lagat den, men ordnat så att restaurangen lagar o fixar till oss. Är en viltskavsgryta som är riktigt god. 

Mätta o belåtna beger vi oss till Kiruna för att tanka. Sista sverigetankningen...sen blir det Norgepriser.

När vi kör ut från Kiruna är det som att påbörja en resa till ngt spännande. Fjällen är otroligt olika det vi är van vid. Man blir liksom en plutt i oändligheten. Allt är så stort. Bergen, dalarna, vattendragen...

Farten är hög o jag inser att det gäller att fota i flykt. Nu har jag ju gjort det i flera år så jag riggar allt o trycker av när tillfälle ges.  Man vet inte om resultatet förrän man stannat. ( det blev rätt bra bilder)

 Vi kör fram till Vassijaure. Där ska vi sova första natten. Precis när jag parkerat så frågar en av GS åkarna om jag vill hänga på till Narvik..Ja varför inte. Vädret är strålande o kanske kan jag fota lite mer då. Jag hänger på honom o vi får en toppentur. När vi kör ner till Narvik har vi 26 grader. Vi tankar o stannar o fotar litegrann. Vi hittar en liten hamn. Han är åxå utrustad med en bra kamera. Enkelt..Sen förstår han fort att jag letar efter fina saker..Så han kollar o stannar där det finns Ankimotiv..Jag inser att jag är så lätt att känna..Som en öppen bok.

 Väl tillbaka i Vassijaure får man sig en välbehövd dusch. Jag får kolla in filmerna som Mats filmat på Narviksturen och sen blir det maaat.

Tänk vilken kväll det blir. Vi är ca 15 vuxna människor som umgås..Endel åker bob i snön. ( ja det ligger kvar en hel del däruppe). Graderna är drygt 20. Solen strålar o himlen är blå. Vi skrattar o mår riktigt gott. Att sova känns konstigt eftersom det är ljust dygnet runt. Jag måste täcka över fönstrena, trots att jag alltid levt häruppe.

Fredag morgon.

Dags att åka över gränsen (igen). Kan erkänna att jag bara åker med idag. Det är ju denna berömda NÅN som kan rutten.

Vi käkar gemensam frukost och packar hojjarna. Vi delar upp oss i två gäng så att det inte blir en massa tjafs med omkörningarna osv. Första gänget drar en kvart innan.

Det är så häftigt när vi passerade riksgränsen, för strax efter det kommer 4 helikoptrar lågtflygande. Man får känslan av att det är temat i serien Mars som utspelar sig. Jag hör musiken.
Vi hinner köra ganska långt innan vi ser regnmolnen hopa sig. Jag hoppas in i det längsta att vi ska byta färdriktning, men sån tur har man ju inte.

Det tog nog exakt 10 minuter innan jag vart helt genomblöt. Min jacka är nog aldrig impregnerad. Som tur var så kom nån på, i gänget, att vi skulle stanna vid en mack o dricka lite kaffe..och tanka. När jag kom in på toan så var jag helt genomblöt. Min tröja gick att vrida ur. På med ny tröja o så regnjackan o sen på det min mcjacka. Det var smarta Eva som gav mej tipset. Låter ju lite bakvänt..men det funkade klockrent.

Vi fortsatte trots regnet vidare till vår mötesplats i Bardufoss, där andra gänget stannat för att käka lite lunch. Det gjorde vi åxå. Jag kan ju bara nämna det som alla vet. Det ÄR svindyrt att käka i Norge.

Nu råkade det vara så att solen tittade fram under lunchen. Så min jacka hann torka. Fantastiskt.

Just denna tid i Norge så har militären övningar och naturligtvis hamnade vi bakom en kolonn. Det gick INTE fort. Men efter några kilometer så var det nån som vågade börja köra om o så var racet igång. Vi tog oss förbi allihopa, för nu var vi samlade i storgrupp igen.

Vi körde till Finnsnes där bron går över till Senja. Jag hade nog förväntat mej att ön skulle vara riktigt fjällig. MEn icket. Det kändes som att köra i bohuslän. Små fina hus i en idyllisk miljö. Blev nog initialt liite besviken över att inte få se det storslagna. VAd jag inte visste var att det skulle bli värre!!! Eller är det bättre jag menar??

Jag konstaterar att norrmän inte är speciellt trädgårdsintresserade. Kan räkna på tio fingrar de trädgårdar som är skötta. Mest ser man gräsmattor o många är inte ens klippta.

Efter några mil i idyllen så vek vi inåt land. Vi körde uppåt o uppåt. Vägen var smal. Ni vet en sån där som man inte vill möta en lastbil på. Plötsligt kom vi ur en kurva o på vänstra sidan blev det en avgrund ner i en fjord. Så otroligt vackert med skrämmande. Nej nu kom det förhatliga..En tunnel. Dessutom var den icket upplyst och kurvig. Huga. det är inge kul.

När vi kom ut ur tunneln så såg man rakt ner i en dal med en fjord längst ner. Vägen ner var rätt brant o till viss del serpentin. Jag har rätt taskiga minnen av serpentinvägar i Norge, där jag fått motorstopp på grund av för hög växel...och nästan lagt omkull. Så mitt hjärta rusade i 200 knyck. Me jag klarade av nerresan..tur att jag inte visste att vi skulle köra tillbaka samma väg. Men det var någon som upplyste mej om det när vi parkerat, så jag var lagom nervös under stoppet.

Vi kom ut på en liten ö där vägen i stort gick runt jäms med vattenlinjen. Det luktade verkligen torkad fisk. Ja då vet ni vad jag menar med luktar.

Där stannade vi o fotade o några köpte glass. Det var ett väldigt vackert ställe o man förundras över hur folk kan bo sådär. Tänk vinter o mörker..De ska upp för den branta vägen om de ska ngn annanstans. Njää jag bor nog rätt bra iaf.

v

Uppför gick väldigt bra och jag fick två möten i en av tunnlarna. Kändes scary men samtidigt skönt att man faktiskt fixar det, trots allt.

Jag måste erkänna att jag fått omvärdera mina tankar om Senja. Senja är en riktigt vacker ö när man kommer förbi det något flackare. Det finns riktiga dalgångar o fjällen är enorma. Nu hade vi tagit oss ut till kusten o följde slingrande vägar mot Mefjord. Det är en fiskeby som ligger långt ute och ganska högt uppe på ön. Vägen tar slut där så man kommer inte mycket längre. När vi hade parkerat hojarna så gick jag fram till några fiskare. På bryggan låg en hälleflundra på 55 kg. De är verkligen inte vackra, men smakar gudomligt gott. Vi fick nämligen det till middag den kvällen.

Efter middag o trevlig samvaro var det dags att inta sängläge. Vädret var ju inte det bästa så det var skönt att sussa. Sängen var ca 80cm o hård.. MEn jag lyckades få mej några timmar..

Lördag morgon.

Frukost intogs o det var ett glatt gäng som gav sig av. Det regna så regnjackan åkte på direkt. Vi fick köra tillbaka en bit sen vek vi av och kom upp till första tunneln. Den var upplyst. Vilken skillnad att köra i såna tunnlar. Det känns inte som att väggarna kommer krypande. 

Berg o dalar o otroligt vackra vikar och vyer. Vi passerar ett relativt låglänt ställe där husen ser ut som i ett spegelblankt lilleputtland. Tyvärr finns så få ställen att stanna på så det blir ingen bild tagen alls.

Färjan som utgår från Gryllefjord kommer precis in när vi alla parkerat. Den ska först tömmas på bilar o sen får vi, alla hojar köra in. Vi blir placerade på sidorna och sedan surras de av färjepersonalen. Det är inte gratis att åka över. 250 nkr. Men det är verkligen en upplevelse att stå på båten o titta ut över havet.

Jag o Eva står ute nästan hela vägen. Vågorna blir högre ju längre ut vi kommer och om man försöker gå så har man nästan ingen balans. Man får sig ett gott skratt. Det sitter ett gammalt par i varsin solstol, håller varandra i handen och sover. Ser så sött ut.

Vi har fått se ett vykort med ett skepp avbildat på ett av bergen. Och det visar sig att detta finns längt ut på inloppet till Senja. Skeppet i berget blir förevigat avsamtliga kamerabärare.

Framme på Andenes kommer nån av oss på att vi ska ta en gruppbild. Sagt och gjort alla ställer sig i fören o en turist tar lite kort på oss. Sen får vi alla ila ner för att ta loss hojarna, hjälpa varandra att backa bakåt o sen köra av. Nå vi hinner men man blir lite småstressad när man nästan är sist ut. 

Väl iland tar vi adjö av Öviksgänget o det blir tre olika gäng som beger sig ut på ön. Jag får äran att följa med GS grabbarna.

 När man har en GS så får man lov att uppsöka tappkranen lite då o då. Tyvärr är vi begåvade med en rätt liten tank..och med de milen som vi avverkar så känns det som att man ständigt tankar.

 Vi har bestämt oss för att ta en annan väg. Vi kommer att ta den kustvägen som går utmed högra sidan om man har Andenes i ryggen. Till en början är det rätt roliga formationer man passerar. Ser nästan ut som förstorade raukar. Eller möjligen bautastenar som nån elak jätte kastat ut här o var. MEn ju lägre in på ön man kommer desto flackare blir det. Eller rättare sagt, vägarna blir rakare och går mellan fjällen i de oändliga dalarna. Sandstränderna som vi passerar är näst intill vita. Men det blåser o känns lite kyligt. 

 Efter nga kilometrar så hinner jag ikapp Magnus som har stannat till. Det visar sig att han sett en mobiltelefon passera honom i luften. En man kommer cyklande med den o ger den till Magnus. Det hör till saken att den har blivit lagd på ett biltak o när bilen passerade oss så flög den av. Magnus tar med sig den och idag fick jag veta att han skickat tillbaka den till den rättmätiga ägren på Andöya.

Vägarnas mjuka kurvningar gör att vi kan hålla ganska god fart. Då brukar jag ibland drabbas av den berömda autopiloten. Jag börjar tänka på något helt annat o så tappar jag fart o glömmer bort vad jag håller på med. När det gått några minuter (vad jag tror) så har ju killarna kört ifrån mej. Jag får dra på rejält och jag kan ana att de nog funderar på vad jag håller på med. Jag kan ju alltid skylla på att jag fotade..hehe.

Jag tror att vi alla är jättenöjda med den lilla turen för vägarna är jättefina liksom naturen.

Vi kör på och passerar Strand..Ni vet där man kör över till Sortland. Vi hann inte köra så långt så kom regnet. Sen hade vi regn fram till Lödingen där vi tankade o fyllde på med kolhydrater. Det är verkligen synd att det regnar så mycket. Man missar det fina. För man kan ju ana det storslagna ovanför molnen. OCh i vissa fall kommer molnen nästan ner till marken.

Sen kan vi ju diskutera dessa tunnlar. Ja man vill inte normalt köra i dem men just när det regnar så skulle det gärna få komma en tunnel på sådär 6-7 kilometers längd. MEn icket..Då lyser de med sin frånvaro. Typiskt.

Vi har växlande väder o vissa avsnitt regnar det inte alls. Då får man chansen att se lite mer än regndropparna.
När vi passerar över nya bron där vägen mot Harstad går, så är det rätt skönt. Man börjar känna en viss längtan efter en varm bastu..och nu är det kanske sådär en tio mil kvar. Fötterna är dyblöta för jag har sjö i skorna. Tur att det inte är kallt.
När vi passerar en fjord ligger en av kustjagarna därinne o det pågår nog övning för helt plötsligt kommer två helikoptrar sniffande framför oss.

Mot Narvik kör vi nonstop. Det ömsom regnar o ömsom är uppehåll. Vyerna är fantastiska o vi får faktiskt tillfälle att passera en tunnel i regnet. Dessutom en upplyst en.
Det känns riktigt skönt när skylten Luleå dyker upp. Vi tar av o börjar stigningen mot Vassijaur. Ju högre vi kommer destomer tittar solen fram. Väl framme i Vassijaur skiner solen o det känns ganska skönt att kliva av. Min rumpa är riktigt öm o jag fryser så jag skakar.

Vi upptäcker att vi är först på plats. MEn vad i hela friden..var är de andra?? Vi börjar ringa o smsa..men icket. Inget svar.

När vi suttit i solen o värmt oss så hör vi dem komma. De har stannat o käkat o handlat i Norge. Nu blir det en lång välbehövlig bastu occh Hans ställer sig o gör en underbart god gryta som så gott som, tar slut. Bra då vet man att han gärna får följa med på resorna..

Känns lite vemodigt att gå o lägga sig när man vet att det är sista kvällen tillsammans.

Söndag morgon

Slår upp mina blå till ett regngrått Vassijaure. Molnen ligger lågt. Jag har ju planerat att åka före gänget o filma dem..Men nu måste jag erkänna att jag tvekar. Vill ju filma dem mot lapporten. 

Jag äter frukost o packar hojen, man kan ju inte balla ur o ge sig så lätt. å jag kör före. Döm om min förvåning när jag har sol i Abisko. Jag riggar o ställer mej att vänta....och väntar...och

dääär kommer de. Filmar en snutt o kommer att lägga ut den så att alla får se. Men det ser ut som att de kör i slowmotion. Lapporten har dragit täcket över sig så det blir inget av den tanken. Jag passar på att fota silverfallet o Torneträsk i all sin prakt.

Vi drar vidare genom strålande sol o på vissa ställen bryter regnet fram. Vi avverkar mil i det vackra. Naturligtvis lämnade jag hjärnan i Abisko o packade ner kameran. Annars hade jag fotat under vägen. Det finns oändligt mycket efter vägen som är värt att förevigas.

Vi gör ett välbehövligt stopp i Kiruna. Får i oss lite mer ork..blir fotad av en nyfiken man o jag får upp utrustningen för fortsatt resa. Nu bestämmer vi även om ett tecken när jag ska stanna. Det gjorde jag inte för jag fotade under tiden.

Måste säga att färden mellan Kiruna o Gällivare är rätt trist. Skog skog ,myr myr åsså lite skog. Från Gällivare till Porjus är vägen bred o tillåter fart. Men bitvist känns den som en tvättbräda med större gupp. Man får sig en rejäl omgång i baken om man inte sitter bra. 

Naturen är rätt fin o vanligtvis får man se en o annan...ren. Dock inte idag. Eller så är jag blind. 

Strax innan Jokkmokk har Ola ett ställe som han vill att vi äter på. Tyvärr så har de inte öppnat än så vi får leta ngt annat. Det blir samma ställe som vi i grusgänget åt på. En utlänsk kvinna som driver restaurangen. Hon är otroligt pratsam o väldigt trevlig. Maten är dessutom vällagad o god. Det känns skönt att göra ett längre stopp för nu börjar man längta hem.

Nu är det ju bara 15 mil kvar så det är ju inget för oss långåkare. Resten av vägen har vi strålande sol. Några bilder blir tagna..men nu har björkarna hunnit få en hel del löv o det gör så att många fina vyer blir skymda.

Vi stannar till o säger hej till varandra i Boden. Resan har varit trevlig likaså umgänget. Flera av oss som träffades kommer säkerigen att fortsätta köra vare sig det är grus eller afalt. Jag tror att detta bara är början på en lång vänskap. Tack alla för erat härliga sinne o humör. Vi ses snart igen

Då var det äntligen dags. Efter att ha vaknat, ätit frukot, fixat matsäck o gjort allt klart så fick jag jäkta ner till stationen, som är samlingsplats. Jag hade tänkt vara först men kom sist. Hör till ovanligheterna..men nu hade jag strulat till en massa. Oljepåfyllnng, bromskoll o luftkoll. I sista minuten...suck.

Vi var 4 som drog iväg. Jag hade redan varit ut o rekat vart vi skulle  och jag har åkt viss del av rutten för några år sedan..Men vägar förändras o minnet sviker ju äldre man blir.

Vi åkte mot Ljuså och när man pecis passerat byn så tar man av till höger mot Sörbyn. Antar att det kan vara en gammal militärväg för den verkar vara hysat använd. Lite blandat underlag o rätt mycket grus på sidorna, men rolig.

Många kurvor o folket man möter hälsar alltid. Tycker väl det är känt folk som kommer. 

Vi stannar strax innan Sörbyn. Det finns en sorts gammal kvarn där. Antagligen öppen under sommaren. Rätt mysig miljö.

Efter vattenpåfyllnad fortsätter vi efter grusvägen mot Klingersel. Den är mestadels som ett salsgolv men vissa delar är sladdade så det dammar en hel del. Helt plötsligt dammar en hoj förbi mej o då släpper mina spärrar. Det är Mats som fått nog av min fegkörning.

Så härligt att tokköra o känna bakändan svassa lite. Det riktigt bubblar i mellangärdet av farten o känslan. Jag vet inte hur fort det går för jag står en hel del. Men det finns inga skyltar så jag antar att det är fri fart som gäller...eller??

Vi var ett bra gäng för alla bytte om o körde antingen fort eller sakta. Man fick ligga var man ville. Efter eget önskemål och sånt är skönt. Man kör efter sin kunskap o hur mycket man vågar.

Från Klingersel till Mårdsel är det asfalt. En härligt kurvig väg. Relativt nylagd så man kan lägga ner hojjen i kurvorna, om man vägar.

Efter pausen o mellansnacket i Mårdsel så fortsatte vi ca en km till korsningen mot Murjek.

Murjekvägen tillåter fart. Det är grus men har blivit två hjulspår och mötena är sporadiska..eller rättare sagt obefintliga. Naturen är fin o kuperad. Jag tvingade mina nyfunna vänner att agera skådisar. Körde före dem o så fick de komma körandes efter vägen o jag filmade. Riktigt roligt o blev bra. Framme i Murjel lyckades Christina o Mats hamna bakom bommarna..ja alltså tågbommarna..så jag o John fick vänta..men vi är ju van..;)

Vägen mellan Murjek o Polcirkeln är lite mer utmaning för det var nog nyhyvlat. Inte jättetjockt men tillräckligt för att bakändan dansar. Att stå då gör den lättare att köra. Det dammade ngt otroligt. Framförallt det ljusa gruset. Om man låg för nära så såg man inget.

Jag trodde ju att polcirkelbågen låg efter den vägen. Icket sa Nicke (Mats) Den ligger på den andra vögen som han försökte få mej att ta men som jag inte fattade. Man kan inte kräva för mkt av en som kommer från byn. Nåja..jag hinner väl se den ngn.

Nu var John hungrig så vi skulle stanna o fika. Som tur var hade Mats koll på var vi kunde stanna. En fin rastplats vid Råneälven. Med utedass!!! Välbehövligt. Vi hade alla stått o det fanns en orsak till det.

Nyätna o piggare diskuterade vi hur vi skulle köra. Messaure ville vi se o Mats hade en genväg som han tyckte vi skulle ta. Det är en skogsväg som går till Nattavara stn.

Det visade sig vara en helt perfekt grusväg. En sån man alltid vill köra. Sand o grus. Dammar otroligt mycket men man kan köra fort o ändå känna sig stadig. Så vi brassade på ordentligt o jag filmade. Det var riktigt roligt att se hur olika mina vänner kör.

Sen finns det ju de som måste ut i leran o sjunka ner för att jobba sig upp..ingen nämnd.

Det var nästan med sorg som jag lämnade skogsvägen. Den var roligast för dagen. När vi kom till korsningen som skulle ta oss till Messaure så trodde jag att det var asfalt..SUCK. Tills Mats sa att det var grus.. Men den var nästan helt slät..

John drog iväg som en avlöning..Jag tog rygg på honom..Mats o Christina kom lite efter. Vägen var bred o slät. Greppet var som asfalt. Gick alldeles för fort. Jag hann aldrig ikapp John o det var ju det jag försökte. På slutet av vägen är det härligt kuperat o vyn över dalen är jättefin. Jag stannade o fotade o de andra körde ner till korsningen. Där bestämdes att vi skulle se dammen först.

Vad vi inte fattade var att vi skulle köra tillbaka till byn sen..man kan tro att det är jag som förirrat mej utan GPS. Fram o tillbaka..Tur att Mats är en lugn kille.

Messauredammen är en produkt av idogt arbete. Ligger ofantligt vackert o under uppbyggnaden fanns ett samhälle med nästan 3000 invånare. Inget av byn finns kvar. Ja förutom vägarna o några skyltar. Men det är fashinerande att åka omkring o titta i skogen. Det finns informationstavlor o gamla bilder att se. Samt en miniatyr på hela byn.

När vi kollat igenom byn o njutit av vyerna så fortsatte vi mot Jokkmokk. Asfalt men det var väl ok. När vi nästan var framme så kommer en liten älg utrusande ur skogen. Ser Mats, blir livrädd o vänder. Skulle jag åxå gjort om jag sett honom komma susande sådär.

Nu åker vi in till Jokkmokk o tankar. Sen lite middag. Det är inte det lättaste att hitta ngnstans att äta i det samhället en lördag. Det mesta är stängt.

Till slut hittade vi ett ganska oansenligt ställe, Men de hade mat, När vi alla beställt o skulle sätta oss så upptäckte vi att de hade en jättefin uteplats. Till sommaren kommer det att vara en prunkande oas. Åk dit o ät. maten var bra. Som vanligt så minns jag inte namnet men det finns inte så många. I närheten av Folkets Hus.

Vi började alla bli trötta så vi valde att köra ner till Kitajaur o därifrån in mot Harads. Vägen mellan Kitajaur o Harads är jättetrevlig att köra. Den är väldigt kurvig o kuperad. Men just idag så är den full av rullgrus. Är man minsta rädd så blir det obehagligt. För vägen är hård under o gruset som hyveln dragit upp är som en isbana o hojjen går som en guttaperka.. Så för att motverka det mesta så står vi så mkt vi orkar. Eftersom vägen är så hal så försöker vi köra mer samlat..

Vi kör in på en mindre väg som genar lite..lite skönt när man är trött. Sen kör vi södra sidan från Harads ner mot Bredåker. Den är inte i det bästa skicket.Men vi kör ganska fort. Dammar nästan inget. Några potthål o lite gamla spår.

Som avslutning stannar vi o summerar dagen. 9 timmars resande, Både känd o okänd mark/väg.

Det bestäms redan nästa rutt, nu är det bara att vi bestämmer när. Men nu ska alla hem o smälta gruset i munnen, tvätta kläder o hoj. Tack alla för en riktigt rolig tur..Hoppas att vi åker snart igen.

Efter en natt med nästan ingen sömn är det alltid lika spännande att starta morgonen. Kokade kaffe och kokade ägg. Bra med mycket protein när man inte är som vissa andra (ingen nämnd) som kan äta vid varje stopp..;)

Såg fram emot dagen äventyr. Majrundan.

Denna runda har pågått i..tja 20 år uppe i norr. Man utgår från Piteå och kör fyrkantenområdet. Det är även Luleå- Boden -Älvsbyn och avslutas i Piteå med paltmåltid.

Jag har under många år, när jag var hojlös, stått o räknat o längtat efter att få vara med. Min första majrunda gjorde jag för 5 år sen och jag har inte ångrat mej att jag började.

Jag höll mej inloggad på fejjan för att se ifall det hände något. Vädret var väl inte på topp men det var uppehåll. Kl 9 gick jag ut o började baxa fram Pärlan.

Jag är en envis brud som inte ger mej i första taget. Fram ska den! trots all sank-gräsmatta o lera. Som alla vet, i min närhet, är min Pärla även min ögonsten.  Byter inte på ett tag nu.

Klädde på mej o drog iväg. Känslan att själv kunna köra iväg är bland det bästa jag vet. Inga måsten att ha med sig ngn. Att dra dit man vill, obeskrivlig.

Väl framme vid bron, Hedenbron, fanns det redan en hel del väntande vänner.

Det var nämligen så att denna tur från Boden initierades av en man som hette Jan-Anders Olander. Man körde från Hedenbron i Boden till Ersnärs via småvägar. Sedan joinade man Pitegänget i Ersnäs. Han dog för ett antal år sedan och sedan dess har denna tur gått till minne för honom. Fint tycker jag och naturligtvis åker vi.

Kl är halv tio och som en samling höns, rusar vi till hojjarna o tar på oss hjälmarna, startar upp ekipagen o det finns en förväntan i luften. Startsignal..Hjärslagen ökar..nuu är vi på väg. Samma förväntan att få se hur många vi blir. 

Jag hamnar relativt långt fram. Den ringlande ormen av hojjar är det jag ser framme vid horisonten. Den förespråkar något nytt. Vad kommer i sommar? Vilka äventyr ska vi få vara med om? Framtiden kör framför mej och den känslan är väldigt speciell. Naturligtvis kommer tankarna på septemberrundan till mej, ödesperson som jag är..Lite som " ja det går fort o snart är säsongen slut.  Men hallå SKÄRP DEJ..Den börjar ju NUUU..NJUUUT!!

Halva vägen är nylagd o helt underbar. Den resterande halvan är väl mindre underbar med tjälskott o gruslagningar. Men jag har en känsla av att vi alla njuter. Ja sen är det ju detta med vädret. Helt plötsligt ser jag nga vita saker flyga mot mej. SNÖ...NU..SUCK.. Jaja..vi kör vidare i ett gorail (som man säger om en tillfällig nederbörd i april).

Sen blir detta snöfall till regnblandat o ca 2 grader (säger min hoj varnande).

Framme vid Ersnärs blir jag bjuden på kaffe av min goda vän Sigge. Ja inget sitter ju bättre i denna "värme"!. 

Har ju även i år kommit på att jag har handtagsvärmare, slog jag på efter halva vägen. ( Förra hösten körde jag 20 mil o frös innan jag kom på att jag hade dessa. Man lär sig)

Vi behövde inte vänta så länge så kom Pitegänget. Vi hakade på i snöregnet o körde mot Luleå. Väl framme fanns det redan en hel del som väntade. Det kändes som att vi var "hur många som helst". Hojåkare ÖVERALLT. Men vi vet ju alla att det är ett speciellt, BRA folk.

5 min kvar till avgång, en hoj som körde med plakat.. Kul grej o som vanligt hönsen samlades. Vi skötte oss nog bra, tror jag. Luleå var knökfull av folk. De stod o kollade in oss efter stadens gator. Bra om man inte får motorstopp nu..Lite lågt då..Pju det gick vägen. Jag verkar ha lärt mej att växla. skööönt.

Vi fortsatte mot Boden. Efter hela vägen, som är ca 3,5 mil, står det folk o vinkar. Nu hör det till saken att man dricker kaffe o vatten, det är kallt..Ja vad drabbas vi av lite till mans/kvinns...nödig. Hem eller inte hem...det är frågan. Jag åkte hem en sväng, för att dränera tankarna. Det roliga var att när jag åkte ner till järnvägsstationen, som är uppsamlingsplatsen, så hakade jag på den sista hojjen..(för tillfället. För det kom fler senare) Fräck som jag är , stannade jag till o snackade jag med grabbarna vid en av de stängda infarterna..Jaaa mer berättar jag inte, förutom att jag inte hamnade sist..Tack förresten..;)

Under alla stoppen går man runt o surrar med likasinnade. Det som är skönt med hojåkare är att man är sin hoj. Man pratar sällan om jobb o familj. Det är allt kring hojjen o färden. Så det spelar ingen roll vem du är, för du är alltid välkommen.

Ja så måste jag ju kommentera detta med solen. Den var ju i Boden. Dessutom går Bodensarna "nästan" man ur huse. För att se på hojkortegen. Eloge till dem.

Vidare från Boden går färden via en härlig kurvig väg genom skogen till Älvsbyn. Men jag måste erkänna att jag frös, trots handtagsvärmarna. Det blåste kallt. Sen var det massor med långsamåkande partier, som  inte blir så roliga i längden. Men är man många så kan det bli så.

Älvsbyns centum blir fullt när vi kommer. Och gatan som vi embarkerar ligger i en gryta, så ni kan tänka er ljudet so m blir när alla kör in. Dessa HD åkares oljud..;)

Ja, min majrunda tog slut här. Jag frös massor. Det blev en grekisk sallad innan vi vände hemåt. Vi tog samma väg tillbaka men nu i en ngt högre fart. Kurvorna blir så härliga att åka igenom. Vi stannade till vid en vacker sjö, drack lite kaffe. Men det blåste kallt så vi fortsatte hemåt.

Väl hemma ställde jag mej i duschen VARMT, en lång stund. Sen somnade jag i soffan. 

Sammantaget kan jag väl säga att jag fått tillfälle att träffa massor med härligt mc folk. Fått sitta på Pärlan o må gott. Jag lär nog sussa gott nu...mer kommer framöver

Dimman låg tät när jag slog upp mina blå..Neeej vi hade ju planerat att dra en repa med hojjarna. och planeringen var på vägar som jag inte kört förr. Hade verkligen sett fram emot detta. Ja vi steg upp o avnjöt fruskosten..Tittade ut o suckade. Framåt halvelva så såg jag äntligen en glugg o molntäcket började skingra sig. Solen kom fram o nuuu äntligen fick vi börja packa..

Eller jag fick börja för nu var ju Micke bara tvungen att flyga lite först. Ja det är ju likabra att han får göra det för då blir det ju lugnare på färden.

En timme senare med hojjarna packade med frukt, karra, dryck, kaffekokare o allehanda olika föremål som skulle göa att vi inte körde vilse (hur det nu skulle gå eftersom vi skulle färdas i Mickes hemtakter). Han är en gosse med prylbehov.;)

Nåväl, innan vi körde ut ur stan passerade vi kvarnängen, för det var bilutställning. Än var inte planen helt full. Vi träffade på några som vi surrade med o sedan drog vi iväg.

Vi kom att åka till Niemisel o vidare mot Avafors där vi tog vägen upp mot Dokkas. När man kört ca 1,5 mil så blir det grus. En bra grusväg. Vi hade planerat att åka till Överkalix via Talljärv.

Avtagsvägen kom plötsligt så jag missade den. Fick köra en bit fram för att vända. Måste erkänna att jag har vissa problem med att vända på väg. Eftersom jag precis når  ner så får det inte vara alltför snett när jag vänder. Jag har  provat att lägga omkull mitt på vägen o det är inget jag rekommenderar alls. Obra, rent ut. Så jag är försiktig. Men runt kom jag o färden kunde fortsätta.

Finns en hel del fina ställen under vägen o jag fortsätter faschineras av att det bor människor ute i naturen. Vackert men liiite avsides för en stadsmänniska som jag. Jag gillar ju verkligen att vara ute i skog o mark, men att ta steget o bo där året om..Njäää jag tror att jag fortsätter som vanligt, att besöka vid behov.

Grusvägen var omväxlande, både stampat o lite löst. Härligt kurvig.

Helt plötsligt kom vi in i en kurva o mitt i den står en Jeep. Många människor finns på plats o när jag passerar ser jag att en bil står nere i diket med fronten vänd utåt. Där bredvid håller nga på att försöka få upp den. Vi stannar o frågar om de behöver hjälp men de har fått det redan o ingen är skadad. Utlandsregad är bilen. Ja vi fortsätter. 

Vårat fikastopp blir i övre Sandsjärv. En väldigt stor sjö innan Överkalix. Flera boenden o ett par stugor. Måste säga att det är en vacker plats. Åteigen ett paradis i vårt vackra län. Vi blev bjudna på fika o hade en trevlig stund. 

Solen stod högt på himlen o vi fortsatte mot Överkalix. Ganska snart blev det asfalt igen. Strax innan vi skulle svänga  av vägen bestämde vi oss att åka upp till Lappbergets utkiksplats. Ni som sett Jägarna kommer kanske ihåg när Stormare o Lassgård går uppe på nga hällar i solnedgång (eller soluppgång) Vyn är i allafall väldigt vacker. Dit åkte vi. Vägen upp var som vägen till Gruvberget ( i Boden). Lite sandigare. Åk upp om dit o se..Klart värt det.

Under själva överkalixbesöket passade vi på att köra till Nybyn, Vännäsberget o avslutningsvis Brännaberget. Jag som inte varit där uppe på säkert 15 år, kände inte alls igen mej. Höjdrädd som jag är hade jag en puls på 220 när vi gått upp på danslogens tak. Fint byggd trappa men tyvärr genombrutna steg. Det innebär att man ser marken hela vägen upp. Inget vi höjdrädda alls gillar. Men väl däruppe får man en utsikt som verkligen är vacker.

Ängesån kommer in från vänster o Kalixälven ringlar sig från höger. Överkalix är verkligen ett vattenland. Jättefint. 

Jag hade ju velat åka o titta på Bengts ryska kyrka men vi hittade inte vilken väg vi skulle köra så vi iddes inte leta..Men vi var säkert jättenära. Ni vet ju hur vi alla lider av syndromet...Jag gör det sen..

Nu började klockan bli rätt mycket så vi valde att påbörja vår resa hem. 

Jag har i flera år varit sugen på att köra ner mot Morjärv men på den andra sidan. Sagt o gjort. Micke är inte bangen så han ville åxå åka med. Vi hade fått förvarning om att den var bommad från bägge hållen så nu blev det ju extraspännande.  

Man kör in på vägen precis när man kommit över svartbybron..Ni vet den vid Nilles bar. När man kommer över kör man direkt höger..Inte Luppiokorsningen. 

Vägen är asfalerad den första kilometern men själva grusvägen är bra. Ja den är grusig, inte stampad. Finns rätt mkt sand på endel partier. Men den är rolig o fin. Det finns hus o stugor hela vägen o trots att det är ca 4 mil så går det fort. 

Jodå vi kom till första bommen. På vänster sida var det sand så vi valde höger sida. Micke körde ner i diket o upp igen, parkerade hojen o skulle krypa under bommen när den gav vika..Suck den var inte låst så det var bara att vicka upp den. Tänk om vi kollat det först. Jaja..Vi tog oss förbi o fortsatte.

Plötsligt kom vi fram till flera baracker o ngt som var stängslat. Vi stannade till o gick ner till älven. Vi hade funnit Flakasand. Tänk att jag alltid velat åka dit o nu hade vi hittat det. Jättefint ställe o jag kan tänka mej att man badar därpå sommaren. Dit ska jag åka nästa sommar o bada. Fint ställe. Massor med sand o efterlämningar efter festivalen. Ja då har man även varit där.

Vi hade sån tur för vi passerade minst två bommar som var uppfällda. Så det var bara att köra igenom. Vi kom till en trevägskorsning o chansade att köra höger. Det visade sig vara helt rätt. Vi kom ut strax innan Morjärv. Grusvägen var lite lösgrusig på vissa ställen, men klart körbar. Fina ställen fanns att stanna på o nu började solen gå ner, vilket gav vackra färger. 

På hemvägen kändes det tydligt att hösten börjar komma. Dimmn o kylan börjar kännas av. Väl hemma i stan passerade vi både arenan ( där Brolle skulle spela) och Retro, där det var cruisingfest. Nu hade vi inte ätit ngt så vi var trötta o hungriga. 

Sammanfattningsvis blev det dryga 25 mil på helt underbara vägar. ca 10 mil grus i varierad form. Sett nya ställen o fått träffa nya människor. Ja det är tur man har ett sån möjlighet att förgylla sin vardag.