9e juni....

Äntligen var jag på väg. Satt i bussen från Boden till Luleå. Kändes väldigt spännande. Det hade varit en lång planering men nu var det dags att åka. Vi skulle till Skottland. Väl i Lule kom Tibbe o mötte mej, vi tog en lunch o forsatte med bussen mot Pite, hämta upp Mats o sen vidare till Skellefteå. Flyget skulle gå kl 11,20 dan därpå. Vi skulle få slagga hos kusiviminen.

Hojjarna o sakerna hade vi skickat med båt från Haraholmen. ca 800 kr per meter hoj.

Framme i Skeå fick vi skjuss ut till huset av en GS kille. Vi installerade oss o tog sen bilen( som vi fått låna) o köpte lite frulle. Därefter hade vi bestämt oss för att åka ner på stan o kolla in hojarna på tisdagsträffen.

Alltid lika roligt att komma ner på torget o kolla in alla vackra skapelser som kommer. Och nästan alltid är det någon man känner...i allafall litegrann. När vi stod där o snackade med folk så dök två kändisar in på torget. Paret Leijon från Trundön. Vad skoj att träffa dem.

När sen gänget farit vidare så käkade vi lite sushi o sen åkte vi tillbax o hade mys framför tvn. Jag hade inga problem att somna.

10e juni

Vaknade av att jag var utittad av två gubbar i dörren. Jo jag hade sussat längst, who cares. Jag är ju rätt snabb när jag väl kommer igång. Blev en frulle o sen tog vi bilen till flygplatsen. Efter vägen tränade Tibbe på att köra vänstertrafik. Kan tänka mej att våra medtrafikater funderade på vad vi höll på med. Men roligt hade vi.

Väl inne på flygplatsen träffade jag några kändisar som åxå skulle till England. Ja inte köra hoj...men annat skojjigt. Ja det finns andra skojjiga saker man kan göra utan hoj, inte för att jag riktigt vet...men det finns säkert...eller??

Vi borda planet och jag somna direkt...joo det är så med denna modellen. Måste vara sömnmedel i sätena för jag somnar alltid. Oftast innan vi startar, men nu ville jag ju försöka vara trevlig...några minuter.
Vaknade nog 45min innan vi skulle landa. Hann då få i mej en kaffe.
När vi kom in på Stanstead var köerna jättelånga. Tack o lov blev i insläppta i landet, ja han stittade lite på mej innan men...

Vi blev hämtade av en av männen i hamnen och tack o lov för det...Snacka om köer in mot London. Han försökte förklara för oss hur vi skulle köra från hamnen för att undvika centrala London.

Ja det lät ju enkelt...alltså lääät.

Väl framme i Sherness stod våra hojar och väntade. Något saltade men välbehållna. Gubbarna hade verkligen tagit hand om dem.

Vi intog lite lunch och sen skulle vår färd börja.

Det kändes jättekonstigt att köra ut på fel sida. Men det som gör allt lättare är att man kan ta rygg på andra bilar. Gubbarna hade pillat på sina GPSer så vi skulle hitta ut ur London och påbörja vår resa mot Skottland.

Anita låg tryggt i packningen så jag tänkte jag kunde förlita mej på deras navigeringsförmåga.
Vi körde enligt planerna men när vi nästan var inne i Londons ytterkanter så var det ngn avfart som blev fel och vi kom oss liite för nära centrumkärnan. Vi var lite lost men tuur att gpserna kan räkna om rutterna. Så efter lite kringelikrokkörande så var vi åter på väg ut ur London. Med sikte på Cambridge.
Vi kom fram dit efter två timmars körande och efter ett flertal försök så lyckades vi hitta ett B&B som hade rum åt oss. När Tibbes kartläsare Christine gick in där så blev ägaren lite rädd, han trodde hon var polis....hmm..nåja vi fick stanna och hojarna fick vi ställa på bakgården. Det hette Railway lodge guest house och ligger ganska centralt i stan men det känns inte alls så.

Gubben som drev förättningen var en väldigt bestämd herre. Han berättade med myndig stämma vilken väg vi skulle ta till "den bästa puben" för att äta lite.
Det var ju första puben vi kom till på resan så det kändes spännande. Jag åt en canneloni, lite typiskt mej. Äter alltid inhemsk mat...;)

Efter mat o dryck så pallade vi oss tillbaka till rummen o intog nattmössan. Trött måste man nog erkänna.

11 juni

Ja nu skulle vi få bekanta oss med den engelska frukosten. De andra tog full breakfast men jag tog bara en bacon o ägg macka. Det var ingen höjdare men nu var man i allafall mätt. Fick smaka av korven och den hade en säregen smak. Inte direkt god.
Idag skulle vi försöka köra till Dumfries. Då hade vi iaf kommit in i Skottland. Vi fortsatte på motorvägen uppåt och efter några mil så började vi snedda västerut. Motorväg är aldrig kul men Tibbe ville gärna mata lite mil så han skulle hinna få se mer av Skottland innan han var tvungen att köra neråt igen.
Vi försökte göra nåt vid varje tankstopp.

Köpa glass,äta, köpa vin, äta...ja ni vet...sånt viktigt oviktigt. Lunchen intog vi i en bys värdshus. Jag tog ngn köttpaj. Okryddad men rätt mör. Alltid dessa pommesfrites till. Bara gilla läget. Vi blev urlyckliga när de hade wifi. Typiskt oss. Jaa förr var det jag som ville ha det men tydligen har de andra blivit smittade av min sjukdom.

När vi skulle åka tillbaka var GPSerna lite villrådiga. Vi körde in på en väg som skulle gå ut på motorvägen o precis när vi kom fram till var den började så upptäckte vi att vi höll på att köra på...en avfart..hmm lite obra. Vi vände och körde tillbax. Hittade en annan avfart som tog oss ner på motorvägen. Färden fortsatte..en bit...men vad händer..vi har börjat köra söderut..Tusan vi har tagit av fel o är på väg tillbax.. Suuuuck. Efter nån mil så kan vi köra av en avfart och kommer fram till en rondell. Jag kör och upptäcker plötsligt att en bil kommer mot mej. Tvärnitar varvid bilen bakom håller på att köra in i mej. I stressen har jag fipplat i 5an...Andas djupt..växlar ner till ettan o fortsätter. De andra har redan kört ner på motorvägen. Pulsen var lite hög kan jag erkänna och troligen lät det illa i bilarna runt mej. Men jag kom ner på motorvägen helskinnad.
 Vänstertrafiken är inte enkel från början.

Efter några mil började vägen att bli lite smalare och trafiken lugnade ner sig. Vägarna o bergen kantades av några gula växter som lyste upp så himla fint. Dock fick jag aldrig veta vad dessa hette.

Efter några mil vek vi av från vägen o körde in efter en smal härlig väg. Den slutade vid ett slott. Vi stannade o fota ett tag.

Senare på dan när det var varmt o vi var svettigai kom vi fram till ett fik där de hade ett zoo med bla lamadjur.

Vi satte oss o pustade ut o fikade. Ägaren kom o pratade med oss. Han körde åxå hoj men jag fattade inte riktigt vad han körde. Han hade varit i Skottland för ngn helg sedan och de hade fått se så mycket vackert. Han rekommenderade några ställen.

Vi körde ända till Dumfries och jag tror klockan var nästa 19 innan vi kom fram dit. Vi körde runt men de flesta B&B var okuperade redan. Tillslut kom vi fram till en liten dam som önskade oss välkomna. Svettiga och äckliga fick vi ett fint rum, en härlig ducsh o sen skulle vi äta. Vi hamnade på en pub men det visade sig att de slutat servera mat för dagen. typiskt. Vi tog oss en vandring o det blev takeawaymat tillslut. Maten avnjöts på en bro bakom gamla hus. Måsarna var som galna o ville göra oss sällskap.

     
Dumfries är en riktigt fin stad. Stanna till om ni har tid och möjlighet.

12e juni

Dumfries-Inverness

Lilla damen blev jätteförtjust i Mats. Han tacka inte nej till nåt. När jag försökte få kokta ägg så fattade hon inte riktigt vad jag menade. Så jag fick lösfriterad ägg.. Nåja bara gilla läget. Hon hade Yoghurt så det löste sig.

Det tog ett tag att packa hojarna för nåt hade börjat gå sönder på Tibbes hoj. Silvertejpen åkte fram. Tuuur man har utrustning.

En New Zeeländare bodde på samma ställe. Han hade en gammal Ducce o den läkte lite olja. Men han skruvade till nåt så var den ok igen. Han hade vart på Isle of man o kollat in racet. Så nu skulle han vidare uppåt. Han hade nån släkt i Skottland.

Vädret var fint o det skulle bli en varm dag. Vi kom iväg vid 11 tiden och började köra. Tibbe o Mats hade ju sina GPSer så jag skulle va lat o hade min i packningen istället. Idag gick det bättre i rondellerna. Det kändes inte så konstigt att köra på vänster sida nu. Vi hade kört några milnär G9orna började tjafsa. Det bröt hela tiden till Tibbe o Christine. Vi kom fram till en rondell o Mats sa till mej att vi skulle svänga i 3dje avfarten. Jag rulla fram till Tibbe o visade det. Helt plötsligt säger Mats. Nej jag körde av för tidigt men kör ni ner på tredje så försöker jag vända. Jag sa att jag ställer mej o väntar innan motorvägen börjar. Tibbe han tittade nog aldrig bakoåt för han bara drog. Sen tappade jag kontakten med Mats.

Jag stod nog o vänta i 20 minuter innan Mats ringde. Han hade fått köra in till samhället några milbort o funderade nu hur han skulle komma sig tillbaka. Hans telefon hade inge koppling till G9an. Nåt hade hänt. Tibbe svarade inte när jag ringde honom....Jag väntade 20 min till. Plötsligt stannade en bil bakom mej o en man klev ur. Han frågade om jag hade ngt problem med hojen. Jag berättade hur det låg till och han önskade mej lycka till.

Mats ringde och nu hade han kommit ut på M7an..men jag stod på A7an. suck.

Vi kom överens att jag skulle börja rulla mot Glasgow så kunde vi kanske hitta varann innan. Jag rulla iväg och efter nån mil så kom även jag in på M7an. Tusan nu tror Mats att jag är på A7an. När jag var en mil från Glasgow började jag bli orolig. Hur skulle jag hitta ut från stan o vilket håll skulle jag köra åt. Jag måste stanna o leta fram Anita. Jag svängde in på vägkanten på motorvägen.. Joo man får göra så. Började riva i packningen men insåg att jag inte visste var hon låg. Det rann svett om mej. Både stress och rädsla. Nää jag hittade inte. Kläder läg runt hojen och paniken infann sig.....dååååååååå då kom det nåt med tre välbekanta lysen. Jag looovar. Jag har nog aldrig blivit så glad av att se Mats. Han är en av mina bästa vänner..Men nuuu var han defenitivt min räddare. Jag grina nästan.

I lugn o ro packade vi min hoj igen o fortsatte mot och genom Glasgow.

Vi hade ställt in GPSen mot Loch Lommond. Vi körde ganska långt o sen stannade vi o käkade lunch på ett tearoom. Nuu kunde jag slappna av.

Vi fick kontakt med Tibbe o Christine som tagit en annan väg. Men vi skulle försöka ordna boende senare på kvällen. Vi fortsatte vår resa uppåt och passerade några fotoställen, fina forsar o vattenfall. På ett ställe var det några kajakåkare som höll på att träna.

Vägarna var jättekurviga och gick upp o ner genom landskapet. Så otroligt vackert att köra ef

ter sjön. Alleer av lövträd så man körde en hel del i skugga. På ängarna gick får och betade.
Var rätt många husvagnar som färdades och dessa agerade stoppklossar. Men det är ju alltid enkelt att köra om med hoj. Om man dessutom har intercom blir det enkelt för den som kör bakom. Man får bra anvisningar att följa och gör kanske till synes knasiga omkörningar på skymda platser, men man har ju fått guidning.
Vi förutsatte att vi skulle passera Loch Ness men si du det ville inte Ebbe (Mats GPS). Nädå han drog upp oss på fjället o vi körde genom ett bergsområde istället.

Ganska kalt men grönt. Vi passerade flertalet destillerier på vår väg men det var inte dessa som var intressanta just nu. Vi skulle försöka hinna upp till Inverness och hitta ngnstans att sova.

Det började smådugga när vi kom fram och vi fick leta ett bra tag innan vi hittade ett rum. Ett hotell som var halvhyfsat. Men vi slapp sova ute i regnet. Jag smsa Tibbe att det inte var ngn ide att åka hit för det fanns inga rum. Så de kom att stanna några mil nedanför. Vi duscha o gick sedan ner på puben och åt en lasagne. Jaaa jag vet..jag bara älskar pasta. Normalt är jag ingen stor öldrickare men nu kom Guiness att smaka väldigt gott. Vår vän Hasse joinade oss och vi hade en riktigt trevlig kväll.

13e juni

Drog upp gardinen på morgonen och konstaterade att det skulle komma att bli blött idag.

Det kom lite droppar och hade nog droppat mest hela natten. Lite frulle o sen iväg o hitta våra vänner. De befann sig några mil utanför stan och hade ordnat en stuga som vi skulle hyra i två dar för att kunna åka på dagsturer.

Mats hade en beställning hemifrån som han skulle ordna med så vi hamnade på ett battelfield..Ngt med Cuncullow,,,

Ja det var några som slagits där o man hade gjort en sevärdhet där. Vi hittade enkelt och parkerade hojarna. Jag är rätt ointresserad av sånt så jag kunde tänka mej att sitta o dricka lite kaffe medans han gick omkring. Men det kostade en hel del så vi drog ut på fältet istället. Där hittade vi nga stenar som vi tog med oss. Sen blev det lite minnen som inköptes.

Väl ute igen så tog vi lite kurviga vägar till Carrbridge som stugan låg i.
Den låg inbäddad iskogen vid en liten tjärn och det formligen kryllade av kaniner och fåglar på området. Jättemysigt och lite trollskt.

Stugan hade kök med tvättmaskin, yipiee vi kunde tvätta kläder. Ett stort allrum o sovrum med 4 sängar. Perfekt. Ja toa med badkar. Kändes riktigt bra att få lasta av hojarna och ha mindre vikt. Vi skulle köra whiskytrail under dagen.

En riktigt vacker väg , kurvig o smal.

Allt är så välordnat o rent i detta landet. Blev en hel del fotostopp och vi hade uppehåll mestadels av tiden.

Vi stannade till i Dufftown men Glenfiddish hade precis stängt så vi kom inte in i anläggningen. Dock fick vi se en kiltbärare och nej...jag frågade inte.
Christine hittade en kompis o de verkade ha intressanta samtal.

Nu regnade det en hel del men vi fortsatte. Ambitionen var att åka upp mot kusten. Men efter ett matstopp insåg vi att det skulle bli sent o blött om vi inte vände. F ö så var matstoppet på en Indisk restaurang. En kommentar...inge gott. Men det är min högst privata åsikt. De andra gillade nog maten.

14 juni

Solen sken och det kändes varmt o skönt. Frukosten serverades i uterummet på hotellet.

Nu fick vi chansen att prova haggis. Och vet ni...det var inte dåligt. Nu var ju hotellet väletablerat och kunde servera kokta ägg. Mums vad gott.

Hasse dök upp och vi påbörjade dagens äventyr. Vi tog de första milen på Whiskytrail och fortsatte sedan uppåt mot kusten. Egentligen ville vi bara se hur det såg ut. Vi hade ju fått höra att det inte var något att se. Men jag vet då inte...nog var det riktigt vackert. Ett blått hav mot den gröna växtligheten.

Små hus som ett pärlband invid vattnet. Mäktigt på nåt vis. Vi körde utmed kusten några mil och sen bestämde vi oss för att ta lunch. Vi körde in i ett samhälle o hittade en lunchresturang som serverade fish and chips. Ja nu skulle vi testa.
Det var en välbesök resturang, trots den oansenliga inredningen...Något med fyr hette den. Vi fick in maten och det visade sig vara en helfriterad fisk o pommes. Jag började min sedvanliga dissikering och efter ett tag fick jag fram fiskköttet.
Varför i hela friden beställer du friterat när du inte gillar det. Enkelt...Man måste ju prova. Men ärligt...jag har i allafall provat och som vanligt var det inge gott. Ja den frilagda fisken smakade ju fisk...och jag blev mätt, så det får räcka med det.

Vi började nu vär resa rakt söderut för att komma till Cairngoore mountains.

Det var en speciell väg vi ville köra. naturen var väldigt kuperad och små byar avlöste varann. Vägarna var smala och kurviga. Vi passerade flera ruiner och om jag inte är helt ute o cyklar så körde vi en bit på The Castle trail. Hur gärna man än vill kan man inte stanna o fota allt. Det skulle nog då ta mer än tre veckor att se sig omkring.
Vi kom fram till en by och nu ville GPSen att vi skulle köra en genväg. Ja vi gjorde det och insåg efter ett tag att genvägen inte ledde oss nånvart.

Vägen blev riktigt dålig och vi bestämde oss för att vända. När vi kom till korsningen igen så ville den att vi skulle köra rakt fram...ja det gjorde vi och efter 100 meter så kom vi fram till en åker. Tja ibland vill GPSen nåt annat än vi själva. Bara vända och köra tillbax då. Vi körde några kilometer och kom fram till en skylt som det stod ngt med slott på. Vid detta laget var jag så nödig så jag ville bara hoppa in i skogen, så vi körde in. Du milde vilket paradis vi körde in i. Slottsträdgården var makalöst vacker.

Massor med rhododendron i olika färger kantade vägen och parken innehöll både rinnande vatten, små vattenfall och varierande blommor. Längst in stod ett gammalt hus som visade sig vara ett spahotell. Vi vände och körde tillbaka en bit så att vi kom i jämhöjd med slottet eller rättare sagt slottsruinen. Vi hittade en perfekt parkering intell några gigantiska rhododendronbuskar. Erkänner...jag smög in i buskarna en snabbis...Kändes lite kungligt att vara omgiven av all denna prakt.
Efter lite fotande och bara mys fortsatte vi. Nu skulle vi äntligen köra A93an. Du milde vilken väg och vilka vyer. Det var som att köra slingerbulten i 5-6 mil. Bergen var gigantiska och man kände sig pytteliten i all denna storslagenhet. Både jag o Mats drog på som tok, men vi var inte ensamma om att gilla det.

För vi mötte flera ekipage som också njöööt. Men allt tar slut förr eller senare. Nu är det ju dock så att efter den härliga vägen kom ännu en mysig väg. Vi kom in i en tät skog som omslöt oss. Efter några mil kom vi då fram till Balmoral. Tyvärr så hade Drottningen stängt o låst så vi kunde inte komma in. Men vi drog en repa upp till destilleriet och kollade lite.

Klockan hade blitt mycket och det kändes kyligt. Vi konstaterade att vi hade lååång väg hem. Ca 7 mil återstod så det var bara att dra på. Vi körde riktigt roliga och vackra vägar, vyerna till o från var väldigt vackra. Egentligen är nog Skottland inte likt nåt annat land för bergen är mjuka o rundade.

Klart det finns stup o vassa spetsar men överlag är det grönt och fint. Vi kom körandes över ett krön och landskapet bredde ut sig framför oss. Då pptäckte jag en kul grej. Vita får på ovansidan av vägen och svarta på ovansidan. Undra varför man särat på dem.
På vissa ställen fanns det kor och tjurarna var gigantiska. Ni vet såna som Ferdinand. Dock ingen som satt o lukta på blommor.
När vi kom tillbax till Carrbridge så hade alla matställen slutat o servera. Vi var jättehungriga så vi stannade på hotellet o köpte lite mackor. Sen blev det en kväll med internet o insamling av värme.

Vecka ett var slutförd......fortsättning följer