Söndagmorgon

Nu skulle ju nästa äventyr börja. Jag , Tibbe o Christine skulle fortsätta mot Cortina. Vi hade under gårkvällen funderat hur vi skulle köra. Jag ville se Gardasjön o det hade han inget emot.

För snart två år den, närmare bestämt 17 september, dog min mamma helt plötsligt. Vi skulle ha åkt till Italien några dagar senare och hon skulle åka med. Nu blev det inte så. Det var hennes önskan att åka dit o hälsa på min kusin. MEn ibland är det inte meningen bara.. Så jag ville ändå att min älskade mamma skulle få komma till Italien. Jag tog med en sak som hon burit och hade redan bestämt att den skulle få stanna kvar i Italien. Gardasjön kom att bli ett jättebra alternativ.

Morgonen började som vanligt med frukost och medans de andra åkte upp till uppsamlingsplatsen för att säga hejdå så passade jag på att ta mej lite kvalitetstid med mej själv. Bara ta hand om mej själv och packa ner allt.

Så när Tibbe o Christine kom ner så var jag klar att åka.

Nu hade vi ju inte varit helt smarta för vi orkade inte tanka kvällen innan och i Italien är även bensinstationerna stängda, på mindre ställen. Så var det även i Comergliance. Så vi fick söka oss ut till ett större samhälle. Dessutom hade vi ingen karta. Som tur hade en av tjejerna en som vi fotade. Då kunde vi åtminstone veta åt vilket håll vi skulle och Tibbe kunde lägga in nga waypoints i sin GPS.

Man kan ju fundera hur vi är funtade som inte ens brytt oss om att skaffa en karta. Antagligen totalt obrydda om att hitta..Nä bara lite otänkta. Kanske en bra egenskap när vi ändå är lediga.

Vi kom oss iväg o första anhalten blev närmaste öppna tankstation. Lite roligt var att Christine, som körde bil, iklädd kjol. fick hjälp med att tanka. Jag hade hjälmen på mej o tankade själv. Tibbe likaså. Betalningen skedde utomhus i kontanter. Kvinnans list eller??

Vi hade ännu inte bestämt klart var vi skulle sova men att vi skulle köra till Cortina via nga bergspass det var klart. Så vi började att köra upp mot Tolmezzo. Vägarna hade vi redan kört, jag kände igen mej. Det var smalt o kurvigt. Träden växte som en tunnel och branterna avlöste varandra.

Idag kändes det inte alls otäckt utan jag kunde slappna av o bara njuta av allt. Nu hann jag ju t o m se en hel del. Kameran som hängde runt halsen fick jobba hårt. Det var söndag o trafiken var klart lugnare.

Just området runt Sappada är ofantligt vackert. Dit ska ni åka. Byarna ligger så vackert i branterna och vägarna går i serpentin genom dem. Husen är smyckade med blomkrukor och här o var klättrar en Bouganvillea efter en husvägg med sina vackra cerisa blommor. Det finns några små cafeer som är öppna o där trängs ortsbefolkningen antingen med en kaffe eller ett glas vin. Tänk om vi också kunde vara så avslappnade att vi gjorde sånt. Men vi passerar vidare mot nästa bergspass.

Stigningen mot passset som skulle ta oss till Cortinas centrum var också fin. Vägen var relativt nygjord och bred. Jag hann se en hel del och även knäppa en o annan bild. Nu måste jag erkänna att av alla bilder jag tagit så har jag sparat en tredjedel. Naturligtvis blir allt ju inte bra när man fotar i farten. Men 1000 bilder är jag helt nöjd med.

Runt Cortina var det en del cyklister och jag måste säga att de är ett modigt släkte. Tänk en bunt husbilar. De tar stor plats o kör sakta. Om du hamnar mellan såna, som cyklist , så syns du inte ens. Cyklisterna kämpar uppför passen och nerför har de ett rasande tempo. Jag skulle nog inte våga och dessutom skulle jag aldrig orka. Ni kan ju tänka er, jag kör uppför en hårnålskurva på ettan i vissa branter. Tänk då denne cyklist...HAN CYKLAR UPPFÖR..suck.

När vi kommit över passet så gick vägen i serpentiner nerför och Cortina bredde ut sig nedanför. Det ligger i en dal, riktigt vackert. Vi fick köra ganska länge för att hitta parkeringar. Det stod flera hojar uppställda och det var tydligen någon form av marknad inne i centrum. Vi parkerade o la in våra kläder i Christines bil. Rätt skönt för det var varmt och uppför. Sen att dra omkring på tankväskan är inte så roligt.

Vi hittade en restaurang o till min glädje så fanns det sallader att köpa. Pastan började bli lite trist och Pizza skulle jag väl hinna äta senare. Ja det blev en grek!! EN GREK i Italien..hur tänkte jag nu..jajaja men gott var det.

I Cortina skulle Vi skiljas åt från Christine som skulle fortsätta till Frankrike. Så efter lite pussar o kramar så åkte vi åt varsitt håll. Fortfarande ingen karta men GPS en var nu laddad så vi borde hitta rätt.

Vi tog oss upp mot passen och Bergen låg framför oss. De kändes verkligen höga. Jag får alltid en sån skräckkänsla när jag föreställer mej att jag kommer att köra på smala branta serpentinvägar. Det var inte så farligt även om passo Giao nästan är 3000 m öh: Det var en häftig känsla när vi kom upp. Vi stod på en platå som var grön med alla berg runt oss. Endel långt borta andra så att man nästan kunde röra dem. Men de var väldigt mycket lägre nu. Man insåg hur otroligt högt uppe man var.

Däruppe fanns en restaurang och det stod flera hojar uppställda. Förmodligen ett mycket vanligt ställe att stanna på.

Vi filmade några snuttar innan vi fortsatte.

Nerför gick i rätt mjuka serpentiner o utsikten var superb. Dolomiterna är helt enkelt storslagna.

Vi kom fram till en liten by och ovanför den tornade en kyrka upp sig. Kyrkan låg högt uppe i en brant och jag tänkte...måtte det inte vara dit vi ska åka. Ser jättefarligt ut..Ja inte ska man ju tänka så, då blir det just så. naturligtvis passerade jag kyrkan 10 minuter senare. Nu blev vägen riktigt smal. Regnet hängde i trädtopparna. Skogen var, som tur var, gammal och tät. Tyvärr så kunde jag inte stanna o fota för det fanns flera vackra små fall som var fotningsbara.

Det blev brantare o smalare. Kurvorna avlöste varandra o nu kändes det som att köra storslalom, fast åt fel håll. Kurva, uppåt, kurva, uppåt.Jag kände att jag började bli trött. Klockan var nog närmare fem och jag var trött o lite hungrig. Kaffe hade vi inte. Det började dugga. Nu kom vi över toppen o fortsatte neråt. Efter en kvart så blev det uppehåll igen och vi hade kommit ner o körde efter en bergssida. Äntligen stannade vi.

Tibbe hade sett en spännande klippa och ett litet fall som vi kunde titta på. Det var skönt att stå o gå. Jag kände att min nacke var stel. Men snart skulle vi nog vara framme.

Tibbe hade htittat ut ett ställe som han varit förr på o dit skulle vi nu köra. Vi intog lite dryck o fortsatte vidare.

Passerade nästa pass och kom ner till en vägkorsning när himlen öppnade sig. Det formligen vräkte ner.

Vi hade tur för vi körde inte många hundra meter så tog molnet slut. Vi hade nu kommit ner i en dal o skulle hitta hotellet. Vi kom fram till Perazzo (Val di Fiemme) o stannade vid en obemannad mack. Men hur vi än leta så hittade vi inget. Så vi fortsatte förbi o vidare till nästa by. Där stannade vi vid ngt som såg ut som ett hotell, men det visade sig vara ngn sort hållplats för bussar. Tibbe ringde en vän som konstaterade att vi kört in i fel dal och om vi skulle vidare rätt så var det att passera ytterligare ett pass. ÄRLIGT jag orkar inte. Ja så vi drog tillbaka hittade ett nedlagt hotell, vid den tidpunkten var jag grinfärdig av trötthet.

Det slutade med att vi körde tillbaka till Perazzo o hittade ett hotell. Där checkade vi in och jag tog mej en het dusch. Jag var så stel i nacken så jag kunde inte röra huvet. Kameran hade fått ett tuppjuck o bilderna stammade fram. Batteriet giclk inte att ladda. Ja vad mer kan man önska.

Vi gick ner o käkade. och jag preppade mej med lite värktabletter. Att sen få tag i lite wifi var helt underbart. Så det blev nog en och en halvtimmes fejjande.

Mannen som ägde hotellet ville ha våra pass o Tibbe pratade med honom. Han hade varit till sverige o träffat Charlotte Kalla. Tibbe sa att jag o Charlotte var från samma by.. Ja det tyckte han var jättespännande..Fy dej Tibbe..Det är ju 4 mil ifrån...men jag orkade inte protestera. Jag lovar att det var riktigt skönt att lägga sig. Vi hade avverkat 73 mil. 5 olika pass o otaliga serpentiner. Jag var helt enkelt dödstrött.