Ja då står vi här o ska strax köra in på färjan som kommer att ta oss till Kiel. Jag har kört genom incheckningen med biljetten hängandes i munnen. Jag är nog stressad över situationen så jag skulle aldrig fixat att stanna o rota fram den ut tankväskan. Då hade jag antagligen tappat ut en massa ur den o sen vält allt. Ja jag känner mej själv. Men hon som sitter i incheckningen verkar inte vara speciellt brydd om min salivindränkta biljett. SÅ jag får komma in i rätt fåra. Tibbe kör först så det är inte så svårt att hitta rätt. Bakom mej kommer en glidare som ska till samma ställe som oss. (Biljetterna har vi ju bokat hemma o det kostar dryga tusenlappen per persom med allt)

Ni ska veta att jag tvekat länge att köra in i denna flytande dödsfälla. Biljetten bokades för några veckor sedan men jag har aldrig gillat att vara instängd i dessa flytande lådor. Provade på en gång på 80talet o jag minns inte så mkt, mer än att jag inte gillade det.

Vi har fått köra in i mcfållan vilket innebär att vi åxå får köra in först. Så jag tar rygg på Tibbe o kör in. Smalt är det. Känns som att jag ska köra ner i älven istället. Sen har de ju hittat på nästa galenskap. Vi ska köra upp på VÅNING 2. Eländes...Jag försöker att brassa på lite, vill ju inte ha motorstopp mitt på rampen.Men det är ju inte slut på det otäcka med det. Golvet på väning två är fullt med vatten. Fattas ju bara att jag får vattenplaning o kör omkull. Så jag tar en riktig rundvändning för att komma till andra sidan. Nu snackar vi om 20-30 meter.Javisst jag överdriver..men skiträdd är jag.

JAg fixar ju det, men det visste ni redan. Självklart..det är ju inte isgata på däck. Jag parkerar brevid de andra o början packa ur det jag ska ha med mej upp. Vi hjälps åt att spänna fast hojjarna o sen går vi upp o letar vår hytt.

11 våningar o hojen står på väning 5. Nu känns det ännu mer scary.Vi bor på våning 8 o när vi hittar rätt är jag innerligt glad att han bokade hytt med fönster. Då kan jag iaf se ut.

För att jag ska vara lugn så bestämmer vi att vi går upp på däck.

Men det är ingen liten båt..Så att hitta upp visar sig ta tid. Det är tre korridorer men femhundraelva hytter. Huurrrvas vad jag känner mej otrygg. Och sen när vi ska gå upp så har de ju inte ens lärt sig att bygga trappor som är hela. Nä nog ska de ha mej att gå flera våningar upp i brutna trappor. Jag måste stanna efter ett tag för mitt hjärta håller på att hoppa ut.

Tibbe som är en snäll man försöker lugna ner mej. Och efter en liten stund så bestämmer jag mej för att fortsätta. Väl uppe på däck blåser det lite o det känns skönt att komma upp i det fria.

Ärligt skulle jag aldrig hoppa om det hände nåt men bara vetskapen att det är möjligt lugnar mej.

Vi står o spanar på de som ska köra in o konstaterar att det är en massa långtradare som kör in. Och var får alla plats. Det känns som att inlastningen aldrig tar slut.

Strax efter halv sju kastar vi loss och bara att vända denna koloss tar en halvtimme. Den ryms precis i älven. Det finns några meter till godo på bägge sidorna. Ett lastfartyg passerade oss o den känns som en liten legobåt.

Tibbe som är en klurig man (jag kallar honom proffessor Kalkyl) satt o räknade på vad denna koloss kunde väga, fullastad. Kom fram till den nätta siffran av 40000ton. Ja inte vet jag. Känns bara en aning ofattbart att ngt sånt kan flyta. Sen började vi diskutera hur långt ner den sjunker med all denna last. Några meter är det nog.

Ju senare det blev desto kallare blev det. Kvällen var otroligt vacker där vi gled framåt, nästan ljudlöst.

För att få tiden att gå gick vi ner på restaurangvåningen. Där passerade vi affärer och det var verkligen billigt. En Martini för 69 kr..Tur vi kör hoj. 

Det blev en sen middag bestående av yoghurt o mackor. Sen var det dags att knyta sig (hur det nu skulle gå).

Men det gick. Jag vaknade en gång under natten. Gluttade ut o såg...grå grå grå grå. Ja det var inte helt svart men förmodligen tjocka. Sen fick jag övertala mej själv att jag INTE sov i en hytt i en stoor färja. Nä jag låg på en blomsteräng med någon jag gillar att vara med..så somnade jag om.

Onsdag

Jag vaknade o konstaterade att vi försovit oss. Klev upp o började packa. Väckte Tibbe o vi käkade frukost. Kände mej jätestressad. Men när vi kollade ut så var vi fortfarande utomskärs. Klockan på tvn gick fel. Så vi hade en timme på oss. Pjui

Det var grått o trist o frågan var om det regnade. MEn det verkade inte så.

Nu var jag ju orolig över om jag skulle halka ner från rampen. Snacka om att man är nojjig. Nere på parkeringen träffade vi ett trevligt par som skulle åka..ja nånstans. De hade inte riktigt bestämt sig. Man hinner ju prata en hel del när man packar hojen. Det var väl ett tjugotal hojjar vid oss. Själva urlastningen gick smärtfritt o jag ramla inte alls av rampen. Väl utanför stod Andy o väntade på oss.

Han hade lovat komma o möta oss o vi fick en liten sightseeing genom Kiel. Sen slapp vi autobahn fram till Bordesholm, där han o Kiki bor. Vi fick lunch o mycket trevligt snack med dem. Tibbe hann laga sina packväskor.

Sen intog vi autobahn.

Vi hade en tid att passa för vi skulle åka med Autotzug till Village i Österrike. Jag visste inte riktigt vad som väntade mej men jag anade att det kunde bli en utmaning.

Autobahn...ja ni. Inte är jag rädd för fart men denna förvirrade värld..ojoj ingen ordning alls. Bilar o husvagnar o en o annan lastbil for som förvirrade höns mellan körfälten. Vi körde om o om o om o om. Hela tiden jobba jobba. Sen helt plötsligt var det nån som bromsade i omkörningsfilen för att nån låg o såsade..Flöt inte alls spec bra, tyckte jag. Tur att det bara var 5 mil vi skulle köra.

Ja nu blev det ju att köra igenom Hamburg åxå. Och där var det trafik. När vi kom fram till en smal bakgata var jag helt övertygad om att signalen VÄND skulle komma. Vi stod i bilkö och nu var det nog 27 grader. Man kände att det rann svett innanför jackan. Kön rörde sig jäääättesakta. Men det var rätt..förutom att vi inte stod i mckön..Men eftersom vägen var så smal så kom vi inte fram dit så fort. 

Vi visade våra biljetter o fick en lapp med destinationen som skulle fästas på rutan. Sen körde vi till rätt ingång. 

Att köra in o parkera hojen kan vara lite klurigt. Vagnarna är öppna o i två våningar. Man kör in i den undre delen och man kan inte sitta upprätt. Man hukar sig. Underlaget är av metall. man åker som i en berg-o-dalbana- Delen där vagnarna är fästa vid varandra är hög o sen är den delen som man står på lägre. Känns lite otäckt eftersom vid vissa tillfällen når jag inte ner. Jag fick gasa o vinglade fram genom vagnarna. När jag kommit fram till parkeringen så kunde jag lämna hojen för det fanns personal som spände fast den. Dessvärre var jag tvungen att ta med mej alla lösa väskor, förutom pckväskorna. Inte ens den som alltid ligger på hojjen fick vara kvar. Du milde vad jag fick bära.

Nu var vagnen inte så långt borta så pinan var kort. Vi hade två danska resenärer i vagnen när vi kom. Ett par som skulle bila i Europa. 

Lite försenade vart vi men när vi väl var igång så gick det rätt fort. Tåget gick strax före 14 o vi skulle vara framme vid halv tio dan därpå.

Det danska paret var väldigt trevliga och det gick att förstå dem. Vi satt o surrade en hel del o sen tog vi en tur till restaurangvagnen o käkade lite. Där träffade vi ett par från Gävle som skulle till Kroatien. Två timmar senare sa vi hejdå o gick tillbaka. Då hade vi fått en till medpassagerare. Åxå en dansk. Skillnaden var att honom förstod vi inte. Han pratade som de två kockarna i the muppet show..mummelemummel...Men så mycket fick vi koll på att han skulle köra hoj till Albanien. Han satt o läste in sig på landet under resan. Till o med paret hade svårt att fatta vad han sa.

Att sova på tåget var väl ingen dröm. Sängen var stenhård. Kändes som att ligga på en planka. Men jag sov mellan vändningarna. Naturligtvis sov jag högst upp så jag undvek att klättra ner på natten. 

Torsdag

Vaknade o kollade ner. Alla förutom jag o mummelmannen hade stigit upp. Kl var nog halv åtta. Kroppen kändes som att man sprungit en mil på asfalt. Stel o avdomnad. Fast jag är så välisolerad så hade jag ont i axlarna o höfterna av det hårda underlaget. Men jag tog mej ner utan att göra mej illa.

Frukosten bestod av luftbröd o marmelad..Huga...Utsikten i Österrike var fantastisk. Vi körde i dalgångarna. Jag kunde redan ana vad jag skulle få se under kommande veckor.

Väl i Village fick vi stiga ur o ställa oss på uppsamlingsplatsen. Sen kom vagnarna till olika ramper så att vi kunde köra ut. Samma procedur med att huka sig o köra som en vingelpelle. Men allt gick bra. Efter alla sedvanliga pussar på kinden hälsningar, med alla som kommit med samma tåg. Vi skulle ju på mcträff och detta var en av samligspunkterna. Nu skulle äventyret börja.