Blev inbjuden av min vän Annika att komma upp o besök henne. Hon är en riktig äventyrslysten dam som lever ett härligt liv just nu. Så häftigt att man i mitten på livet tar chansen att prova på att göra andra saker än vi vanliga. Så just nu jobbar hon som kock på ett av hotellen i Tärna.

Efter många om o men så packade jag ihop mina saker..en väska med sängkläder o handduk o lite kläder. O resten en massa grunx..  o begav mej iväg.

Jag hade avtalat en dejt med en kompis uppe i Arvidsjaur så jag hade en tid att passa..Ärligt så är det en lite svår grej för mej.. I jobbet är jag klockren men när jag är ledig så är det så mycket som jag vill göra. 

Mitt första stopp blev i Hundsjön. En sjö som ligger i anslutning ill Vändträsk, fast på motsatt sida. Den är jättevacker och om man bara tar sig tid att stanna så kan man få sig riktigt fina bilder. Lite oansenlig och om man inte är uppmärksam så missar man den helt.

Vidare så passerar man Vändträsk och , visst det är en vacker sjö ( jag hade min stuga där) men för att få fina bilde så måste man köra en annan väg för att få den ultimata bilden...Men det blir en annan resa.

 När man åker mot Älvsbyn passerar man Alträsksjön..Stanna till om du har tid..Det finns ett ställe som är jättefint att fika på. Man kan åxå fiska. Finns en massa roliga jaktsugna gäddor i vassen..

Precis när man passerat korsningen till Brännberg kommer man till en sjöbank..Där innanför till vänster finns ett kanonställe att campa på. Dessutom kan man få fina bilder morgon o kväll.

Om jag skulle stanna på varje ställe som Jag tycker är fint så skulle mina resor förmodligen ta flera veckor...Tuur att jag hade en tid att passa.Jag måste erkänna att jag inte stannade så många ggr på väg till Arvidsjaur..Trots att det finns otaliga ställen att titta på. Vägen är helt underbar att köra och man kan bara inte hålla rätt hastighet. Naturligtvis menar jag att jag krypkörde.

Ett antal renar hade hittat asfalten men det är så rakt så man missar dem inte alls, trots att man har dålig syn. 

Framme i Arvidsjaur åt vi på Hans på hörnet. De har en lunchbuffe och jag valde Fiskgratäng och en bit blodpalt..Jaja..nää det var inte äckligt . Det var jääättegott. Rekommenderas.

Nu skulle jag då fortsätta, men..jag har ju aldrig varit förbi kyrkan. Klart..Jag körde dit o fota..Men av ngn anledning så hade de ngt i kyrkan så jag ville inte störa o gå in. Den är riktigt fin utanpå.

Det är konstigt men just runt A-jaur finns det en hel del renar och bara där..Sen har det varit dött.. Inte ett djur på hela vägen. 

Mellan Arvidsjaur o Sorsele finns det massor med ställen att stanna på. Jag hade inte så många medtrafikanter så jag kunde stanna på alla möjliga konstiga platser. Vägen är relativt kurvig men är man uppmärksam så kan man hitta små guldklimpar. Jag stannade till o tog några foton eftersom.

Naturligtvis tog jag genvägen rakt över till Tärnavägen från Sorsele..Den är helt ok att köra vilken farkost man än använder. Desstom finns det en hel del fin natur under färden. Så ta er tid.. Stanna då o då och njuut..

Normalt är vi ju duktiga på att alltid vara så stressade. Jag bestämde mej att så ska det INTE bli i sommar. Nu ska jag ta mej tid o titta. Man kanske aldrig får chansen igen. O vet ni hur bra jag mår..

Vägen till Tärnaby är stundvist riktigt vacker. Det är ju som vanligt att när man är på väg till Norge så tycker man gradvist att det blir vackrare och vackrare. Men sedan när man åker tillbaka hemåt så är man så mätt på intryck så man tar knappt en bild. Ja nu pratar jag för min egen del.

Faktum är att man mestadels av tiden håller sig på en väg som går utmed vatten. En bra övning inför Norges smala vägar. Skillanden är att man kan stanna o fika o ta bilder utan att stoppa upp all annan trafik. 

Slussfors är ett fint ställe att ta en paus på. Ett litet samhälle med en jättefin fors. Kör in över bron o stanna till en stund o ta några kort. En solig dag är det säkert fantastiskt vackert.

Jag stannade inte så många ggr fram till Tärna men jag lovar, det finns saker att undersöka under hela vägen. Ryfjället med sin toppiga topp är läcker och man tror nästan att man kommer att köra in i den. Lilla björkvattnet följer en i flera mil o vägarna går längs vattnet fram till Gautan i Tärna. Det ligger små stugor utmed sluttningarna och jag förstår att våra stora idrottare kan längta tillbaka till detta vackra. För nog är det en lisa för själen att få sitta i lugn o ro o titta utöver detta storslagna.

Väl framme i Tärna kände jag mej ganska så slut efter alla intryck. Men Icket..Annika hon ville absolut ut o visa mej lite. Sagt o gjort vi packade ur min bil o fyllde vattenflaskorna o drog iväg.

Färden gick först in i skogen för att vid sjön få en fin vy över Tärna. Egentligen mycket större än man tror. 4 km långt (nästan i paritet med Sattajärvi som är 6 km) men med ca 450 inv. Husen ligger på fjällsidan och om man tar sig tid att åka upp o titta så finns en hel del fina hus. 

Joebäcken blev vårt nästa stopp. Orkideer vimlar det av och de har flera färger. Förmodligen så finns det ngt i marken som gör att färgerna varierar. 

Bäcken är väldigt vacker och när man kommer ner till den lilla stenbelagda stranden så är man såld. Ser ut som silverbitar i kvällsolen. Man kan bara inte låta bli att förse sig med nga vackra exemplar. Till saken hör nu att både jag o Annika älskar sten...så ni kan ju bara ana vad vi gjorde tillsammans.

Vidare hade Annika bestämt att vi skulle köra runt ett av fjällen. Stora björkvattnet sträcker sig nga mil o övergår i lilla Björkvattnet. Så detta följde oss hela vägen. Det finns i stort sett bara grusvägar i Fjällen och de är verkligt fina. Man kan utan problem åka på dem med hoj. Hårt packade. 

Det blommar förfullt just nu och prakten är enorm. Tom smörbollar fanns. Vägen slingrade sig upp o ner och det finns inte så många raksträckor eller fält. En cykelsemester i Tärnafjällen skulle nog ge både kondis o styrka.. 

Väl hemma igen blev det pizza med päron och ädelost. Till det fick man choritzo i lövtunna skivor o en god sallad. Lite vin. sen tillbringa vi tiden till chill o en massa tjejsnack..Jag kan säga att det blev sent.

Dag 2

När vi fått i oss frukost packade vi ihop en matsäck o drog iväg.

Uddens dansplats fick jag se. Ett uteställe på sommaren. Bl a Brolle hade varit där helgen innan. Låg vackert till och nog hade man kunnat ta sig en svängom men vi var ensamma o Annika hade inte sjungit upp sig så vi lät det vara.

Laxfjället var nästa destination. Det är det fjället som Tärnaby är byggt vid. Vi skulle upp till Anjabackens topplift. Det hade Annika bestämt. Ja det var ju bara lydigt att följa med..1km rakt upp. Brant..Jag loovar..det kändes i benen o svetten lackade. Man fick ta av sig tröjan o när vi kom upp fick vi ta på oss igen för där blåste det riktigt snålt. Men det var vackert.

Om ni nu går dit upp så ha bra skor, för stundtals så är det ordentligt brant. Sen är det ide att utrusta sig med skalkläder för man tar av sig o sen tar man på sig. Vattenflaska är ett måste.

När man väl kommt upp på toppen så kan man fortsätta till nästa topp och det som är lite lurigt med den toppen är...väl uppe på den har du en 360 graders vy. sällsynt, så passa på att uppleva det.

Nedför var ett äventyr för sig. Man får ta myrsteg och passa sig så man inte halkar. Jag fick ett rejält släpp på en sten och gissa hur det kännts att ramla på rumpan med ett gäng stenar i bakfickan..ojoj

Vi träffade lite folk som var på väg uppåt. Endel riktiga hurtbullar o andra som vägrade fullfölja. Jag kan medge att det var skönt att sätta sig i bilen igen.

Färden gick nu mot Hemavan. ett samhälle som på sommaren inhyser ca 200 inv och vintertid växer enormt. Ta er tid att besöka Naturum för vägen upp dit är en upplevelse för sig. Det finns massor med vackra hus där. Liknar en alpby och det skulle inte göra ont att ha tillgång till en sån stuga under vinterhalvårets utevistelser.

Vi körde mot flygplatsen. Ja det finns en flygplats. Rätt häftig landningsplats precis vid fjällets fot. 1200kr från Stockholm t o r. Billigt att slippa köra hela vägen.

Strax innan landningsbanan fick vi syn på en liten damm. V- formad och något som jag aldrig sett förut. Lyckan var ju total när vi upptäckte ett gäng vackra stenar på stranden. Nåväl, hela världen är full av stenar och jag kommer inte att fylla min trädgård med dem. Tänk den dagen jag ska flytta...suck.

Nästa mål kom att bli Ruttjebäcken. Ett besöksmål som finns angivet i turistbroschyrrna. Det är en ravin som kommer från fjällen och den är verkligen vacker. Vattnet som kastar sig ner mellan klipporna. Vi vandarade uppåt o när vi gått en bit så kunde man gå nerför en trappa o ut på hällarna. Där blev det lunch o kaffe. 

Det fanns folk som solade o badade när vi kom. T o m nakna..Men jag tyckte faktiskt att vattnet var liite för kallt. Ja Annika hon klädde ju av sig o badade fötterna. Ja vad hade man väntat sig annars..;)

Tiden gick fort o vi konstaterade att om vi skulle hinna med allt så fick vi nog fortsätta. 

Annika är fenomenal på fjällfloran. Hon är som ett levande uppslagsverk. Bara att fråga. Hon liknar Stig-Helmer till sättet..Absolut inte till utseendet även om han nu är lite söt på sitt sätt.

Hon hade hittat några arter som hon var osäker på så vi skulle åka upp till Naturum för att kolla i fjällflorebibeln. Undertiden som hon bläddrade i den så roade jag mej med att kolla på utställningen. Det fanns ett stenbord med de flesta stensorter. Ja det gjorde ju inte direkt ont att glutta på dem. Sedan gick jag o klappade på alla olika pälssorter. Lon var absolut skönast att ta på.

När vi var klara däruppe så hade vi ett ställe kvar att se och det var Laisaliden. Ett hotell med känd för sig goda mat. För lääänge sedan var det ett par som kom o förälskade sig i platsen. Byggde upp det. Nu är det samma kedja som Annika jobbar på, som driver det. Drottningsleden utgår därifrån. Vyn är vacker och man ser milsvida..Strax nedanför går en bäck med ett fall som är otroligt vackert. Men det är en bit att gå så vi hoppade över det. Vägen hem tog vi runt Laxfjället. Bäckar, fall o badstränder avlöste varandra. Men man kan inte stanna vid allt som man ser. Vi passerade ett stenbrott men tyvärr så var vägen bommad så vi kunde inte ta oss dit. Väl hemma blev det en dusch, pastsallad o Ernst. Jag kan lova att jag hade svårt att somna. massor med intryck o spring i benen.

Dag 3 (hemåt)

Slog upp mina blå vid 7 tiden. Tog kameran och gick ut på balkongen. Det var en väldigt fin morgon. Solen värmde. Annika snusade på till framåt 8 så jag hann packa ihop o grejja på  en hel del. Jag kom iväg strax efter 9 och hade då en liten matsäck med mej. 

Jag hade bestämt mej för att köra till Hattfjelldal på Norska sidan. Man får ju passa på när man ändå är så nära. De första två milen var väl inga speciella men ju närmare gränsen jag kom desto vackrare blev det. Vägen är i riktigt bra skick. Precis på gränslinjen blir vägen en meter smalare. Då börjar äventyret. Krokigt o slingrigt med höga vackra fjäll runtomkring. Vid ett ställe som jag stannade på, upptäckte jag till min fasa att om jag parkerat 10 cm längre in mot kanten hade jag ramlat nerför ett stup. Tuur som en tok. Fick liite högre puls.

Tyvärr så är vägarna såpass smala så man kan inte stanna o föreviga allt, även om man så gärna vill. Hittade dock en parkeringsplats invid ett älvsutlopp. På ena sidan ett fall som kom ner i älven och på andra sodan en oändlig sjö där fjällsidorna kom ner till. Väldigt vackert o fridfullt. Många vita stenar som blev förpassade in i min baklucka, fanns där.

Vidare ner mot hattfjelldal passerade jag Hattfjellet med sin ngt kufiska form. Den utmärker sig.

Samhället är väl som vilket typiskt norskt samhälle. Men jag var tvungen att köra in fö att kolla hur jag skulle fortsätta. Min planering hade ju inte varit så bra så att jag hade en detaljerad karta. en det fanns där. Väg 804 skulle jag nu följa och den gick till Dikanäs.

Vägen var väldigt kurvig o skogen tät och blev bara smaare o smalare. Man ville inte gärna mötas för man körde utefter bergssidan o nedanför hade man stup flera hundra meter ner.

Ta den vägen, den är fullt körbar och den passar otroligt bra för hoj, för då kan man stanna. Den är asfalterad men väldigt kurvig. Har otroliga vyer. Man känner sig som en lilleputt i allt det enorma, vackra. Höga fjäll som tornar upp sig så högt så du inte ser slutet på dem igenom sidafönstret. Vackra fall som rusar nedför fjällsidorna. små hytter utslängda här och var. Ja man har sockerdricka i kroppen av både det vackra o känslan av äventyr. Man har lite andnöd när man möter bilar, men det går med nga cm marginal. 

På ett ställe kunde jag besviket konstatera att det bara inte gick att stanna. Vyn var överväldigande. En dalgång lååångt därnere med en glittrande fjord som ringlade sig..Men nepp..omöjligt.

Fick möjligheter att stanna nere i dalgången vid ett fiskeläge. Alldeles invid kom ett fall nedstörtandes. Så jag fick åtminstone den på bild. Sen var ju stranden o fjorden rätt vacker åxå..Åsså fanns där sten..ja jag stannade ett tag o det blev en liten skörd. Tiden hade sprungit iväg o klockan hade hunnit bli halv två.

Fortsatte min resa o när jag passerade gränsen konstaterade jag att det vackra fortsatte ett bra tag till. Sååå vacket så det gör ont i en. Och trots att jag blir en livsfarig förare så gick det bra. Mitt huvud går som en nickedockas..Fram och tilbaka, noll kontroll. Otroligt att det inte lossnar.

Skönheten blir en helt annan när man kommer upp på fjället igen. Platt o mjukare. Men vägen fortsätter att vara kurvig fram till Kittelfjäll. Och man får en till kick precis innan Kittelfjäll för då tornar sig den gigantiska fjällen upp igen. Men unnderbart är kort o snart är man nere i verkligehten igen. konstaterar att man har 9 mil kvar till Storuman o inte så många liter kvar i tanken..Jaja. man får hoppas att det finns en vänlig själ i skogarna framöver. Ingen fara, jag klarade mej. Men jag hamnade på en grusväg. Körde i 5 mil innan asfalten återkom. Visst det var fint landskap men vid det här laget var jag ganska mätt på upplevelser så jag längtade faktiskt hem.

Jag kom mej till Storuman, tankade, köpte en glass. Lunchmaten kom jag ihåg i Kittelfjäll o då var jag rejält hungrig.

Vägen mellan Storuman o Sorsele är ju jättefin, förutom 2 mil från Sorsele där man håller på att göra om vägen. Kattskallar får jag väl säga. Skulle nog undvika at ta den vägen med hoj. Vi kröp ganska långsamt. 

Jag tog mej hem o var jättenöjd med mitt lilla äventyr. Ska klart göra om detta igen när möjlighet ges. MEn jag kan nog konstatera att nästa gång blir det med hoj eller med chaufför. Finns så mycket att se o njuta av. Varför vänta när man kan..Jag rekommenderar det jag gjort och det antar jag redan att ni fattat av mina positva ord på resan. Tack för att ni gjort mej sällskap. Snart åker jag ut igen.