Jag har aldrig varit till stora sjöfallet. Många av mina vänner har berättat om naturen däruppe, men det är alltid svårt att föreställa sig något oupplevt. Sagt och gjort..varför vänta..jag åkte dit. 

Lördag morgon o kl är 7. Natten har varit lång för jag hade så svårt för att slappna av inför resan.

Lite groggy av för lite sömn slår jag upp mina blå o konstaterar att det spöregnar. Jaha..vad göra. Datorn får avgöra..

Det ser ju lovande ut iaf..i eftermiddag ska det bli bättre. Jag åker.

HAr avtalat en tid med en person som jag aldrig åkt med förr, men tydligen så är resmålet inte okänt för honom så det känns ju tryggt. I övrigt vet jag inte mer än vad han heter. Scary..men vågar du så vinner du.

Står på avtalad plats o får ett meddelande om att han blir försenad..Jaja, positiv som jag är så åker jag hem o väntar. 

Efter en timme glider en guldvinge fram på gatan och vi hälsar på varandra innan vi drar iväg.

Jag börjar med att köra först. Regnkläderna är på. Man vill ju inte börja resan med att bli blöt.

Det som är så skönt med hoj är just alla dofter man slås av. Alla ljud (förutom hojjens). Man har en otrolig frihet inom sig o ibland får jag bara såna glädjefnatt så jag skulle vilja skrika. 

Första stoppet blir vid Edeforsbron, där jag tar av mej regnjackan. Kommer lite småskvitter men man är ju inte gjord av socker så jag chansar. Vi fortsätter o Tänk, solen titta fram innan vi är i Vuollerim. Världen blir verkligen vacker av solljuset. Att färdas efter älven är njutning. 

Vi stannar till i Jokkmokk o jag får en fråga av en man som passerar mej..-Är det inte kallt att köra? Ja det är det faktiskt. Det blåser och jag väljer att ta på mej regnjackan igen. 

Efter Jokkmokk kommer de fantastiska Lindströmmålningarna och turist som jag är, måste jag föreviga dem. Har aldrig stannat tidigare men med hoj har man friheten att stanna på konstiga ställen. Eller har o har..man stannar. Visst grymtar säkert folk men det får de ta så länge det inte blir farligt.

Färden fortsätter vidare med ett stopp i Porjus där jag fyller på med bensin. Vi är osäkra om macken i sjöfallet är öppen och chansa vill vi inte.

Vägen mot Ritsen är stundvis rätt rak men har äver otroliga vyer. Man skulle nog kunna ta hur många foton som helst. Faktum är att jag ångrar ett ickestopp.. Lapparna hade satt upp färgad väv som ett hägn. Det hade ,förmodligen av sol o vind, blivit knallrosa. Vilken häftig färg. Ni ser när ni passerar.

Vi möter inte många mcekipage. Men vädret inbjuder nog inte till det. Mitt i allt börjar vi fysa o stannar för att ytterligare bylta på oss. Tanken är att stanna till i Saltoluoktaövergången o koka kaffe. Men då hade mitt ressällskap pratat med folk uppe i Sjöfallet och det var bara ngn kilometer kvar dit upp och vi skulle äta lunch. Jaja, det där med nga kilometer var nog åtskillig mer. Men när vi var framme så var det otroligt skönt att komma in i värmen o kunna ta av sig kläder. 

Vi åt o hade en mycket trevlig stund under lunchen. De vi träffade där hade varit upp till Ritsen o visade bilder på hur vägen såg ut. Det var inte så vacker syn då det varit ett skred, förra våren (tror jag). Men den var farbar så vi bestämde att vi skulle åka en bit uppåt. 

Vädret ser rätt bra ut uppöver. Fjällen är jättevackra. Här o var rinner små vattenfall från fjällsidorna. Man känner sig väldigt liten i alla denna storslagna värld. 

Suorvadammen var nog inte alls vad jag tänkt mej. Jag förväntade mej en hög mur men det var mer en kulle med småsten. Jaja jag gillar sten men just den sorten är inte det jag blir upphetsad av. Däremot kan jag säga att det finns en otroligt vacker stensrt som blir lila i vatten. Den hade jag nog kunnat plocka på mej i mängder.

När man kommer upp på kanten o tittar ut över magasinet så blir man ganska lurad. Det ser inte så stort ut, men när mna fortsätter köra utmed så känns det som att det aldrig tar slut. Magasinet är helt enket enormt. Jag har för mej att Micke, mitt ressällskap. sa att det var 8 mil långt. Vet inte men om det är så..ja då förstår ni.

Vi kör nga mil efter vägen och den påminner om Norge. Förutom att den är väääldigt smal o otroligt dålig. Visst den är asfalterad men trasig. Och det går att köra om man håller en ngt lägre hastighet. Ett ganska stort område är skadat av raset och det håller man på att repa. Men det går att passera.

Vi stannade utmed och gick upp till ett av fallen. Micke gick ner till ravinen för att fota och jag passade på att fortsätta uppåt. Verkade som att det var en vältrampad stig jag funnit. Väl uppe så såg man jättelångt. Jag tog många bilder och det som jag faschinerades av var att det växlar väldigt fort. Ljuset förändras hela tiden. Solen lyser men molnen färdades oroligt fort. Samma vy kunde förändras helt beroende på hur molnen låg. Jag pulade på o hittade både blommor och stenar och tiden rusade. Micke låg o kröp på marken för att få "bästa bilden". Tänk vilka jobb vi kan ha. När jag blir stor ska jag bli stenletare på heltid...hehe.

Vi vänder tillbaka och då säger han att vi ska passa på att titta på fallet när vi passerar. Fallet?? Ja stora sjöfallet!!! Alltså. Ärligt! Har aldrig tänkt på att stora sjöfallet är ett fall..Det finns så många konstiga namn utan innebörd så det är nog inte så konstigt egentligen. Jag trodde att det bara var en fjällstation.

Sagt o gjort, vi svänger in på en smal asfalterad väg o kör nästan ner till fallet. Enligt Micke har fallet varit stort från början men på grund av regleringen så har man lett om vattnet o byggt underjordiska gångar. Ett enormt arbetet som man bara ser resultatet av. Ja då hade jag sett det.

Vi fortsätter neråt o stannar till vid Saltoluoktaöverfarten men båten står på andra sidan och platsen är ganska ödslig. Det är väldigt vackert i Saltoluokta, så passa på att åka dit om ni har möjligheter. Maten är dessutom högklassig så det ska man inte missa.

Resan ner till Porjus flöt utan större missöden och där tankade vi. Samtidigt försökte ett par tyskar fylla sin BMW men det gick ikket. Deras kort funkade inte. Men det finns goda människor överallt. Kvinnan som drev kiosken kom till deras undsättning. de fick låna hennes kort o betala henne.

Strax nedanför Porjus går rester av den gamla vägen. Vi åkte in på den o fick se en gammal bro som man använt för både tåg och bilar. En järnbro som vi fick veta hette Älvsborgsbron. Rätt kul namn. Efter nga foton fortsatte vi. Målet var Pakkobron. En bro som byggdes i slutet på 1800-talet. Inlandsbanan är det och Tåget som går där brukar stanna för att de som åker med, får chans att se näcken spela. Dit skulle vi.

Efter Ligga svänger vi in på en grusväg. 3 km längre fram uppenbarar sig en vacker stenbro. Bäcken som rinner under den är vacker, om man inte går över bron så missar man fallet. Många fall har jag sett men detta är riktigt vackert.

Vi sätter oss o fikar på hällarna. Kan tänka mej att en solig dag skulle vara helt underbar att tillbringa där.

När vi sitter o pratar så ljuder tågsignalen. Micke agerar blixtsnabbt..Tåget kommer. Nu ska vi fota. Tyvärr var tempen såpass låg så näcken uteblir. Men tåget får vi på bild. Och faktum är att näcken kommer ner o pratar med oss. Han äger huset invid bäcken och brukar gå o sätta sig om tempen överstiger 15 grader. Så nää jag får ju inte se honom im action..Men ni, JAG har träffat honom..påklädd.

Vi blev där ett tag för bilderna måste tas. Så medans fotografen gjorde sitt jobb gjorde jag mitt. Jag hittade nga fina stenar som nu ligger här hemma. Lättroade typer.

På väg hemmåt hade skymingen börjat. Vi hade en fantastisk kvällsol så reskompisen ville dra en repa in efter Kvikkjokksvägen. Ja varför inte..jag har ju aldrig varit där..Vi körde nga mil o både Micke o jag fick nga foton...JA vi ska nog inte jämföra kvaliten men jag är nöjd med min egen prestation..;)

Kanske får jag återkomma med reseberättelse därifrån.

Vi vände när ljuset blivit sämre och passerade snart Jokkmokk. Rätt dött men då var ju kl 1 på natten. Dimman hade börjat lägga sig och jag hade enorma problem med visiret. Det immade av fukten o min andedräkt.

Vi stannade flertalet gånger för att vi frös. Vi klädde oss ännu mer och mitt i allt så kom Micke på att vi skulle koka kaffe. Tuur han var så smart för det gjorde att jag klarade av att köra hem. För jag lyckades bli ganska varm.

Medans vi väntade på att kaffet skulle koka så stannde en bärgningsbil hos oss. Killen som körde frågade om vi hade ngt problem med hojjarna. Det hade vi ju inte men vi frös. Tänk att han stannde. Helt suveränt. Han berättade för oss om en olycka i Svartlå där en ung kille fått sätta sitt liv till. Vi kom att passera stället på hemvägen. Kändes som en onödig händelse, men man vet ju inte vad som hänt.

Vi kom väl hem vid 3 tiden och då hade vi stannat flertalet gånger. Micke han studsade som en boll för han både frös o var trött. 

Väl hemma så blev det en kopp the o en lååång dusch. 

Jag är jättenöjd med resan o sällskapet. Hade inte Micke varit med hade jag ju missat en massa...för att inte nämna Näcken. så TACK Micke för att du följde med.

 

Fotomicke

23 juli 2012 01:03

Tack själv det är alltid roligt att ha med sig folk! När man är ute och fotograferar/fotomicke men glöm inte vara kläder nästa gång

http://Www.fotomicke.se

Anki R

23 juli 2012 10:41

Looovar...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Min kompis Hasse och jag hade planerat att vi skulle göra en hösttur och bara njuta av finvädret. Sommaren hade gott o som vanligt så har man tusen saker som man vill hinna göra och då får annat vänta. Det var en fin dag.Jag fyllde vatteflaskan och t...

Min kompis Hasse och jag hade planerat att vi skulle göra en hösttur och bara njuta av finvädret. Sommaren hade gott o som vanligt så har man tusen saker som man vill hinna göra och då får annat vänta. Det var en fin dag.Jag fyllde vatteflaskan och t...

Från Solavågen tillMagerhplm-WSjobolt-væg 650 Stordal-Linge och Valldal. In mot Trollstigen. Jordgubbar. St Olav kastade en ormi vredesmod. ...

Torsdag- 30 och jag gruvar mej för att gå ut. Väl ute, klädd som en michelingubbe konstaterar jag att det, är rätt skönt så länge man står mitt i kläderna.  Jag hade bestämt träff ned Ronny, initiativtagaren till "Kung Bore" körningen  den 7 januar...

Äntligen hemma igen. Javisst är man hemma när man äntligen kommit sig över gränsen. Visst känner man sig mer hemma i de nordiska länderna för man kan ju nästan prata med dem. Ja inte jag i Danmark..för jag fattar i stort inget alls när de börjar prat...