Sist ur sängen, som vanligt. När jag vek undan gardinen tänkte jag..Oooops idag ÄR det dimma. När jag kollade närmre så var det rutan som immat igen!!!

Ute i köket var det febril aktivitet. Verkade som att reskompisarna längtade hem. Jag hade nog kunnat fortsätta ngn dag till men ensam skulle nog inte vara lika roligt.

Hojjarna packades o regnkläderna åkte på, det duggade lite o molnen låg nästan i backen. Mina skor var väl inte helt torra så jag tog på mej ett par plastpåsar över sockan så jag inte skulle frysa. Funkar jättebra, ett knep som jag lärde mej när jag var ute o jagade fågel o blev blöt.

En av hojjarna ville inte starta, så ägaren gick in efter en kastrull, gav den några slag och vips så startade den. TUR DE ANDRA VET HUR MAN KAN GÖRA. sJÄLV HADE JAG NOG GETT UPP-

Första etappen blev att ta sig över gränsen och det var ingen lek. Ju högre upp destå tätare dimma. Jag såg precis framförvarande hoj inget annat. Man fick en känsla av att det var stup på ena sidan men man såg det inte. Jätteotäckt tyckte jag. Dessutom...vad gör man om det står ett djur på vägen. Man ser 10 m framför sig. Hinner man bromsa. Visiret immade.

Dimman var som tätast högst uppe på krönet o när vi började åka nedåt så lättade det rätt snabbt. Onekligen lite synd tt missa vyerna, för vi såg faktiskt INGET alls.

Vid gränsen började man åter se mer natur o inom en timme var det klar sol.

Rätt faschinerande att naturn kan vara så totalt olika i två länder. I Norge höga toppiga fjäll o i Sverige rundare lägre. För att inte tala om vägarna. För i Sverige är de myyycket bredare redan efter gränsövergången. Vi har faktiskt en mycket vacker fjällvärld men den är inte en lika stor utmaning som Norges.

Vi stannade vid Hemavans hotell. Jag har aldrig varit dit så jag blev nog en aning förvånad över litenheten. Regnkläderna åkte av för solen strålade o värmde. Nu kändes det som hemma igen.

Vissa problem igen med att starta en av hojjarna, men trägen viner. Den längtade nog åxå hem.

Fortsatt körde vi ner mot Tärnaby. Vi tänkte hälsa på Ingo, stickan o Anja, när vi ändå var så nära. Sagt o gjort vi rullade vidare och nuuu kom vi att passera Hemavan. Nu försod jag. Hemavan är ju en stor by under vintern, men under sommaren bor det nog bara ett fåtal fasta. Finns massor med boende för skidåkarna.

Finns många fina vyer när man kör neråt...eller åt sidan. Ja ni vet vad jag menar. stora fjällsjöar, små stugor o de mjukt rundade bergen runt. Lite snö på ngt ställe men inte alls som i Norge.

Rätt mycket mer insekter åxå. Vid vissa stråk smattrar det mot visiret.

Tärnaby ligger alldeles vid en stor sjö (tror jag) och när vi rullade in så kom det några droppar. Först hittatde vi ett lunchställe mitt i byn med de serverade bara fisk och en av kompisarna äter inte fisk, så vi åkte tilbaka till ett hotell i början av byn. Till min glädje så serverades det kåldolmar. Gott gotti gott gott.  Medans vi åt så regnade det. Men solen strålade helt underbart. Vädret är otroligt lynnigt. Ena stunden regn o några minuter senare sol.

Mätta o belåtna o nytankade fortsatte vi hemmåt. Vi matade mil måste jag erkänna. Vid ett tillfälle på en raksträcka hoppade en ren ut på vägen. Han som körde före mej fick verkligen bromsa. och jag som kom efter, fick användning av abs en. Efter det stannade vi för att lugna våra nerver o kolla allas bromsar. Ganska snabbt hade vi tagit oss till Sorsele. Där stannade vi vid en mack för påfyllning av godis o dränering av våra egna system. På parkeringen stod två tyskar med varsin fantasisk hoj. Den ena hade en Triumph som hade en riktigt bra höjd för mej. Han lät mej provsitta o då passade den andra mannen att ta ett foto av mej o honom. Han skulle skicka ett mms hem till frun. Sen fick jag provsitta BMWn. En GS 1200. Alldeles för hög men helt underbar. Jag ska önska mej längre ben i julklapp. De skulle åxå upp till Lofoten o Nordkap. Trevliga gubbar måste jag säga. Han med Triumpen hade en kamera fastsatt i fronten. Den hade jag kunnat äga. Så slipper jag ta fram telefonen i farten.

Mellan Sorsele o Arvidsjaur är det ju nästan bara skog så här var et bara att ta sig hem som gällde. Vi stannade till för att klä av oss mer. Varmt som bara den.

Mellan Arvidsjaur o Älvsbyn hade de ju ett långt vägarbete. Det skulle vi passera, Först kom vi till några småsnuttar o på ett ställe var det riktigt tjockt med grus så jag fick ett kast med hojjen. Jag hann tänka..-Nu gå det åt pipsvängen..Men jag lyckades häva sladden o kom upp på asfalten på fel sida. Tur jag inte fick möte. Det var inte dags än. Han tänkte nog på mej...han däruppe.

I Älvsbyn stannade vi o tog avsked av varann. Tre skulle till Luleå o två till Boden.

Färden hem gick via Brännbergsvägen och nu kändes den inte alls speciellt kurvig utan ganska mysig.

Det var faktiskt skönt att komma in på gården o parkera ekipaget. Att packa ur allt o surra med ungarna. Den egna sängen var trots allt, efterlängtad.

Det här är inte sista gången jag åker. Jag kan nog göra det ensam åxå. Men jag hoppas att jag även nästa sommar får möjligheten att åka ngnstans, under några dagar med andra likasinnade. För det var en härlig upplevelse och jag tyckte att det var trevligt. Tack för att jag fick följa med på denna resa. Hoppas att jag inte levde om för mycket!!